Källor och referenser

Expressen 1973
Expressen, Söndagsmagasinet 2002
Filmtidningen Scenen 1940
Lars-Eric Helleberg
Film Sound Sweden
Filmtidningen Filmjournalen
Bohusläningen 1996
Svenska Dagbladet 1998
Annalisa Ericson "Mina sju liv"
Annalisa Ericson "Lätta Bubblor"
Rolf Husberg, "Mellan tagningarna"
Gösta Werner, "Den Svenska filmens historia"
Ulf Kjällström, "Strålande tider, härliga tider!"
Ulf Kjällström, "Sture Lagerwall, teatergeni - och busfrö"
John Botvid, "Beatas pojke"
Jürgen Schildt, "Det pensionerande paradiset"
Sickan Carlsson, "Sickan"
Leif Furhammar, "Filmen i Sverige"
Gösta Rodin, "Den Svenska filmens glada 30-tal"
Stig Ohlin, "Tråd Rullen"
Bra Böckers, "Film och TV lexikon" 1 & 2
Svenska Filminstitutets "Svensk Filmdatabas"
Avhandling av Peder Fallenius, "Storbiografernas miljöer", Uppsala Universitet.
Nämnden för Carl Cederblads fond, Uppsala universitet.
Bokförlaget Wahlström & Widstrand.
Kapten Stofil
Lennart Johansson, "Forskning& framsteg". Alkoholregler
Förvarsutbildarna. Landstormen
Ulla Andréasson. Stig Johanson
Thorleif Hellbom, Hellbom´s Weblog. Filmjournalen
Svensk filmografi nr 3, 4 och 5
Faktauppgifter om permittenttågen "Slaget om Nordkalotten" av Lars gyllenhaal.
Jan Richter, "Edvard Persson"

Landstormen

Riksdagen beslöt år 1885 att en landstorm, ursprungligen "allmän folkresning till landets försvar uppbådad genom stormklockorna" skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, 27–32-åringar. Från år 1892 av de åtta äldsta, 33–40-åringar, och från 1914 35–42-åringar.

Vid denna tid var landstormen dock endast en organisation på papperet och fick enbart inkallas vid krig till hemortens försvar.

Först 1914 började man genomföra utbildningar om 5 dagar. Detta skedde endast under kort tid efter beslutet. Befälet till landstormsförbanden rekryterades huvudsakligen på frivillig väg.

Under första världskriget, 1914-18, mobiliserades stora delar av landstormen för gräns- och kustförsvar. Före 1936 fick landstormsförbanden inte föras utanför eget och angränsande inskrivningsområde. År 1936 infördes en obligatorisk utbildning om 5 dagar, för befälet dessutom befälsövning om 7 dagar. I början av andra världskriget (1939-41) mobiliserades åter landstormen. År 1941 slopades uppdelningen av de värnpliktiga i beväring och landstorm.

Upprop till ungdomarna kom 1941.
"Sådana pojkar blir riktiga män", varje käck, hurtig och vaken svensk pojke, som före första juli nästa år fyllt lägst 14 år, kan vinna inträde i en landstormens ungdomsavdelning. Under härdande liv i skog och mark bland jämnåriga kamrater erhåller han en förberedande militär utbildning till gagn för sin karaktärsdaning och fysiska träning och sist men icke minst till gagn för landets försvar. "Sveriges ungdom - en vapenövad ungdom" är i ond tid en livsbetingelse för landets framtid, frihet och fred.
(se bild)

Landstormen inrättades kring sekelskiftet 1900 som ett värnpliktsuppbåd för ett lokalt försvar och för bevakningsuppgifter. Som en del av den svenska hären skulle landstormen ha obligatoriska övningar, vilka före första världskrigets utbrott 1914 genomfördes i liten omfattning. På initiativ av främst civila personer, vilka saknade militär utbildning, men som utsetts till befäl i landstormen, bildades föreningar för utbildning av befäl. Den 5 juli 1912 beslöt 18 av landets landstormsföreningar vid en kongress att bilda Sveriges landstormsföreningars riksförbund.

Vid första världskrigets utbrott 1914 mobiliserades landstormen, som första enheter för landets försvar. Bristerna blev uppenbara. Trots de insatser som gjorts på frivillig väg saknades tillräckligt med väl utbildade befäl för landstormsorganisationen, vilken i mycket var en pappersorganisation.

Statens stöd till landstormen var i många år ytterst litet. Den frivilliga befälsutbildningen kunde dock fortsätta under 1920- och 1930-talen genom stora insatser av frivilliga, insamlade medel. När andra världskriget bröt ut 1939 mobiliserades åter landstormen som första enheter. Även om fler landstormsbefäl utbildats fanns stora brister.

För statsmakterna stod det nu klart att krigsorganisationen krävde fler och bättre utbildade befäl än vad landstormen skulle kunna bidra med. I och med försvarsbeslutet 1942 avskaffades landstormsorganisationen. Landstormsbefälen blev värnpliktiga befäl. Det fanns dock fortfarande behov av frivillig befälsutbildning för att komplettera den obligatoriska utbildning som nu infördes och för att ge det värnpliktiga befälet möjlighet att frivilligt öva för sina krigsuppgifter. I juni 1943 fastställde Kung. Maj:t grundstadgar för Centralförbundet för befälsutbildning, vars främsta uppgift var att bedriva frivillig befälsutbildning.

Naturligtvis utnyttjade filmmakarna möjligheterna till att spela in några komedier om vuxna män och kvinnor i landstormen. Det blev tre filmer Kärlek och landstorm 1931, Landstormens lilla Lotta 1939 och Landstormens lilla argbigga 1941.

Först kom Kärlek och landstorm den hade premiär i Stockholm på biograf Astoria den 24 oktober 1931.

Den litterära förlagan till folklustspelet författades av Gideon Wahlberg och Walter Stenström och hade urpremiär i Tantolunden i Stockholm den 1 juni 1925, spelades sedan regelbundet på bl.a. Djurgårdsteatern och Vanadislundens Friluftsteater.

Manus till filmen skrevs av Gideon Wahlberg, Gösta Rodin och Schamyl Bauman. Filmen var det nybildade bolaget Europa Films första produktion. Gustav Scheutz sände sitt team till Åbo där man hade en provisorisk ateljé i en lada samt tog scenerna främst i Åbo skärgård med John Lindlöf som regissör. Gösta Rodin var regiassistent och inspelningsledare samt slutligen klippare. När man kom tillbaka till Stockholm började problemen. Ljudfilmen låg ju ännu i sin linda och kunskapen hur den skulle hanteras vid framkallning var det nog si och så med. Efter att filmen framkallats hos Kinocentralen upptäcktes att ljudet lät förfärligt och som Gösta Rodin berättar i en intervju 1975 "Det lät som om man drog en harv över det".

Hela inspelningen fick kasseras och göras om. Inspelningsteamet och skådespelare åkte till Stuvsta i Stockholm och en missionslokal, där spelades filmen in på nytt i och utanför missionslokalen. Den första regissören John Lindlöf fick andra uppdrag och försvann.
Schamyl Bauman som 1929 var med om att bilda Europafilm tillsammans med bröderna Scheutz fick nu hoppa in som regissör. Det var hans debut som regissör men film kunde han efter sina många år som översättare och manustvättare.

Handlingen i Kärlek och landstorm tilldrar sig i Stockholm 1914. Första världskriget har brutit ut och i Sverige mobiliseras landstormen.

Gideon Wahlberg spelar Filip Anderson, plåtslagare och kronvrak.

Medverkade gjorde också Gösta Gustavsson, Ernst Brunman Aina Rosén, Carl-Gunnar Wingård, Mary Gräber m.fl.

Förvecklingarna är många och bland mannarna märks plåtslagare Anderson (Gideon Wahlberg) som fått 200 kr för att hoppa in i stället för skräddare och predikant Jacob Söderberg (Gösta Gustavsson) som känner att han vill vara samvetsöm. Plåtslagare Anderson omillitära uppträdande förbryllar kaptenen - han skall ju ha varit stamanställd i det förflutna. I sin förfäran för att bli upptäckt klär Jacob Söderberg ut sig i kvinnokläder, blir kallad Jacobina och engageras som kocka åt militärerna. Det är inte mycket till försvar dessa Landstormsmän bedriver. Den enda bevakning som görs är av två män som står på ett berg och spanar ut över vattnet. Utöver förvecklingarna så sjungs det och halsas bira. Allt ordnar givetvis upp sig och i slutscenen ser man en båt med Landstormsmännen ånga bort genom skärgården.

Filmkritikerna var relativt snälla mot filmen och Robin Hood i Stockholmstidningen skriver:
"Ett godmodigt folkskådespel, som kommer att mottagas med glad tacksamhet på vissa håll, och förnärmad kritik på andra håll. Betala biljett för sådan smörja! kommer det att heta, och naturligtvis är filmen otroligt enkel om den jämförs med exempelvis Lubitsch' Chevalier-operetter. Men den är svensk, full av svensk godmodighet, av svenskt skämt och svensk sång. Visst fnystes det på sina håll i biografen när slutkyssen exekveras enligt förlegad äcklig filmtradition, men på andra håll skrattades ganska gott hela kvällen igenom. Själva hade vi roligt ibland och sömnigt ibland."

Ett upprop från Landstormens kulsprutefond 1939

"Vår förening bildades i november 1913. Redan 1914 påbörjades arbetet och en av de viktigaste att styra med, var att förse ortens landstormsförband med modern mtrl. Då för tiden var kulsprutor och kokvagnar mest angelägna, men även beklädnadspersedlar, gevär och mycket annat kunde finnas behov av. Statens förmåga, då som nu, att förse de frivilliga med erforderlig utrustning var mycket begränsad. Därför skapade vår förening en kulsprutefond för att hantera insamlade och donerade medel. Det blev medtiden betydande summor som man köpte in materiel för.

I vår tid är situationen likartad. Därför behövs liknande lösningar. Föreningens styrelse har därför beslutat återinrätta landstormens kulsprutefond. Till Denna kan föreningsmedlemmar och andra intresserade donera främst penninggåvor. Syftet är att medge inköp av föreningen viktig materiel, främst men inte bara vapen mtrl. Föreningen har köpt några automatvapen, och har redan fått en aktningsvärd summa för ändamålet.

I framtiden hoppas vi att fonden skall medge inköp av såväl vapen som ammunition för föreningens utbildningsverksamhet.

Så, stöd föreningens arbete genom att donera en donation till kulsprutefonden. Givetvis får Du vara anonym om Du vill, men varje donator som stödjer fonden med minst 500:- belönas med sitt namn på en silverplåt som monteras på den donationssköld som skall minna om våra gemensamma ansträngningar att säkerställa den militära kompetensen i vår del av landet".

STÖD KULSPRUTEFONDEN!

Välkommen med DITT bidrag.

Andra Världskriget bröt ut 1 september 1939 och Fribergs Filmbyrå anade väl vad som var på gång för i maj 1939 startade man inspelningen av Landstormens lilla Lotta. Filmen hade premiär nästan på dagen en månad efter krigsutbrottet nämligen den 2 oktober på Palladium i Stockholm.

Manuset skrevs av Torsten Lundqvist och Weyler Hildebrand. Dessa bägge herrar skrev tillsammans 16 st. filmmanus mest komedier. Weyler Hildebrand denne mångsidige filmskapare regisserade Landstormens lilla Lotta som om inte det räckte hade han även en av de bärande rollerna som sergeant Göransson.

Detta är en filmklassiker av stora mått mycket på grund av den enorma uppställningen av filmstorheter, här medverkar:

Sickan Carlsson som Landstormens lilla Lotta Allan Bohlin, Åke Söderblom, Thor Modéen, Eric Abrahamsson, Ludde Gentzel, Torsten Winge, Åke Ohberg, Weyler Hildebrand, Hjördis Petterson, Marianne Löfgren, Stina Ståhle, Martha Colliander. Här medverkar också hela 42 birollskådespelare!

Filmen är även känd för sina många fina och roliga melodier och naturligtvis, höll jag på att skriva är det Jules Sylvain (Stig Hansson) och Sten Axelson som gjort melodierna. Här finns Sickan Carlsson melodin

"Jag ska' sjunga för dej" där refrängen går:

Jag ska sjunga för dej, tralla lalla lalla la

om du spelar för mig...

man ska alltid ha på lager,
en schlager, en schlager

kanske den inte slår, tralla lalla lalla la

som vi vissla igår...

men vad gör väl de, vi tar en sväng till en annan glad refräng.

Sickan sjunger och John "Botte" Botvid spelar munspel sittande på en vagn som dras av en tjur. I filmens värld blir vi ofta lurade men kuriosa är att det verkligen var John Botvid som spelade munspel.

Kriget kändes väl lite avlägset så här i början och i filmen tog man ganska lätt på det hela så det vitsades och skämtades friskt.

Här är några exempel:

Åke Söderblom står i mat kön och blir serverad av Sickan Carlson:

– Är det för min skull fröken Strid har gråtit?

– Vad menar Nilsson med det?

– Jag tyckte ärtorna var lite tunna idag.

– Ja, man behöver bara titta på Nilsson så blir man gråtfärdig.

– Vad får en soldat aldrig glömma?

– Korkskruven.

– Vad väger dina marschkängor?

– 103,5 kilo.

– Du menar väl 3,5 kilo?

– Inte när jag står i dem.

Förutom vitsandet och skrattandet så visar även denna sång att man inte var orolig för kriget. Följande sjöngs när landstormsmännen förflyttades på ett lastbilsflak:

Visst ska varje ränsel packas tung, tung, tung

men lätt den bärs för fosterland och kung, kung, kung.

För med mod och goda nerver med kex och armékonserver,

kan man komma och gå så långt man vill och lite till.

Vi ska åla, tassa, ränna kring, kring, kring

så sista mohikanen är ingenting, ting, ting.

Piff paff puffra, piff paff puffra, vi ska ut och leka indianer.

Filmen börjar med en torgdag i Lillköping och slaktare Kalle Högquist (Thor Modéen) meddelar sin kundkrets av damer att han inställer kommersen en vecka för att fullgöra en landstormsövning. Det är 35-åringar som inkallats och det var 15 år sedan Kalle exercerade. Förbi hans stånd kommer Ville Nilsson (Åke Söderblom) bankvaktmästare från Privatbanken. Även han rycker in, men han är furir och kommer att basa över bankdirektör Svensson (Åke Ohberg) som är menig. "Ombudsman" (se förklaring nedan) i banken är Erik Berner (Allan Bohlin) som fungerar som löjtnant. Bankdirektör Emil Svensson (Åke Ohberg) fifflar med lånehandlingar tillsammans med herr Loding (Albert Ståhl), skum bankkund. Elsa (Sickan Carlsson) är sekreterare på banken skall vara lotta på dagarna och göra övertid på banken som kompensation under en vecka på kvällarna.

Det blir manöver och flera av de inblandade hamnar i ett område som minsprängs, men de klarar livhanken. En officer insjuknar och den ordinarie flygaren är borta. Elsa (Sickan Carlson), som råkar ha flygcertifikat, flyger in officeren till lasarettet tillsammans med löjtnant Berner.

På banken är det revision och ordinarie direktören, Löfström (Carl Browallius) som skall avgå med pension, finner att Svensson fifflat, varefter Svensson tvingas begära avsked och Berner blir i stället den nye direktören.

Mannarna går till stadshotellet sedan de fått nattpermis. Samtliga skall vara uppställda vid förläggningen kl 6 nästa morgon. Amanuens Fredriksson (Torsten Winge) och svenskamerikanen Charlie (Ludde Gentzel) har blivit försenade och har en vådlig färd tillbaka i en terränggående bil, på vilken alla fyra hjulen gick att svänga? Kalle och Ville hoppar med samma fallskärm och hamnar nästan mitt i ledet utanför ladan. Elsa och Berner hoppar också fallskärm hållande i varandra och har en öm kärleksscen dalande mot jorden.

En "Ombudsman" på en bank var helt enkelt den tidens bankjurist. Titeln försvann under andra världskriget och blev mot 50-talet enbart bankjurist. Det var bankens expert på juridiska spörsmål samt den man som främst skulle vara insatt i kreditärenden och som fick rycka in när det gällde att vidta åtgärder när någon låntagare inte kunde fullgöra sina betalningar.

Recensenterna såg väl inte med helt blida ögon på filmen.

Carl Björkman i Dagens Nyheter skrev: "Mot bakgrunden av vad som hänt sedan dess verkar Landstormens lilla Lotta mest som ett skämt, en film vars militära referat på intet vis hedrar landet. Det är hela den gamla förlegade landstormshumorn med rockar som är för stora och rockar som är för små, det är nattliga eskapader och det är groggar och stadshotell. Men av svenskhet och allvarslynne inte ett vitten. Pinsammast är bilderna från de militära övningarna ute på fältet -- eller vad sägs i dessa tider om ett knippe soldater som storma fram över ängen mot exploderande minor, varvid karlarna helt på skämt flyga i luften för att glatt vinkande hamna i telefonstolpar etc. Det är ju så lustigt med lera och nersmorda ansikten! Det var bara det att publiken satt och tänkte på andra ansikten ute i världen just nu, nedsolkade och vanställda på allvar.

Gärna skall det sedan medges att filmen äger en del förtjänster. Men de äro helt civila."

Den sista filmen i landstormsraden är Landstormens lilla argbigga den hade premiär på Palladium i Stockholm 22 mars 1941.

På manuskriptstadiet kallades den för "Kavaljerer i fält" men döptes vid inspelningens början om till "Hjärtan i beredskap" för att slutligen få namnet Landstormens lilla argbigga.

Filmen handlar om Marianne Norrenius (Sickan Carlsson) en högfärdig och bortskämd stockholmsflicka, vars far har ett gods på landet. Marianne blir övertalad att gå med i beredskapen och hamnar tillsammans med ett gäng beredskapsflickor på en gård intill sin far. Dit kommer också landstormsmännen ledda av Viktor Söderman (George Fant). Viktor är förälskad i Marianne som inte vill bli någon bondpiga och storgråter när hon står till knäna i komockor. Spänningen stiger då ett nytt motorbränsle blir stulet men bovarna åker naturligtvis fast, Marianne (Sickan) veknar och vill till slut bo på landet med sin Viktor. Marianne Löfgren gör här en härlig roll som pigan som älskar män i uniform. Hon har två på gång samtidigt den ena får diska och den andra får torka, de vet inte om varandra. Så blir hon upptäckt och måste välja. Valet faller på en oromantisk Holger Löwenadler som bara tänker på mat och fika.

Recensenterna tog ganska väl emot filmen och Movie i Stockholms Tidningen skrev:

"George Fant är som löjtnanten på förläggningen sympatisk och stilfull, i scenerna med argbiggan en svensk Petrucchio, litet blygare och stillsammare i metoderna än sin frejdade föregångare men tillräckligt charmfull för att göra det begripligt att en egoistisk och finhyllt flickunge för hans skull lär sig härda ut vid mjölkspannen i ladugården eller bland ungarna i torparstugan."

Oftast måste någon recensent såga filmen och denna gång var det Arbetaren:

"Det var en mycket dum, banal, urfånig och pippig film som helhet betraktad. Sickan kan agera bra, sjunga käckt och göra något av de ord, som ett för övrigt snurrigt manuskript lagt i hennes mun. Men sedan var det bara fjant med George Fant som primus motor.

Fy för sådana 'beredskapsfilmer'!"

Bägge dessa "Sickan filmer" var dock stora publikframgångar och sågs av cirka en miljon biobesökare.

Landstormens lilla Lotta genererade stora intäkter för Svensk Filmindustri 1939, ungefär 478 000kr (drygt 12 000 000kr i 2009 års penningvärde).

Linnéa Hillberg
Linnéa Paulina Nilsson föddes i Uddevalla den 26 oktober 1890.
Hillberg debuterade på scen 1913 hos John Borgh var sedan verksam i Karin Swanströms teatersällskap mellan 1914-1918. Hon kom därefter att arbeta på Blanche- och Komediteatrarna i Stockholm samt Nya teatern och Lorensberg i Göteborg. På 1930-talet tillhörde hon den fasta ensemblen på Vasateatern under Gösta Ekman d.ä. regi. När Gösta Ekmans ensemble gör ett gästspel i Sundsvalls Folkets Park 1936 med lustspelet Mästerkatten får hon en något udda recension: "Linnea Hillberg behandlar sina repliker lika suveränt som en bra plankbärare balanserar sin börda uppe på en svajande ställning".
Under perioden 1938-41 var hon anställd vid Dramaten.
Tillsammans med sin make, Torsten Hillberg var hon anställd vid Norrköping-Linköpings stadsteater mellan 1947-51. Linnéa Hillberg turnerade också flitigt med Riksteatern i ett flertal uppsättningar under 1950-talet. Hon gjorde flera kritikerrosade rolltolkningar i klassiska pjäser; som Lady Macbeth i Shakespeares Macbeth och som drottning Gertrud i Hamlet. Spelade också Husebyfröken Florence Stephens i Vilhelm Mobergs kontroversiella pjäs Sagoprinsen (1962) den handlade om den då uppmärksammade Husebyaffären. Från 1960 till sin död var hon anställd och verksam vid Stockholms stadsteater och medverkade där i originaluppsättningen av Jösses flickor (1974).
Hon filmdebuterade 1920 i filmen Mästerman och kom att medverka i drygt 60 filmer och TV inspelningar, bl.a. i filmatiseringen av Elin Wägners Norrtullsligan (1923), Adolf klarar skivan (1938), Hasse Ekmans Lågor i dunklet (1942). För pilsnerfilmälskare är hon förevigt bekant som "Grevinnan Klingenhjelm" i filmen Pensionat Paradiset (1937). Hillberg stod för ett antal starka kvinnoporträtt i biroller på 1940-talet. Precis som på scenen fick hon påfallande ofta spela de rigida, stela, svartsjuka, bittra eller bitchiga kvinnorna, som t.ex. I filmerna Tänk, om jag gifter mig med prästen (1941), Flickan och Djävulen (1944) samt Kvinna utan ansikte (1947).
Linnea Hillberg avled i Stockholm den 3 juli 1977.

 

 

 

Madapolam???

På en inspelning av en talskiva från 1932, Pantbanken diskuterar Thor Modéen och Artur Rolén kvaliteten på en överrock. De nämner ordet Madapolam ……….

Det börjar med att Thor Modéen kommer in på en pantbank med en överrock i famnen. På andra sidan disken står Artur Rolén han bryter på ett utländskt språk.

– Det gäller den här rocken säger Modéen.

– Det var inte mycket att komma med, den är förfärligt sliten, ja, svarar Rolén.

– Är den inte ny då?

– Nej, den är sliten till bristningsgränsen.

Sådär håller det på, Modéen tycker att rocken är fin och pantbanksinnehavaren bara klankar på rocken och tycker att den inte är värd någonting.

– Men fodret är ju bra, det är halvylle, säger Modéen.

– Halvylle, nej min unge man, det är bara rena rama Madapolam alltsammans.

– Jasså, är det bara Madapolam.

Till slut frågar Rolén.

– Vad hade ni tänkt er för rocken?

– 40 kronor

– 40 kronor! för den rocken den är ju rena rama lumpen.

– Vad är han värd då?

– Sju kronor svarar Rolén

– Bara sju kronor, jasså, ja, här är sju kronor då.

– Men skulle ni inte belåna den rocken då?

– Nej jag skulle köpa den, den hängde där utanför Pantbanken på en klädställning och det stod 40 kronor på den, så tack då det var billigt! HE, HE.

Vad är då Madapolam för något?

Madapolam är ett indiskt tätt, tvåskaftat bomullstyg, finare än domestik (ett bomullstyg, används bl.a. till lakan), men grövre än shirting (skjorttyg). Namnet är troligen hämtat från den i brittisk-indiska presidentskapet Madras belägna byn Madapolam, där bomullstyg tillverkades i stor skala.

Militärfarsen
Militärfarsen är en filmgenre som hade sin storhetstid under 1930- och 40 och 50 talet. Vi kommer här att beröra filmer fram till -45. Vi kanske först ska försöka reda ut de olika begreppen; fars, folklustspel, buskis och bondkomik. Om vi ska göra det enkelt för oss, och det ska vi väl alltid försöka göra, så har de olika begreppen nästan samma innebörd. Går vi lite djupare så är farsen en typ av komedi som bygger på situationskomik. Personerna brukar trassla in sig i en rad förvecklingar och missförstånd. Farser måste spelas i ett snabbt tempo för att inte eftertanken ska hinna ikapp och ta död på den oftast osannolika intrigen. Det berättas att på de provvisningar som gjordes innan premiären så satt filmfolk i salongen och bockade av antal skratt och större fnissningar. Kom man upp i cirka 50 skratt och fnissningar under filmens gång då fick den kallas för fars. Ser vi till synonymer så är de lustspel, burlesk, komedi, spex, slapstick, buskis, gyckelspel och löjligt upptåg. Folklustspel betraktas ofta som folklig och som en del av populärkulturen, och inte som finkultur. Atmosfären är ofta hämtad från tidens typiska arbetar- och allmogemiljöer. Synonymer är komedi, fars, spex och vaudeville. Buskis är förkortning för buskteater den anknyter till äldre tiders folklustspel på friluftsteatrar. Synonymer är buskteater, friluftsteater, bondkomik och enkel underhållning. Bondkomik är en typ av humor som är mest populär på landsbygden. Begreppet är nära besläktat med buskis. Bondkomiken är aningen mer rumsren än buskishumorn. En bondkomiker brukar som regel sjunga och berätta om dråpliga händelser och situationer, vanligen på dialekt.
När 40-talet inleddes hade andra världskriget brutit ut och Sverige levde snart i full beredskap med inkallade som skrev hem från sitt fältpostnummer "någonstans i Sverige". Beredskapen återspeglades också i den svenska filmproduktionen redan i 40-talets första år. I de stramt allvarliga och även i militärfarserna var psykologin att visa att "Vår beredskap är god" vilket stadsminister Per Albin Hansson hade uttryckt i ett tal i augusti 1939. Sanningshalten i Hanssons tal har diskuterats. Med facit i hand var Sveriges militära beredskap allt annat än god. Om Tyskland hade attackerat Sverige hade möjligheterna för Sverige att försvara sig varit oerhört små. I flera filmer kunde man på väggar se skylten med den blå- och gulrandiga tigern och texten "En svensk tiger" (Vaksamhetskampanjen). Tigern var ritad av tecknaren Bertil Almqvist. En ganska fyndig och dubbeltydig text. Man skulle vara vaksam det kunde finnas spioner och sabotörer inom hörhåll. Det var dock ingen fara för i de filmer där spioner/sabotörer förekom och det var det i flera så åkte de alltid fast och fick bita i det sura äpplet i slutet av filmen, för som Per Albin hade sagt "Vår beredskap är god". Ett exempel på att det var allvar var i filmen Vi Masthuggspojkar 1940, visserligen ingen militärfars men där fanns en spion. Det var en Göteborgsfilm med "Kålle och Ada" (Åke Söderblom och Emy Hagman) många hade hoppats på att Göteborg som stad skulle medverka med både stads – och hamnvyer. I de oroliga tider som rådde så filmades bara korta sekvenser av stadsbilden och hamnen. Allt för att främmande makt inte skulle kunna vägledas. Även En sjöman i frack med Adolf Jahr och Karin Nordgren drabbades, den hade premiär 1942. Censurmyndigheten Statens Biografbyrå klippte bort inledningsscenen som visade ett stort panoramasvep över Stockholm med malmar, vatten och Söders siluetter. Militärfarserna hade likväl börjat långt innan andra världskrigets utbrott. Redan 1930 kom filmen Kronas kavaljerer med Fridolf Rhudin. Det var en blandning av stum- och ljudfilm. Rhudin spelade mot sin ständige vapendragare sergeant Göransson (Weyler Hildebrand). Nu var det tyst på militärfarsfronten några år men så kom Kungliga Johansson med Thor Modéen 1934. Den föregicks av väldiga diskussioner i media där både försvarsministern, officerare och allmänheten deltog. Enligt vad som hade läkt ut från manuskriptets innehåll så skulle Thor Modéen spela sergeant Göran Persson, manskapsplågare! Försvaret ville inte komma i dålig dager genom att det visades "soldatplågare" på film. Regissören Sölve Cederstrand som tillsammans med Torsten Lundqvist skrivit manus fick stora problem då försvaret vägrade att låna ut uniformer till inspelningen. Man fick köpa uniformer från annat håll för dyra pengar. Manusförfattarna fick göra vissa ändringar för att gå bland annat försvarsministern till mötes. Försvarsminister Ivar Vennerström tyckte inte om scenen där "den nyutnämnde försvarsministern Johansson håller på att tappa byxorna och nödgas krampaktigt hålla fast med näven där bak och detta inför regementets front på den högtidliga jubileumsfesten".
Hela denna diskussion pågick innan ens inspelningarna hade påbörjats. Den 24 september 1934 hade filmen premiär och recensionerna var som vanligt när det gäller komedier och farser. Stockholms Tidningen skriver bland annat "Man hade mycket roligt ibland – och mycket tråkigt ibland". Thor Modéen var den ende som fick bra kritik och någon "soldatplågare" kunde man inte hitta i hans roll. Man brukar ändå säga att filmen Samvetsömma Adolf 1936 var den som startade raden av militärfarser. Som framgår av namnet var det Adolf Jahr som hade huvudrollen. Övriga ledande roller hade Karin Albihn, Weyler Hildebrand och Elsa Carlsson. Elva år senare 1947 görs en nyinspelning av filmen som då fick namnet Här kommer vi ... Nu bars de ledande rollerna av: Gunnar Björnstrand, Marianne Aminoff, Sigge Fürst och Sture Lagerwall.
En månad före jul 1936 har en klassisk militärfars och pilsnerfilm premiär, 65, 66 och jag. Thor Modéen i högform och i övriga roller: Carl Hagman, Elof Ahrle, Katie Rolfsen, Allan Bohlin, Elsa Carlsson och Artur Cederborgh. Efter ett uppehåll under 1937 då inte en enda spelades in tog det fart igen och mellan 1938 och 1941 fick ett tiotal se dagens ljus. Kamrater i vapenrocken 1938, Bara en trumpetare 1938, Kustens glada kavaljerer 1938, Landstormens lilla Lotta
1939. Hjältar i gult och blått 1940, Kronans käcka gossar 1940, denna film var den första i raden av svenska militärfarser som medvetet anslöt sig till beredskapstidens nya paroller om ansvar och samhällsanda. Flera filmer avslutades med att mannarna och ibland även civila (hjärtevännen m.fl.) står i stram givakt uppställda på regementsgården. Regementschefen sittande på en häst som sympatisk faderlig officer reflekterar över Sverige och kriget i ett högstämt tal, han talar om ansvar och gemenskapskänsla. Vi som satt i biograffåtöljerna kunde känna oss lugna och trygga. Thor Modéen får frågan i en intervju 1940 vad han tyckte om "de förhatliga militärfarserna"?
– Dom blev förskräckliga för några år sedan därför att de enbart handlade om malajer och var en parodi på det militära, som föresten skildrats fullkomligt snedvridet. Och de just i en tid då militären hade det svårt. Nu skildras riktiga vapenföra beväringar. Visst är det komiskt om en sådan försöker att utföra alla svåra rörelser, men det är ju stadgarna han följer. Det komiska ligger här i att den tjocke söker göra så gott han kan. Och bara allvarlig är man inte i det militära. Tvärtom. Man tager det med rätta humorn.
Det fortsatte med
Alle man på post 1940, Beredskapspojkar 1941 och Landstormens lilla argbigga 1941. Vid flera av inspelningarna medverkade representanter för Försvarsstabens film- och förströelsedetaljer. Detta gjorde att en film som Alle man på post definitivt bröt med den traditionella svenska militärfarsen och dess välkända mönster, den var mer verklighetsnära. De följande åren 1942 – 43 kom Hemtrevnad i kasernen och Halta Lottas krog. Nu började biopubliken tröttna på militärfarser och fram till slutet på 1945 spelades det inte in en enda militärfars.
I filmerna Hjältar i gult och blått och Kronans käcka gossar från 1940 fick Sigge Fürst agera spion/sabotör. I Kronans käcka gossar är det ett sprängmedel som uppfunnits av ingenjör Granfors (Erik Rosén) som den skumma figuren Erik Holger (Sigge Fürst) och hans kumpaner direktör Bengtsson (Arthur Fischer) och sonen malajen 45 Bengtsson (Willy Peters) vill komma åt och sälja till utländsk makt. Mannarna (Nils Poppe, Calle Reinholdz och Åke Grönberg) samarbetar med hembiträdet (Carin Swensson). Det känner sitt ansvar, är vaksamma och efter en jakt som går med bil, till fots och i vatten lyckas de fånga spionerna. Nils Poppe spelar här ut hela sitt komiska register och är den som bär upp filmen. Nils Poppe och Calle Reinholdz kompletterar varandra fint och gjorde så i flera filmer.
Sigurd Wallén gör fanjunkare Hagberg till en kul figur och många gånger trovärdig men när han i slutscenen skickar sina mannar att jaga spionen Sigge Fürst och ställer sig och ropar: Heja grabbar friskt humör det är det som susen gör, heja, heja, heja då blir hela scenen ett lågvattenmärke.
Sigurd Wallén var regissör och hade skrivit manus tillsammans med Torsten Lundqvist och Herr Dardanell.
Visst dracks det en och annan nubbe i filmen men pilsnerfilm…….?
Roderick i Svenska Dagbladet tyckte att Kronans käcka gossar var en förtäckt pilsnerfilm: Pilsnerfilmen är seglivad som kvickroten. Den dyker envist upp på nytt för var säsong och växer sig bred i den idylliska svenska filmträdgården. Producenterna låtsas blunda. Kanske det ändå är en matnyttig växt. Men pilsnerfilmen har skaffat sig skyddsfärg. Den har camouflerat sig i militärfarsens beväringsuniform. Det vore synd att säga att den ter sig klädsammare i kronans kläder. Tvärtom.
Efter andra världskrigets slut 1945 tar inspelningarna av militärfarser fart igen. Mellan 1945 och 1959 producerades det åtskilliga militärfarser, alla 91:an Karlsson filmer, Nils Poppes Fabian Bom filmer, Åsa-Nisse med flera. Men det är en annan historia.

Namnanrop

I sången "Köp hjärtan" av Jules Sylvain/S. S. Wilson sjunger man i refrängen att mitt namnanrop är "Jag älskar dig".
Det har faktiskt varit möjligt att via telefon, lyfta på luren och säga "Jag älskar dig" och kommit till rätt person. Nedan får du förklaringen.

Refräng:

Men en liten amulett

kan jag skänka dig.

Jag ännu ingen gett

vad jag ger till dig.

Vill du din kärlek förklara,

skall du ej vara rådlös.

Här till mitt hjärta det går en ledning,

fast den är trådlös.

Mitt hjärtas telefon inget nummer har,

du ringer utifrån och får ej något svar.

Men jag kan viska till dig,

om du vill ringa till mig

så är mitt namnanrop:

"Jag älskar dig!"

I början av 1900 talet kopplades telefonsamtalen för hand av telefonister. Från början räckte det med att säga vem man ville tala med, men när allt fler skaffade telefon var man tvungen att kunna numret för att bli framkopplad. Vissa abonnenter var det väldigt många som ringde till då blev det en efterfrågan på att enkelt kunna nå dem genom att bara säga deras namn. 1905 instiftades därför namnanropet som troligen bara förekom i Sverige.

På en gammal namnanropsväxel finns Nordiska kompaniet, Lifbolaget Thule och BP bensin, men även Flottan, Felbyrån och Fattigvårdsnämnden. Och i stället för telefonnumret satte företagen ut exempelvis "Namnanrop: Bananer" (Banankompaniet) i annonser och på sina produkter.

Men det var dyrt att bedriva namnanrop, och 1947 började Telegrafverket söka andra lösningar: gruppnummer skulle ersätta telefonisterna. Taxi i Stockholm hörde till de mest anropade och skulle i stället få telefonnummer 22 00 00, Nordiska Kompaniet fick 23 00 00.

Några namnanropsnummer blev kvar, i januari 1949 bestämde man att sociala anrop som "Ambulansen", "Brandkåren", "Flygambulansen", "Jourhavande läkare", "Polisen" och "Sjöräddning" skulle fortsätta användas tills man inrättat SOS-tjänsten som fick nummer 90 000.

I början av 1950 fanns cirka 1 500 namnanropsabonnenter kvar, tio år senare var de inte fler än 200, och vid mitten av 1960-talet var namnanropet helt avvecklat.

Ordning och reda – för vem?
Inom alla yrken finns regler och föreskrifter, ibland nedskrivna ibland regler som tas för givet. Undrar om inte rekordet för ordningsregler ändå inte innehas av filmindustrin. Nu talar inte jag om dagens filmindustri som naturligtvis har regler men de handlar mera direkt om arbetstider, ersättningar med mera. På annat ställe i boken berättas Folke Hellebergs teater och filmhistoria, bland hans efterlämnade dokument finns "Ordningsregler för artister och annan personal vid Filmstaden".
Den 21 maj 1937 skrev AB Svensk Filmindustris ateljéchef Stellan Claesson och Folke Helleberg under detta dokument på 31 punkter med förhållningsregler. Man kan fundera på vem som skulle skyddas av dessa regler. Vi ska gå igenom ett antal punkter så får ni själva fundera. I alla fall hade artisterna många skyldigheter. Vi börjar med punkt 1.
1. Den engagerade är skyldig att vid kontraktsuppgörelse på heder och samvete uppgiva, om den engagerade är behäftad med sjukdom eller annan opasslighet, som möjligen kan hindra fullgörandet av åtagna förpliktelser.
Här har Svensk Filmindustri på ett sätt lagt ribban för den engagerande. Vi fortsätter till punkt 3.

3. Engagerad är skyldig att uppträda å de platser, å de tider och i de roller som bolaget bestämmer, att efter bästa förmåga instudera och återgiva rollerna samt att ställa sig vederbörande produktionsledares eller hans befullmäktigade ombuds order till efterrättelse.
Engagerad är skyldig att i god tid, innan första inspelningsdagen inträffar, hava lärt sig engagerad anförtrodd roll utantill.

4. Civila kläder av varje slag, vilka påfordras för de filmer, i vilka engagerad enligt det uppgjorda avtalet skall uppträda bekostas av engagerad.
Skor, strumpor, underkläder och dylikt bekostas av engagerad.
Smink, peruker och dylikt bekostas av engagerad.
Historiska, fantasi- och dylika kostymer bekostas av bolaget.
De av bolaget betalade kläderna förbliva, efter det inspelningen fullbordats bolagets egendom.

7. Engagerad, som erhåller lön per speldag, får ej räkna sig någon lön till godo, därest inspelning skulle bliva inställd, även om meddelande först vid engagerads ankomst till filmateljén.
Ske nattupptagningar, vilka komma att sträcka sig en tid in på följande dag, äger engagerad likväl allenast er hålla en dags honorar.

9. Den engagerade är skyldig, ifall ej annat meddelande nått honom/henne, själv å filmateljén efterhöra, om inspelning påföljande dag äger rum.

10. Den engagerade äger ej rättighet att utan direktörs eller regissörs tillåtelse lämna huvudstaden eller den ort, där filminspelningen försiggår.

12. Den engagerade äger ej rättighet att inom bolagets område förtära spritdrycker, ej heller få sådana förekomma i klädloger och andra till filmateljéerna hörande lokaler. Tobaksrökning i ateljé och klädloge är förbjudna. Undantag göres dock under filminspelning, då det i rollen föreskrivs.

13. Färderna till och från bolagets ateljéer räknas ej som resa och bekostas således ej av bolaget.

14. Den engagerade är skyldig väl vårda scenarioexemplar, rollhäften och annan emottagen material och att, då rollen är färdigspelad, återställa desamma.

15. Den engagerade är skyldig även vid inspelning utom filmateljén under resor och på offentliga platser och lokaler iakttaga ett i allo värdigt uppträdande.

19. För den händelse engagerad på grund av sjukdom eller olycksfall icke skulle hinna att under kontraktstiden fullborda påbörjade scener, är han/hon skyldig att efter kontraktstidens slut, när bolaget så önskar, slutspela de vederbörande scenerna utan någon extra ersättning härför. För fall av engagerads sjukdom äger bolaget, därest bolaget så önskar, att till omedelbar uppsägning häva sitt avtal med engagerad.

20. Engagerad är skyldig att så länge avtalet mellan engagerad och bolaget varar, icke sysselsätta sig med någon verksamhet eller företag, som förbunden med fara för liv och lem. Detta förbud gäller särskilt för all sportslig verksamhet, kapplöpningar och dylikt …………………………………
……..Engagerad är vidare förbjuden att under avtalstiden låta vidtaga några som helst läkare- eller andra ingrepp på sin kropp, vilka icke påbjudas av engagerads hälsotillstånd, utan hava sin grund i estetiska eller andra orsaker. Likaledes är engagerad förbjuden att förändra sin frisyr eller raka bort skägg eller mustascher etc.

21. Engagerad förbinder sig vid skadestånd att ej fälla förklenande yttranden om bolaget, om förmän, kamrater eller att till någon annan som helst person än den eller de, vilkas medverkan krävs för ifrågavarande detalj av inspelningen vare sig under eller efter kontraktstiden göra några som helst uttalanden eller antydningar rörande bolagets ekonomi och skötsel, ……………….

22. Engagerad äger dessutom vid äventyr av skadestånd ej rätt att utan bolagets tillstånd låta intervjua sig eller yttra sig för pressen, …………

25. All litterär rätt, av vad slag och beskaffenhet den vara må, ävensom annan rätt till engagerads prestationer i de filmer, i vilka engagerad användes av bolaget, är bolagets. I den mån bolaget önskar överföra dialog eller sång till grammofonskivor, äger bolaget utan engagerads hörande göra detta. I den mån bolaget önskar radiera filmer, äger bolaget jämväl låta så ske, utan engagerads hörande. ……………….

27. Engagerad medgiver vidare, att bolaget, i den utsträckning bolaget önskar, använder annan person att sjunga respektive tala i stället för engagerad, även där engagerad utför viss roll. ………….

28. Engagerad förbinder sig att stå till bolagets fulla förfogande under engagemangstiden samt att under denna tid ägna hela sin tid och uppmärksamhet åt sitt arbete för bolaget och därvidlag sträva att göra sitt allra bästa för filmen eller filmerna ifråga.

31. Engagerad är skyldig att ständigt hålla bolaget underrättat om sin adress och alltid meddela adressförändringar. Därest engagerad avlägsnar sig från bostad, skall engagerad alltid meddela hemmavarande, varest engagerad uppehåller sig, så att bolaget omedelbart kan komma i förbindelse med engagerad.

Efter att ha läst igenom dessa ordningsregler så poppar väl ordet "livegen" upp som första tanke. Bolaget tyckte väl att vara artist skulle vara ett "kall" där bara skyldigheter för den engagerade fanns. Inte ens sin egen röst kunde man ha kontroll över, den var bolagets.

Modedansen 1939 var PALAIS STROLL (palä´ stråll) och den lanserades i filmen Åh en så'n grabb. Huvudrollen i filmen spelades av Elof Ahrle, han spelar den präktige bilmekanikern Loffe Larsson.

Loffe kärar ner sig i konsul Blombergs (Gösta Cederlund) dotter Eva (Sickan Carlsson).

Eva har inget körkort och Loffe lovar att hjälpa till med körlektionerna.

Efter en körlektion hamnar Loffe och Eva i Södra Folkparken och dansar modedansen Palais Stroll.

Eva och Loffe dansar och sjunger en text som Kar de Mumma hade översatt från engelska.

Kom ska du få vara mé, alla tiders dans det é,

ett, två, ett, två tre, det är PALAIS STROLL.

Många danser har vi sett

´å dom flesta saknar vett.

Hafs, tjafs, rätt och slätt, ja dé é PALAIS STROLL.

Här finns bot mot vissenhet ´å mot klasslig mage,

börjar du bli alltför fet, ta ett steg i taget.

Rör på benen kära vän som får ta igen sig sén.

Hafs, tjafs, älsklingen, ja dé é PALAIS STROLL.

Ta nu kurvan mjukt och bra,

den manövern klarar jag.

Fram-åt, stopp och back,

Ja, det gick utmärkt, tack.

Sén det lilla snésteget,

det som é så väldigt lätt.

Tänk det tycker jag, att jag gör så bra.

Ja, bättre kan det säkert gå, glöm nu inte pilen.

Tänk, jag kan inte alls förstå, vad det är med bilen?

Jo, baken skumpar nog en del,

på den finns det inget fel,

om det nu é så, gasa bara på.

Så här går dansen Palais Stroll till:

Gångsteg, klack- och tåsteg, sidsteg

Parvis i öppen ring, enkel handfattning

Takt 1-4

Fyra gångsteg i dansriktningen, släpp fattningen

Fyra gångsteg runt i cirkel (kavaljer motsols, dam medsols).

Takt 5-8

Enkel handfattning, två gångsteg i dansriktningen. Därefter klack- och tåsteg med ytterfötterna.

Två gångsteg i dansriktningen samt tre snabba steg på stället.

Takt 9-12

Släpp fattningen, två sidsteg från varandra, två sidsteg mot varandra.

Vänd mot varandra (kavaljer rygg mot ringens mitt, dam rygg utåt ringen), två sidsteg i dansriktningen, två sidsteg mot dansriktningen.

Takt 13-16

Klappa i egna händer och räkna "ett". Klappa i partners händer och räkna "två". Klappa i egna händer, partners händer samt egna händer och räkna "ett, två, tre".

Enkel handfattning, tre gångsteg i dansriktningen samt hoppa över till innerfot samtidigt som man lyfter ytterfoten och ropar "hej".

Dansen upprepas.

Nu ska vi se på film!
Pensionat paradiset från 1937

Se på film i en bok, går det?
Tänk dig att du sitter i en biografsalong, ljuset tonas ner och de stora draperierna går isär – filmen kan börja!
Det kan dock bli små avbrott i filmen där du får en jämförelse med vad du ser och vad som står i originalmanuskriptet. Det är intressant hur skådespelarna ibland ändrar i replikerna. Vissa skådespelare som exempelvis Nisse Ericsson följer manuskriptet slaviskt medan Thor Modéen som var en mästare på att improvisera förbättrar scenerna med egna kommentarer. Lili Ziedner får också göra en hel del ändringar i sina repliker. Det var inte fritt fram att ändra och improvisera hur som helst i scenerna, inte utan regissören Weyler Hildebrands tillåtelse. Nu visste Hildebrand hur en slipsten - pilsnerfilm skulle dras så han lät många av ändringar gå igenom, han höll dock på att göra ett fatalt misstag i scenen där Thor Modéen sjunger "En äkta mexikanare" vi återkommer till den scenen.
Lite detaljer och små scener är dock utelämnade men enbart för att du som läsare ska kunna få njuta av dessa små pärlor när du tittar på filmen i biografsalongen eller hemma i soffan.

Då rullar vi filmen.

En skärgårdsbåt skär genom vattnet man hör sång det är Sigge Fürst som i denna lilla roll som den sjungande passageraren leder allsången på ångbåten Östanå I. Detta var Sigge Fürst 23 film:
Kom vänner, låt oss följas åt
ut till sommargröna hagar.
Kom nu och låt en skärgårdsbåt
föra oss vart den behagar,
in genom spegelblanka sund
ut till mask och krok och spön,
fisken hälsar oss från varje abborrgrund!
Välkommen i det gröna.

Första repliken i filmen har Folke Helleberg – Hej, Margit! ropar han när han kliver i land. En dialog utspelas mellan Helleberg (Eric Karlsson) och Greta Ericsson (Margit Pettersson) och handlar om den nya fantastiska karburatorn (förgasare) som Eric Karlsson har uppfunnit och om det kommande bröllopet som Eric Karlsson hoppas på tillsammans med Margit. Hennes mor Elvira Pettersson vill dock att hon ska gifta sig med den fina Baron de Planche som hon också anser Margit vara förlovad med.

Julia Caesar (Elvira Pettersson, pensionatsvärdinna) står under pensionatets portal där det står "Paradiset, sommarpensionat". En barsk dam i prickig klänning och hon råkar se de unga tu så hon kallar till sig Margit.
– När du är så gott som förlovad med Baron de Planche passar det sig verkligen inte att du sällskapar med en sådan där schajas till cykelreparatör.
– Erik är ingen schajas….
– Jo, när man inte har mer än det man går och står i, då är man en schajas!

Hugo Jacobsson (Svärd) portier och vaktmästare, "gammalt faktotum" enligt manuskriptet, kommer förbi med en kärra full med kappsäckar. Elvira Pettersson frågar:
– Kom det några gäster med båten Svärd?
– Ja, det följde tre lea kärringar med de här kappsäckarna. De kommer flåsande strax efter.
– Vill Svärd dela ut posten till gästerna,
säger Margit.

Svärd delar ut post och tidningar till pensionatsgästerna som sitter i trädgården. Han lämnar en dagstidning till Lili Ziedner (fröken Cronblom) en bastant dam med vassa repliker och som omedelbart öppnar tidningen med den underbara kommentaren:
– Det var rysligt så få döda det är i dag, då.
Denna replik fanns inte i manuset från början utan lades till under inspelningen.
Så här skulle det egentligen ha gått till:
Svärd: - Här ä´ tidningarna.
Fröken Cronblom rycker till sig tidningarna, kastar sig över en av dem och sätter sig på de andra.
Svärd: /kikar nedåt/
- Jaså….fröken Cronblom har ögon i akterkastellet också!

Fröken Cronblom läser: – Fru Petterssons svåger kommer hit, operettsångar´n, från Argentina.
– Operasångare, om jag får be,
säger fru Pettersson.
Nu improviserar Lili Ziedner (Fröken Cronblom) igen. Denna replik är tillskriven med blyerts i manuset:
- Opera eller operettsångare, dom låter lika gräsligt, så det kvittar väl.

Fru Pettersson har inte träffat operasångare Don Carlos tidigare han har skänkt en pokal och 10,000 kronor till pris åt den stundande snurre-tävlingen med racerbåtar. Elvira Pettersson berättar att hon fått ett brev om hans ankomst men att det har kommit bort. Då vänder sig John Botvid (Fernlund, notarie) klädd i halmhatt och fluga mot fru Pettersson och säger:
– Kom de bott?
Nu blir denna replik extra rolig då Botvid har en hög och pipig stämma samt att han talar genom näsan!
Denna replik står inte i manus utan improviseras av John Botvid under inspelningen. Botvid berättar i sin bok "Beatas pojke" att Weyler Hildebrand rusar fram till Botvid och skriker:
– Vad i herrans namn sa du för något?
– Ja, förlåt mej, Weyler, jag sa bara på skoj: Kom de bott!
– Det behåller vi. Det lät jädrans roligt!

Hildebrand tyckte det var så roligt att Botvid fick säga "kom de bott" tre gånger i filmen.
Maritta Marke (Lotta Bergström, piga) står och stryker samtidigt som hon trallar och sjunger högt så det hörs ut genom det öppna fönstret. Fru Pettersson kommer stormande in genom dörren:
- Hur många gånger har jag inte bett Lotta hålla upp med sina obildade slagdängor!
– Vill Lotta sjunga så får hon gå ner i lagår´n där finns det förstående publik.
Lotta blir arg och säger att hon är trött på att gå här och slava, hon säger upp sig plockar ihop sina kläder och rusar mot dörren men……………på strykbrädan står fortfarande strykjärnet på sin uppochnervända tallrik med sladden inkopplad.
Svärd kör Lotta i en gammal Ford hem till hennes bror Thor Modéen (Julle Bergström, skräddare). Bilen kör "skvaltande" genom gatorna som det står i manus. Under denna scen med bilresan och framkomsten till skräddare Bergström läggs det till och dras ifrån bland replikerna. Någon ändring står tillskrivet med blyerts men annars har de små improvisationerna fått passera.
Det står en del om en fikus som Lotta skulle ha tagit med sig från Pensionatet och som skulle varit med i bilen men vi ser inget av fikusen i filmen.
Lotta tycker att det ska bli roligt att komma till sin bror och där även hennes fästman Nisse Ericson (Nisse) arbetar som skräddarlärling.
Nästa scen är inne i Julle Bergströms skrädderi där den feminine Åke Uppström (herr Blomsterkvist) provar ett par byxor. Enligt manus ska herr Blomsterkvist läspa men det gör han inte i filmen.
I denna scen med herr Blomsterkvist visar Thor Modéen sin eminenta förmåga att improvisera och lyfta en relativt enkel och tråkig scen till högre höjder. Herr Blomsterkvist följer manus och säger:
Vi tar allt ut byxbenen en aning till och om herr Bergström kunde få dom att sitta åt litet bättre där bak….
Bergström ska då svara:
För all del. Bara det inte blir för trångt om saligheten och herr Blomsterkvist får liktornar i aktersalongen…
Modéen bryter in redan i början av Blomsterkvist replik med att säga och gå upp i falsett:
Ja, men då syns ju knappast den lilla foten.
Blomsterkvist fortsätter… och om herr Bergström kunde få dom att sitta åt litet bättre där bak….
Bergström:
Ja, men tänk om herr Ros skulle få skoskav i aktersalongen?
Jo, det står herr Ros, Modéen har plötsligt döpt om herr Blomsterkvist till herr Ros.
Nu ska rocken (kavajen) provas och som det står i manus "Blomsterkvist sätter på sig rocken, som har en löjlig jazzfacon med överdrivet kraftiga axlar, så att vadderingen framhävs"
Bergström säger:
Nu är väl axlarna som dom ska´ vara? Det har gått åt minst ett paket fönstervadd på vardera sidan…
Blomsterkvist vill likväl ha mera vadd på axlarna och då improviserar Modéen med att vitsa till det:
Det kan ju höja effekten förstås, jag ska gå efter ett paket till.
Nisse Ericson (Nisse) hälsar på sin fästmö Lotta som har kommit:
Är du här, jasså, du har fått sparken igen?
Nä då! Jag kom ihop mig med Petterssonskan och så….. så tyckte jag att det skulle bli härligt med lite semester, så jag passa´ på och sa´ opp mej, innan vi hann ordna med nå´n försoning….
Provningen och konversationen fortsätter mellan skräddare Bergström och den feminine herr Blomsterkvist, nu omdöpt till herr Ros.
Si så där ja.. Nu ser ju herr Ros ut som en Simson!
Blomsterkvist:
Inte illa. Vi tar väl axlarna så här då… Men midjan tar vi förstås in…
Bergström struntar i manus igen och säger:
De e´ klart det, så drar vi in magen förstås!
Ros (Blomsterkvist) hänger med i improvisationen:
Herr Bergström behagar skämta.
Både Nisse och Lotta visar med minspel och rörelser vad de tycker om den feminine herr Blomsterkvist.
Nästa scen är i köket där Lotta, Nisse och Bergström sitter runt köksbordet. Det framgår inte i scenen men enligt manus dricks det Villa Franca (ett billigt vitt Spanskt vin). Skålandet är också framflyttat i scenen samt att Bergströms replik:
Låtom oss dränka våra sorger! Skål! är struken.
Konversationen runt bordet handlar om att Lotta har tröttnat på pensionatet och att Bergström tror att Lotta har fått sparken. Bergström är glad över att Lotta har kommit för han behöver hjälp i skrädderiet, han säger:
Men hur ská Petterssonskan klara sig nu då, utan dig Lotta?
Ja, det blir nog svårt de!!
Men det är mest synd om fröken Margit, för hon är hygglig och nu tänker käringen koppla hop henne med ett äckel till baron som heter Planck, fast hon är kär i Erik Karlsson. Och nu väntar Petterssonskan storfrämmande, förresten!
Vem då?
Oj, gosse! En stenrik svåger från Buenos Aires. Don Carlos heter han och är en beryktad operasångare. Fru Pettersson är så uppblåst över det så hon skulle spricka, om hon inte hade korsett, som höll ihop henne..
Här skulle Bergström (Modéen) ha sagt:
Don Carlos! Den pricken har jag hört på grammofon. Inte alls illa..Jaså, det är Petterssonskans svåger det! Jo, jag tackar jag. Skål för Don Carlos!
Istället blev repliken:
Don Carlos! Honom känner jag från grammofon.
Nu hörs ljudet från dörrklockan och Bergström reser sig och går för att öppna. Bergström öppnar och in kommer den som det står, "notoriske sol- och vårmannen, fängelsekunden Kilman. Han är sprättigt klädd, bär vita damasker och käpp". (Käppen saknas i scenen).

Kilman:
Tjänare!
Tjänare, hm..vá vill du då?
Jag behöver en ny frack.
En frack! Vad har du nu för sattyg i kikar´n?
Modéen justerar repliken lite och då blir det:
En ny frack! Vad är det för sattyg du har i görningen nu då?
Jag tänker gifta mig. Rikt! Mycket rikt!
Hela denna scen igenom lägger Bergström (Modéen) till och drar ifrån i replikerna.
Scenen avlutas med att Bergström frågar om Kilman har börjat arbeta hederligt för han vill inte sy åt skojare.
Kilman blir arg och säger:
Åh, hörru! Sluta med dina moralpredikningar, det angår väl inte dig var kunderna får sina stålar ifrån?
Bergström svarar att han inte tänker sy en trasa åt Kilman och Kilman säger att det finns väl andra skräddare, han går mot dörren och avslutar:
Vi ses i sossitén!
Bergström går tillbaka in i köket. Lotta frågar:
Vem var det?
Det var en gammal skolkamrat till mig. En oförbätterlig storskojare och sol- och vårman, ficktjuv och sån´t där. Han ville jag skulle sy kläder åt én men jag körde iväg én jag.
Modéen läser naturligtvis manuskriptet men han säger alltid replikerna på sitt sätt, drar ifrån och lägger till. Han såg alltid till att det blev Modéenskt. Man kan jämföra med Nisse Ericson (Nisse) som säjer sina repliker nära nog hundra procentigt som står i manus.
Här är exakt vad Bergstöm skulle ha sagt i den förra repliken:
Det var kilman, en gammal skolkamrat till mig. Oförbätterlig skojare och bedragare, ficktjuv och sol- och vårman. Han ville beställa kläder, men jag visade i väg honom. Jag vill inte ha med kräket att göra.
Nisse kommenterar Bergström:
Men om han betalar, så gör det väl inte så mycké….pengar luktar väl inte!
Bergström skulle ha svarat:
Jag väljer mina kunder själv! Gå och elda på pressjärnen du, Nisse.
Nu svarar Bergström:
Lägg dig inte i det här, jag sköter mina kunder själv, sköt om ditt pressjärn istället.

Lotta:
Strykjärnet! Va´ ska jag göra? Jag har glömt mitt strykjärn inkopplat i mitt rum på Paradiset.
Bergström:
Ja, ha, då står väl det rummet i ljusan låga vid det här laget.
Lotta:
Dom kommer att tro att jag har gjort det med flit!
Nisse tröstar henne och säger:
Vi måste försöka greja den här biffen. Kan vi inte ringa till pensionatet?
Nej, det är för sent. Växeln är stängd.
Nisse till Bergström:
Julle, ta din motorhoj och åk dit medsamma.
Åk själv!
Jag har aldrig i mitt liv åkt på en så´n där hoj!
Jo, det är en munter historia det här!
Lotta:
Lille Julle! Vill du inte hjälpa mig?
Naturligtvis, vad ska jag göra?
Enligt manus skulle lottas rum på pensionatet vara låst och lotta skulle lämna över nyckeln till Bergström men det har strukits. Nu säger lotta till sin bror Julle:
Nyckel till ytterdörren ligger under mattan till stora ingången.
Menar du att jag ska smyga mig in?
Ja, det gör väl ingenting!
Nej tack! Inga äventyrligheter! Det är ju inbrott. Jag kan ju få fängelse för det!

Nisse:
Är det bättre att huset brinner och Lotta åker in?
Ja, jag ska åka, men är jag inte tillbaka i morgon så har jag åkt fast, kom ihåg det!
Det sista "kom ihåg det" var en typisk Thor Modéen replik den använde han i många filmer.
Filmen fortsätter med att vi ser Bergström komma "motorcyklande" som det står, i mörkret mot pensionatet.
Enligt manus ska han möta en bil i en kurva, köra av vägen och hamna i en dypöl, resa sig upp alldeles nedsmutsad med kläderna sönderrivna. Gömma motorcykeln och smyga iväg.
Slutresultatet blev ett annat. Bergström kommer lugnt körande i mörkret på sin motorcykel med sidovagn och stannar vid vägkanten går sedan smygande mot pensionatet. Han kommer fram till trappan tar nyckeln under mattan, schasar bort den svarta katt som kommer nedför trappan låser upp och smyger in. Kommer in i den stora hallen och hör plötsligt:
Ta av hatten, bonntjuv!
Bergström lyser runt med ficklampan och ljuskäglan hamnar på en bur med en papegoja i.
Vad är du för en?
Klara, bara Klara!
Håll truten på dig!
Här är en mycket intressant censurering som har diskuterats mycket under åren. Den så kallade "Hitler kommentaren eller nazist skämtet". Den var med i filmen innan premiären.
Hitler började bli en maktfaktor i Europa och han hade börjat rusta för storkrig även om varken Frankrike eller Storbritannien insåg faran ännu. Skämta om eller använda Hitlers namn i filmsammanhang var inte lämpligt 1937. Filmcensuren insåg detta och ingrep. Att man i svensk film gjorde vissa markeringar mot judarna gick filmcensurerarna förbi. Det var ju inte helt ovanligt i Pilsnerfilm att judarna var procentare eller något liknande och skulle sättas åt.
Inför scen 85 med "nazist skämtet" står det i manus:
Närbild av papegojan, som visar en typisk judisk profil;
Håll truten på dig!
Annars skickar jag dej tillbaks till Hitler!
Papegojan:
Haha!
På premiären är hela scenen när Bergström kommer in i hallen:
Bergström lyser runt med ficklampan och ljuskäglan hamnar på en bur med en papegoja i.
Vad är du för en?
Klara, bara Klara!
Håll truten på dig!
En karl! En karl!
Bergström smyger upp för trappan.

Nu har man rumsterat om rejält i scenerna. I stället för att få se Lottas strykjärn stå rykande på ett bord så får vi följa Bergström till en dörr. Scenen har egentligen inga repliker men här är vad vi ser:
Bergström öppnar en dörr och där ligger fru Pettersson (Julia Caesar). Hon vaknar av bullret och säger:
Vad är det?
Bergström stänger dörren samtidigt som han säger:
Aj fasen. Det var inte ett strykjärn, det var ett rivjärn!

Nu får vi i stället se Lottas strykjärn stå rykande på strykbrädan. Bergström lyser runt med sin ficklampa går fram och rycker ut sladden, tar en liten väska som står på ett bord öppnar den och slänger ner strykjärnet i den. Han smyger ut och skyndar sig mot trappan. Strykjärnet som är glödande hett bränner sig genom botten på väskan lagom till att Bergström börjar gå nerför trappan. Med buller och bong ramlar strykjärnet ner för trapporna, Bergström försöker ta upp järnet men det är hett så han bränner sig och släpper det.
Här skulle han enligt manus ha sprungit mot ytterdörren.
Nu har alla pensionatsgäster vaknat och kommer springande i nattrockar på övervåningen mot trappan.
Gästerna i kör:
Vad är det?
Papegojan:
Kärringen kommer!
Fru Pettersson:
Det är bara gojan.
Fröken Cronblom tränger sig fram:
O, tänk jag som drömde att jag stod brud!
Denna replik är en improvisation igen av Lili Ziedner och är tillskriven med blyerts i manus.
Bergström har gömt sig bakom en fåtölj och kikar förskräckt fram men gömmer sig igen.
Gästerna med fru Pettersson i spetsen går nerför trapporna.
Är det någon där?
Bara Klara! Bara Klara!
I manuskriptet står det om pensionatsinnehavarinnas tjocka mops som springer nedför trappan men någon mops ser vi inte i filmen.
Väl nere säger fröken Cronblom:
Snälla fru Pettersson, det var nog bara en hörselvilla.
Fru Pettersson svarar förnärmad:
Nää! Snälla fröken Cronblom, det är en vanlig trävilla.
Fru Pettersson missförstår mig, jag menar, att det kan röra sig om en hallucination.
Hallisuna….Ånej. min villa är det inget fel på.
Grevinnan Klingenhjelm:
Det kanske var ett spöke?
Fru Pettersson:
I mitt hus finns det inga andra spöken än mina gäster. Det är inbrottstjuvar det e´ vad det e´ det!
Gästerna tittar förundrat på varandra och fortsätter ner för trappan, strykjärnet ligger kvar på golvet och ryker. Fröken Cronblom trampar på det, hoppar till och skriker:
Ah, O, min stackars tå!
Vad är det? Frågar fru Pettersson.
I scen 105 står:
Bild av fru Pettersson, som upptäcker strykjärnet. Hon böjer sig ned och tar upp det. Men järnet är glödhett och hon upphäver ett rop och kastar det ifrån sig.
Aj! Vad i hälskota kom det ifrån.
Strykjärnet hamnar i en fåtölj.
Fröken Cronblom vacklar baklänges mot fåtöljen och säger:
Vad har jag kommit i för okultiverat sällskap. Frun borde välja sina utryck…
Scen 109:
Närbild av fröken Cronblom, som sätter sig på strykjärnet. Det slår upp en rök om hennes onämnbara.
Ah, Oh, skriker fröken Cronblom och flyger upp ur fåtöljen.
Nu tror jag själva fan är lös!
Vad är det?
ropar fru Pettersson rusar fram tar strykjärnet och slänger det på golvet.

 

 

 

 

Permittenttågen och den svenska järnmalmsexporten till Tyskland under 2a världskriget.

De s.k. permittenttågen skymtade förbi i en del filmer i början på 1940 talet, vad var permittenttågen för någonting?

Under 2a världskriget exporterade Sverige enorma mängder järnmalm till Tyskland, i själva verket slogs rekord av järnmalmsexport under kriget, i juli 1940 skeppades 1.1 miljoner ton malm till det krigförande Tyskland, det är ett rekord som inte slogs förrän 1969. Alla krigförande parter var överens om att denna export spelade en smycket stor roll för tysklands möjligheter att föra krig. I England gjordes många planer upp för att sabotera denna export. Minst en sådan plan sjösattes också, den gick dock i stöpet bland annat p.g.a. hård bevakning från svenskarnas sida, de inblandade sattes i arrest. För att säkra malmexporten intog Tyskarna Narvik, för att stoppa denna försökte engelsmän och norrmän att inta Narvik, tyskarna avgick dock med segern, (1940).
Den s.k. permittenttrafiken beslutades den 8 juli 1940 av Per Albin Hansson och den svenska samlingsregeringen de var då hårt pressade. Belgien hade kapitulerat, de engelska trupperna hade lämnat Dunkerque, Frankrike bad på sina bara knän om vapenstillestånd, Ribbentrop hade klargjort att ett nej skulle ses som en "högst ovänlig handling", det betyder i klarspråk, översatt från diplomatspråket, risk för krig. Så den 8 juli beslöt Per-Albin Hansson och hans regering att bifalla den tyska begäran, hade de då vetat vilken omfattning trafiken skulle få är det osäkert om de hade bifallit den tyska begäran. Permittenttrafiken kom att omfatta transport av sammanlagt 2 140 000 soldater, av vilka långt ifrån alla var på väg till permission, över 100 000 vagnslaster vapen transporterades under loppet av tre år. När trafiken var som intensivast utgjorde den 10 % av den svenska tågtrafiken. De flesta tåg gick Trelleborg–Kornsjö och en del Trelleborg–Narvik. En annan rutt för trafiken av de så kallade "tysktågen" var att komma in i Sverige genom Jämtland från Norska Trondheim. Trafiken gick sedan via Krokom som var en knutpunkt för tågen. Därifrån gick tågen mot Nordnorge i en båge i det som kom att kallas "hästskotrafiken". Från Krokom kunde även tyska soldater ta sig till Haparanda för att sedan nå den norra östfronten efter att Tysklands offensiv mot Sovjetunionen inletts 1941 med Operation Barbarossa.
Kort efter beslutet att tillåta den Tyska genomfartstrafiken skrev Per-Albin Hansson i sin dagbok, "Så bröts vår kära och strikta neutralitetslinje av insikten om det orimliga att i nuvarande läge taga risken av ett krig".

Det svenska folket blev inte informerat om detta beslut förrän en bra bit in i juli, då hade trafiken redan pågått ett tag, folk uppe i norrland hade då beskådat tågsätt med tyska kanoner som de med förundran hade sett dundrat förbi. Trafiken pågick under perioden juli 1940 till augusti 1943.

Komedi och pilsnerfilmaktörer
Eftersom pilsnerfilm var ett skällsord huvudsakligen på 30 talet, så blev de så kallade pilsnerfilmaktörerna lite sedda över axeln, i alla fall av sina kollegor. Att spela revyer, teater och filmer i den lättare genren det var inte fint, tyckte vissa. Publiken däremot ville gärna bli underhållna och få skratta ut. Enligt kritikerna skulle det helst vara drama och var man dessutom anställd på Kungliga Dramatiska Teatern ja, då hade man status. Filmkritikerna hade inte mycket till övers för komedier och farser. Övervägande delen av filmkomediernas recensioner var negativa ibland riktiga sågningar. Ta exempelvis en trevlig film som En melodi om våren från 1933 med Annalisa Ericson, Lars Egge och Erik "Bullen" Berglund. Filmen innehåller också den kända schlagern "Tangokavaljeren" med text av Åke Söderblom. Vad hjälpte det?
Filmson i Arbetet tyckte:
"Nu som så ofta förr var det brännvins- och pilsnerflaskorna, som spelade de verkliga huvudrollerna och gåvo upphov till skådespelarnas otroligt enkla kvickheter. Man satt i det längsta och hoppades på att anrättningen skulle ta sig, att dryckesvarorna skulle komma i bakgrunden och människorna i förgrunden, men man hoppades förgäves. En melodi om våren blev en svensk nubbvisa, skrålad på Söders höjder. Att det var duktiga skådespelare som skrålade den förbättrade knappast saken".
Skådespelarna påverkades så av denna negativism att de nästan skämdes över att medverka i komedier. Flera av de etablerade skådespelarna ville oftast tala tyst eller helst inte nämna alls att de medverkat i ett mer eller mindre stort antal filmer. Stig Järrel skriver i sin bok "I rampljuset" från 1985 en hyllning till Hjördis Petterson och där skriver han bland annat:
"Om du på TV-skärmen ser gamla filmer i repris, hoppas jag att du finner glädje i att aldrig mer behöva göra Selma i "Lille Fridolf", liksom jag fröjdas åt att inte längre behöva agera älskare i Edvard Persson-filmer! Att vi sedan borde vara berättigade till skadestånd för utståndna lidanden, är en annan sak".
Erik "Bullen" Berglund gav ut sin bok "Ett sånt liv" 1960, tre år innan sin död. "Bullen" medverkade i inte mindre än 103 filmer, många komedier och i sin bok på ca 200 sidor nämner han sitt filmarbete på tre sidor. Han berättar att han medverkade i Djurgårdsnätter 1933 och skriver vidare:
"Sen blev det mest sporadiska filmengagemang en tid framåt och det var inte tråkigt det heller och betalade sig ganska bra".

I sin bok "Lite grann från ovan" som kom 1943 nämner Edvard Persson inte med ett ord sina filmer. Han filosoferar och skriver i boken "Ska det bli dina memoarer?" funderar han. "Nej dom ska man ge ut efter sin död. För då kan man säga vad man aldrig skulle vågar säga medan man levde.

Här är ett litet urval av pilsnerfilmaktörer. Flera är porträtterade i boken.

Thor Modéen

John Botvid

Carl-Gunnar Wingård

Erik "Bullen" Berglund

Julia Caesar

Lili Ziedner

Gideon Wahlberg

Weyler Hildebrand

Edvard Persson, endast i två filmer.

Folke Helleberg

Arthur Fischer

Många komediaktörer älskade naturligtvis sitt rollfack men flera av de så kallade etablerade skådespelarna medverkade i dessa filmer mest för att det såg det som en födkrok. Pilsnerfilmen och komediernas portalfigur Thor Modéen var en högt älskad komediaktör av film och teaterbesökare. Vi vet att han gärna hade velat spela en allvarlig roll, i en intervju berättar han att "Jeppe på berget" var en roll han ofta tänkte på men publiken ville bara ha sin rolige och bullrige Thor. Vi ska inte spekulera i huruvida Modéen hade gjort succés i en tung och allvarlig roll men att komiker kan vara riktigt bra karaktärsskådespelare finns det ju flera exempel på. Vi som älskar pilsnerfilm är för evigt tacksamma "Tosse" Modéen. Vår käraste "filmkärring" Julia Caesar med sina vassa och dräpande repliker medverkade i de flesta komedisammanhang, pilsnerfilm, buskis och friluftsteatrar då främst på Tantolundens och Vanadislundens scener. I filmen Pensionat Paradiset spelade hon "Elvira Pettersson, pensionatsvärdinna". Friluftsteatrarnas folklustspel och farser kom att bli förebilden för pilsnerfilmen. Mycket beroende på att väldigt många av folklustspelen blev filmer, ofta teaterpjäser av Gideon Wahlberg.
Arthur Fischer som förutom att vara pilsnerfilmaktör var lustspelsförfattare, skulptör, akvarellist och tecknare. Tillsammans med sin bror Siegfried Fischer skrev han ett flertal folklustspel. Gjorde 103 filmroller mellan1933-1977. Fischer var väl i grunden en birollsaktör men hade även några större roller som i Den glade skomakaren 1955. Arthur Fischer fick på grund av sitt utseende nästan alltid spela någon kriminell bov, skummis eller bondfångare. I Pensionat Paradiset (1937) spelar Fischer "tjuv och sol och vårare, Kihlman, alias baron de Planche". Han medverkade också i: Augustas lilla felsteg (1933) och Munkbrogreven (1935).
Det är kanske lite förmätet att kalla Lili Ziedner för en pilsnerfilmaktör, hon var kanske mer än så en komedienn och clown. Men hennes outplånliga roll som "fröken Cronblom" i Pensionat Paradiset ger henne denna status. Hon hade en vass replikföring och det har sagts att hon som scenartist inte liknade någon annan. Som "fröken Cronblom" i Pensionat Paradiset framför hon i en scen en vedervärdig sång och i en annan där hon öppnar morgontidningen och med krasshet konstaterar: – Det var rysligt så få döda det är idag då. Den vedervärdiga sången "I rosens doft" (som vi naturligtvis älskar) har hennes bror kapellmästaren Edvin Ziedner gjort både text och musik.
Lili Ziedner började sin teaterbana genom att gå på Dramatens elevskola. Hon spelade därefter på olika teatrar bland annat i Helsingfors, där hon träffade Mauritz Stiller. Han engagerade henne för några filmroller såsom Mannekängen 1913. Ziedner spelade in 23 filmer fram till 1939 men firade nog sina största triumfer tillsammans med revykungen Karl Gerhard.
Att i denna bok bli kallad pilsnerfilmaktör har en hög magnitud, fyra och en halv på en femgradig skala! Att vår största filmstjärna genom alla tider Edvard Persson får stå med på listan bland pilsnerfilmaktörer ger honom ytterligare en dimension. I folkmun var han ingen pilsnerfilmaktör men genom att han medverkade i både Söderkåkar 1932 och Augustas lilla felsteg 1933 så får han här denna fina titel.

 

 

Semester
Semester känns idag som en självklarhet. Vem vill inte resa bort och uppleva något alldeles speciellt eller bara ligga i skuggan och läsa de där travarna med böcker som aldrig annars blir av. Några futtiga sommarveckor ska fyllas med aktiviteter, resor och upplevelser. Lugn och rekreation ska blandas med äventyr att berätta om till hösten. Semester – det vill säga en betald form av ledighet – är emellertid ett ganska nytt fenomen. Den första riksdagsmotionen om en regelrätt semester lades fram 1917 av ett par kommunister som ville utreda möjligheterna om en allmän semester för alla arbetare. Det var emellertid inte bara kommunister som propagerade för semester åt arbetare. Under det tidiga 1900-talet, då de första diskussionerna kring en semesterlag dök upp, menade många att arbetarna riskerade att slita ut sig på fabrikerna, vilket i förlängningen också hotade "folkmaterialet". Därför, det vill säga för att undvika en framtida degeneration, borde arbetare tilldelas en kortare tids total vila. Facken och arbetarna såg egentligen inte semester som en prioriterad fråga, viktigare var att arbetstiden reglerades och förkortades. En semesterlag var emellertid billigare att genomföra än kortare arbetstid och den 8 juni 1938 fick Sverige sin första semesterlag. Det började med två veckors semester för alla, inklusive industriarbetare. Senare skulle semestern bli längre, först tre veckor år 1951 och senare, 1963, fyra veckor, samt slutligen 1978 hela fem veckor. Enligt 1930-talets politiska retorik fick emellertid inte semestervilan se ut hur som helst. Också under semestern borde man se till att göra nytta. Semestern borde inte användas till att slappt slå dank eller göra ingenting, istället uppmanades arbetare att utnyttja semestern väl, att resa bort, lära sig något nytt, eller åtminstone läsa en bok. Cykling och friluftsliv premierades, liksom resor överhuvudtaget. Under 1930-talet slog modern camping igenom på allvar som ett billigt och bra alternativ för dem som hade mindre resurser att göra något vettigt på sin semester. Genom att resa i det egna landet var också tanken att folk skulle lära känna sitt eget land och sin egen historia. Semesterförespråkarna menade att alla medborgare i en demokrati borde ha rätt att "komma bort", tid för att "ta igen sig" och "vila upp sig". Som ett led i detta diskuterades det därför hur man skulle ordna detta för husmödrar och lantarbetare som hade svårare att komma ifrån vardagens slit och där arbete och fritid inte lika självklart kunde skiljas åt. Från år 1946 fanns det dock möjlighet att åka på så kallad husmorssemester – en sorts kollon där husmödrarna under ett par dagar kunde slippa ifrån disk, städning och dagliga inköp samt matlagning för att just vila upp sig. På samma sätt uppmanades också män och barn att under semestern hjälpa till lite extra för att underlätta hushållsarbetet för husmor själv. Det enklaste sättet att uppfylla lagstiftarnas önskemål om att "göra något" var att resa bort. Att resa hade redan tidigare betraktats som ett utmärkt sätt att förena nytta med nöje på semestern, och då semestern under 1950-talet förlängdes med en vecka till hela tre öppnade det upp för nya möjligheter att åka längre bort. Semestern behövde inte längre firas i Sverige, och i takt med att folk fick det bättre förändrades därmed semestervanorna: resorna blev längre och allt mer exotiska. Sakta men säkert börja också vanligt folk bege sig utanför Sveriges gränser. 1950 var det 585 svenskar som begav sig till semesterparadiset Mallorca, drygt tio år senare var det 40 000. 1950-talet kan på många sätt betraktas som en revolution vad det gäller semesterfirande. Bilen gjorde sin entré och det avspeglade sig inte bara i rader av hotell, motell och rastplatser längs vägarna. Också charterresan föddes, och det var inte bara en svensk utveckling. Det är på sätt och vis enkelt att förklara att utlandsresandet ökade bland nordeuropéer under 1950-talet. Förutom den ständiga längtan till solen präglades 1950-talet av en högkonjunktur. Tillväxten, den tekniska utvecklingen av flygplanen, välfärden och så förstås den allt längre semestern påverkade resandet. Den första charterresan med flyg från Sverige till Mallorca kan dateras till 1955. Resan varade i 16 dagar och kostade 1 095 kronor från Stockholm, vilket idag (2010) motsvarar 14 322 kronor. Detta blev ett genombrottsår för charterturismen i hela Europa men ännu var charterresor så dyra att de allra flesta inte hade råd. Flyget var förstås en förutsättning för att man skulle kunna resa så långt bort inom en rimlig tid. Ändå går det inte säga att de första charterresorna var vare sig enkla eller snabba. Om detta vittnar den första charterresan till Kanarieöarna från Sverige som gick av stapeln 1956. Få samtida plan klarade av att resa en så lång sträcka utan att tanka, så en mellanlandning för tankning och nattuppehåll var inplanerat i nordafrikanska Tanger. "Om jungfruresan sägs det emellertid att vädret var så dåligt att lunchen, som för övrigt var nystekt kyckling, ställdes in på grund av skakningar i kabinen. Till slut tvingades man mellanlanda i ett då insnöat Barcelona för att äta och ta igen sig. Efter maten och vilan tvingades passagerare och besättning att med gemensamma krafter sopa bort snö från planets vingar för att man överhuvudtaget skulle kunna lyfta. Efter dessa vedermödor kom gruppen slutligen fram till Teneriffa, där ankomsten var så emotsedd att en röd matta rullades ut, en orkester spelade och borgmästaren i Puerto de la Cruz och Santa Cruz välkomnade dessa första äventyrliga charterturister till ön".

Som vi vill ha dem
I början av 40 talet pågick en debatt huruvida skådespelarna utnyttjades alldeles för ensidigt och i vissa fall för mycket. Som vanligt var det filmkritikerna som hade synpunkter. De skådespelare det gällde var de med huvudroller och större roller, birollskådespelarna brydde man sig som vanligt inte mycket åt. En skådespelare som Gösta Cederlund som oftast hade större roller tyckte man var en smula för mycket i elden. Under 1938-39 och 40 så gjorde Cederlund ca tio filmer per år. Biopubliken trivdes dock med Gösta Cederlund och de filmer han medverkade i gick ekonomiskt bra, så kritiken kom på skam. Ensidigheten tyckte man också var markant. Visst utnyttjades Tollie Zellmans talang ensidigt men man undrar om det inte skulle varit lite riskabelt att ge henne en allvarlig karaktärsroll? Nu säger naturligtvis den påläste, men Karriär från 1938 då? Visst var det en allvarlig karaktärsroll och mycket bra tolkad dessutom, men jag tror inte publiken led med henne i samma höga grad som den roade sig med henne. I filmförfattarnas fantasi dök det nog ideligen upp just en sådan "typ" som Tollie Zellman – en dam med en förtjusande tankspriddhet. Elof Ahrle i en charmörroll, fungerade det? Knappast. Han provade i någon film men fick återgå till sin Stockholmskis med sina redliga och ibland lite vulgära tag. Den mest ensidiga skådespelaren av alla är utan konkurrens Edvard Persson. Han var den frodige, rättrådige, gode skåningen med hjärtknippande tafatthet. Han var ungefär likadan i alla roller frånsett de allra tidigaste rollerna i karriären. Med den formidabla succé som Edvard Perssons filmer blev och de rekordkassor som Europa Film drog in vågade ingen ens knysta något om en annan typ av roll för den gode Edvard. Bland birollskådespelarna så fanns krumelurerna och de skulle vara krumelurer, främst John "Botte" Botvid, Nils Wahlbom, Viktor "kulörten" Andersson och Emil Fjellström. Ordspråket "Skomakare, bliv vid din läst" stämmer bra in på många folkkära skådespelare. Man ville ha Sickan Carlssons glittrande skratt, Birgit Tengroths friska, uppriktiga flicktyp, Karin Ekelunds en aning sensuella, sugande gåtfullhet, Marianne Aminoffs svala gracila uppenbarelse. Julia Caesars fräsande, argsinta men hjärtliga tanter, Sture Lagerwalls pojkaktiga charm, Åke Söderbloms eleganta mun- och kroppsakrobatik och Thor Modéens godmodiga, härligt humorfriska dårfink!

 

Statist
En statist är en skådespelare i en liten och ofta stum roll. En statists främsta uppgift är att ge liv åt bakgrunden, fylla ut gator och folksamlingar i en scen. Birollskådespelaren har till skillnad mot statisten till uppgift att föra handlingen framåt genom att samspela med den som har huvudrollen. Till skillnad från en statist förekommer en biroll i stora delar av handlingen och har (oftast) en mer utvecklad dialog.
Cameo kallas det när en känd person gör en statistroll i en film och skymtar förbi i bakgrunden av filmen. Den mest kända cameostatisten är nog Alfred Hitchcock, han skymtade förbi i alla sina filmer. Statister nämns över huvud taget aldrig i en filmrecension. Vissa statister omnämns i dag i exempelvis Svensk Filmdatabas och då på grund av att de hamnat i närbild och kunnat identifieras. Vi ska se en liten bildserie på en statist som presenterades i tidningen Filmjournalen april 1940. Den 18 åriga Maud von Gegerfeldt fick en dag ett telefonsamtal från inspicienten Tor Borong (även skådespelare) på Råsunda filmstad, hon skulle infinna sig dagen efter iklädd kjol och blus. Hon hade som man säger "en fot inne" och fick lite statistroller då och då. Och som det flesta statister välvde hon naturligtvis stora planer på att en gång få en riktig roll. Som framgår av bilderna får även en statist sitta i sminket och likaledes få instruktioner av regissören, i detta fall Weyler Hildebrand. Det antyds inte i artikeln vilken film hon staterade i men studerar man bilden där Hildebrand instruerar Maud von Gegerfeldt kan man se att det är Kyss henne! Filmen med Thor Modéen, Åke Söderblom och Annalisa Ericson i de bärande rollerna. Det var långa dagar med mycket väntan som alltid vid filminspelningar. Vid 17 tiden på eftermiddagen får Maud von Gegerfeldt promenera ut genom Filmstadens portal efter en dag fylld av spännande händelser. Efter att ha studerat filmen Kyss henne! och restaurangscenen där Annalisa Ericson och Åke Söderblom sitter vid bordet med den rutiga bordduken och den blommiga gardinuppsättningen kan man bara trist konstatera att fröken Gegerfeldt som skulle vara en restauranggäst blev bortklippt i den slutliga filmen! Någon filmstjärna blev Maud von Gegerfeldt således inte, hon finns över huvud taget inte nämnd i Svensk Filmdatabas. Så går det väl för det flesta av oss med filmdrömmar.
Tyvärr gick det inte att leva på att vara statist, en dags arbete belönades med 10 kr (2010 års penningvärde 286 kr). Hade nu fröken Gegerfeldt i någon scen burit en dansklänning, ja se då, hade hon fått hela 15 kr för den dagen (2010 års penningvärde 429 kr). Man kan konstatera att utan statister skulle filmerna se tomma och händelselösa ut.

Stig "Stickan" Johanson
Stig "Stickan" Johanson föddes i Borås den 18 dec 1910. Han föddes nästan in i teatervärlden, redan som åtta-nioåring hjälpte han till i sufflörluckan (när sufflören skulle köpa öl) hans far var amatörskådespelare och spelade lokalrevy. I sin tidiga ungdom fick Stig Johanson ledgångsreumatism och hjärtfel och blev förbjuden allt kroppsarbete, då passade det bra att bli skådespelare. Han for till Stockholm 1935, väl där fick han engagemang hos en landsorts-direktör, dvs. i ett turnerande sällskap. Johanson har senare turnerat med både Svenska Teatern och Riksteatern, han har även spelat folklustspel på Skansen under många somrar. 1938 blev han engagerad av Casinoteatern och spelade där under vinterhalvåret, det var långt innan Gösta Bernhard tog över Casino. Under kriget turnerade han med Åke Grönberg i folkparkerna. Karl Gerhard brukade anlita "Stickan" för sina revyer. Han var med i alla Gerhard revyerna i Göteborg från 1948-61 utom en. I Karl Gerhards sista revy "Ursäkta hansken" som hade premiär på Cirkus i Göteborg den 4 jan 1961 medverkade givetvis Stig Johanson. I en lång recension i Göteborgs Posten skriven av Gösta Andrén nämns Johanson med sex ord: "Stickan Johanson är en slitstark allroundman".
Detta får man se som gott betyg av insatsen i revyn, en birollskådespelare av klass nämns nästan aldrig utan förutsätts göra en bra insatts.
När Johanson var 63 år 1974 medverkade han i en stor TV produktion med fyra en timmas avsnitt, "Fiskeläget". Den handlar om en familj i ett fiskeläge i norra Bohuslän. De bärande rollerna spelades av Olof Huddén, Emy Storm och Stig Johanson. Denne birollsgigant har medverkat i hela 149 filmer mellan 1938 och 1976! Stig Johansson medverkade i tolv Åsa-Nisse filmer. Imponerande! I en tidningsintervju berättar Johanson att han var väldigt missnöjd med sin insatts som Knohultaren i filmen Åsa-Nisse och den stora kalabaliken (1968). I Åsa- Nisse flyger i luften (1956) spelade han flygmekaniker. Ni minns väl alla Alf Montans recension i Expressen av filmen: Far i frid.
Stig "Stickan" Johanson dog i Täby 9 april 1986.

Thor Modéen dömdes till böter

Vid en soaré i dåvarande badhallen Sportpalatset vid S:t Eriksbron i Stockholm juldagen 1934 uppträdde Thor Modéen, John Wilhelm Hagberg, Einar Fagstad, Fridolf Rhudin, Ulla Billquist, Duo-ja, Hjältetenoren Mr X? och Helge Lindbergs orkester. Högtidsdagar så som juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen skulle enligt paragraf 13 i Ordningsstadgan endast seriös och allvarlig underhållning tillåtas. Enligt de religiösa formerna skulle "sabbaten" vara mellan kl. 6.00 och 21.00. Bestämmelserna är mycket luddiga därvidlag och vissa tolkade Ordningsstadgan så att varieté, kabaré och skådespelarföreställningar skulle vara förbjudna dessa dagar. Som arrangör var man tvungen att ansöka om tillstånd hos Överståthållareämbetet – om att få arrangera publikprogram.
Trots dessa lagar och förordningar uppträdde nu dessa herrar och damer vid en kvällssoaré på juldagen kl 20, deras syfte var att gynna simsporten. Biljettpriserna var 1 – 2 och 3 kronor (29 kr, 58 kr, 88 kr i 2010 års penningvärde). John Wilhelm Hagberg som var en mycket populär sångare sjöng och medverkade även i en del sketcher. Hagberg sjöng med största sannolikhet tillsammans med Thor Modéen den då mycket populära En rolig halvtimma som de också spelade in på skiva 1935. Texten kan verka lite ekivok på sina ställen och var kanske inte lämplig på en juldag. Här är en vers:
Om jag har råkat gnabbas med tösen som jag har kär,
då ska du söka opp na´ och säga precis så här,
vi glömmer tabben här har du labben,
och här är grabben som tillhör dig,
kom nu så ska vi ha oss en rolig halvtimme hem hos mig.

En hel del roliga vitsar drogs och det berättas att detta var en av dem:
– Jaså du har varit ute och rest, sa Hagberg.
– Ja, jag har varit i Ungern, sa Modéen.
– Jaså, men var det inte svårt med språket?
– Språket klarade jag fint. Det var värre för ungrarna.
Det framgår inte vilka sånger Ulla Billquist framförde men knappast något ekivokt, på sin höjd "En stilla flört" som hon spelade in på skiva 1934. Einar Fagstad (norsk komiker och dragspelare) spelade dragspel och sjöng.
I annonsen stod att Grönköpings Vattenbollkastarsällskap skulle ha simuppvisning därefter skulle Thor Modéen och Fridolf Rhudin i var sin eka ro i kapp i den stora bassängen i badhallen. Det bar sig inte bättre än att Modéen trillar i bassängen i slutet av kapprodden helt utanför programmet. Jubel och skratt utbryter naturligtvis bland publiken. Fridolf Rhudin grimaserar så att publiken skattar ännu mer. I ett annat nummer hade Modéen, som det står i rapporten "en till munterhet väckande mössa".
Rhudin medverkade i sketchen Radiolicensen. Sketchen spelade Rhudin mot en okänd dam, kanske Ulla Billquist. Det framgår att han på "ett mästerligt sätt spelade huvudrollen".
Sketchen börjar med att Fridolf kommer upp på radiobolagets kontor.
– Är det här avdelningen för radiolicenser?
– Ja, det är det, det är i den här luckan man ska betala.
– Betala? Nej, tvärtom hade jag tänkt. Jag ska be att få tillbaka pengarna för återstående delen utav året. Jag är trött på det här nu.
– Jag förstår inte, vad herrn menar. Är herrn inte nöjd med programmet, så får herrn tala med programchefen Rabe.
– Jaså, i vilken lucka sitter han i då?
– Han sitter inte i någon lucka alls, åtminstone inte ännu. Men det här var ju en högst originell anhållan. Herrn vill alltså ha tillbaka licensavgiften?
– Ja, jag vill inte höra eländet längre.

> >…….
– Nu har jag inte tid med herrn längre. Herrn ska gå hem och ta in Wien just nu.
– Nej, just nu ska jag gå hem och taga in konjak. Men innan dess undrar jag, hur blir det med tian?
Han fick aldrig tillbaka pengarna.
Lite tragikomiskt är att det är den sista sketch Rhudin spelade och näst sista gången. Den sista gången Rhudin uppförde denna sketch var vid nyårsvakan 1934/1935 på Göta Lejon. Fridolf Rhudin dog den 6 mars 1935 endast 39 år gammal.
Denna juldag 1934 satt en "vän av ordning" i publiken. Denne anonyma "vän av ordning" lämnar in en polisanmälan. I anmälan stod: Det blev sådan munterhet bland publiken så att deras agerande kunde uppfattas som störande av helgfriden.
I synnerhet hade anmälaren retat sig på numret Grönköpings Vattenbollkastarsällskap där Thor Modéen drullar i vattnet.
Enligt Svea rikes lag äro dylikt icke tillåtet på större högtidsdagar.
Även sketchen Radiolicensen med Fridolf Rhudin hade varit för rolig enligt anmälaren.
Anmälan var undertecknad med "Vän av ordning och konsekvens".
Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg blev kallade till domstol den 7 eller 8 mars 1935 (olika uppgifter finns). Fridolf Rhudin kunde inte infinna sig då han avled den 6 mars!
Polisen lyckades inte hitta någon bland publiken som var villig att vittna mot de anklagade, utom två polismän som besökt soarén privat. De skrev varsin noggrann rapport om händelserna. I den ena rapporten stod att Modéen burit en lustig mössa och att han möjligen yttrat någon replik som fått publiken att skratta, men vad som sagts hade polismannen inte uppfattat.
Domaren anförde också att på juldagsförmiddagen hade poliskommissarie Amundsson vid Kungsholmspolisen per telefon anmärkt på att affischerna till galan såg alldeles för roliga ut för en juldagssoaré. I annonsen som var införd i Stockholmstidningen stod:

Helgens roligaste Soaré
Juldagen kl 8
Fridolf Rhudin – Thor Modéen

Poliskommissarien hade även meddelat herrarna Modéen och Hagberg och dessa anförde inför domaren att de tillsammans med Rhudin anmodat de medverkande att vara så allvarliga som möjligt.
Ordningsregler är ordningsregler och inget försvar hjälpte. Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg fick böta 75 kr vardera (2145 kr år 2010).

Det något makabra kan tyckas vara att Fridolf Rhudin som medverkade vid soarén dog den 6 mars och redan en eller två dagar efter Rhudins bortgång så höll man rättegången!

Denna händelse är tidtypisk och kan verka komisk men speglar tidens anda.

 

 

Tystnadens hus från 1933 - det största fiaskot i svensk filmhistoria!
Den norske författaren Øvre Richter Frich utkom 1933 med romanen "Fredag den 13de" på Steenske Forlag i Oslo. Den översattes till svenska och utkom samma år hos Bonniers under titeln "Tystnadens hus".
Bara orginalnamnet borde kanske ha avskräckt Anders Djurberg som skrev ett manus på boken. Djurberg var en känd ljudtekniker i Filmstaden, Råsunda i början på 30 talet. Ordspråket "Skomakare bliv vid din läst" har sin relevans många gånger och Anders Djurberg skrev bara just detta manuskript. Filmen är intressant på många sätt. Ateljéscenerna spelades in i Helsingfors, Finland och exteriörerna i Gamla Stan, Norr Mälarstrand och på Gärdet i Stockholm. Det finska bolaget Finlandia Film AB tillkom ungefär vid denna tid. Bolagets avsikter var att spela in rent inhemska finskspråkiga filmer, men även samproduktioner med utlandet, då i första hand Sverige. Inspelningskostnaderna var avsevärt lägre i Finland än i Sverige. Samarbetet med Sverige kom dock att inskränka sig till endast två filmer Falska Greta som kom 1934 och som på finska hette Vale Greta. Filmens huvudpersoner var Adolf Jahr och Karin Albin. Falska Greta hade premiär i både Finland och Sverige februari 1934. Recensionerna var minst sagt ljumma. Robin Hood i Stockholms Tidningen tyckte att: Alla talar för långsamt. Redan detta tänjer ut filmen till ett uttuggat, segt tuggummi.
Det olyckliga bolagets andra samarbete med Sverige var filmen Tystnadens hus den fick namnet Hiljaisuuden talo i Finland men visades dock aldrig där. Inspelningarna av filmerna pågick samtidigt i Finland. Strulet med Tystnadens hus började ganska omgående. Skådespelaren och regissören Eric Malmberg fick i uppdrag att regissera. Malmberg var erfaren med nio regisserade filmer och 22 filmroller. Vad som exakt hände framgår inte men efter en tid hoppar Malmberg av (han kanske insåg vart det barkade). Rune Carlsten som har en stor roll i filmen fick överta regissörsansvaret. Carlsten var en ännu mer erfaren skådespelare och regissör än Eric Malmberg. Ansvarig fotograf var en mångsidig filmarbetare, bördig från Tyskland, Harry Hasso. Han har en liten roll som författare och syns i början och slutet av filmen. Att han nämns har en poäng senare. Filmen lanserades hårt som "Den första svenska kriminalfilmen".
Debaclet fortsatte och i samproduktionsavtalet mellan den finske och svenske producenten lagstadgades att skådespelarnas gager skulle betalas från Stockholm. Den svenske partnern hade av allt att döma varit optimistisk i överkant och gått med i produktionen med inga eller ytterst lite pengar till sitt förfogande. Sålunda utbetalades inga gager till skådespelarna och detta kom naturligtvis att ytterligare trassla till inspelningen. Detta till trots så fortsatte inspelningen. Framåt premiärdags befann man sig i uppenbar tidsnöd, oavsett detta bestämde sig bolaget för att av prestigeskäl hålla fast vid förhandsannonserat premiärdatum. Det här bidrog till att man inte lyckades få fram en ordentligt synkroniserad kopia av filmen i tid. Det man fick fram var en arbetskopia! Premiären ägde rum på biograf Riviera i Stockholm måndagen den 6 november 1933. Är man minsta skrockfull så har detta datum ett dåligt omen.
Den svenske kungen Gustav II Adolf stupade denna dag 1632 i slaget vid Lützen. Detta oroade dock inte produktionsbolaget och distributören AB Publikfilm i Stockholm. Med en så dålig filmkopia blev det naturligtvis ett ramaskri bland recensenterna och vad var annat att vänta?
Det blev nattarbete för AB Publikfilm och man lyckades få fram en bättre kopia till dagen efter, tisdagen den 7 november. Det är den kopian som finns idag. Eftersom ljudet på denna kopia är så undermåligt kan man bara föreställa sig hur arbetskopian var. Det finns många oförglömliga scener i denna fiaskofilm. Här är skådespelarna som aldrig ville bli påminda om att de medverkat i Tystnadens hus:
Fritiof Billquist Kingsley Smith alias Jim Belden
Signe Larsson Susanna Braun
Rune Carlsten doktor Jeremiah Slade
Sigge Fürst Gus Harrisson
Gunnar Olsson baron von Elbing
Gösta Lycke advokat Juliani
Eric Laurent Walter Portan, polisassessor
Dora Söderberg Carlsten Milly Portan, Walters syster

Medverkade gjorde också revysångerskan Ingeborg Mattsson-Malmberg men hon bad sedermera att få bli bortklippt strax innan premiären. Att Fritiof Billquist denne mycket sympatiska och omtyckta skådespelare lånade sig till detta pekoral är svårt att förstå, det var ändå hans fjärde film. I sin gangsterpralin (kubb) mumlar han och skrattar som en gangster allt med en ciggar i mungipan. Efter ett antal märkliga mord som vi inte få se utan bara höra bullret ifrån så blir filmdebutanten Signe Larsson (Susanna Braun) som vid inspelningen var 18 år, hon blir kidnappad och instängd i ett rum. Hon ska inte kunna fly därför kommer stora och starka Sigge Fürst in med bräder, hammare och spik. Han spikar upp bräderna för fönstret, man hör hur det ekar i hela filmateljén. Det händer saker och Signe Larsson måste fly. Då tar denna späda kvinna ner de uppspikade bräderna med en hand! Hon flyr ut genom fönstret som ligger en meter ovanför gatan. Hon ramlar ihop av det höga fallet. Hon raglar sedan iväg och faller ihop i en portgång. Några scener senare hoppar Fritiof Billquist (Kingsley Smith alias Jim Belden) lätt och elegant ut genom fönstret och ner på gatan. Filmen försökte leva upp till de Amerikanska gangsterfilmerna men lyckades föga.
Var det många svenska biobesökare som fick se "Den första svenska kriminalfilmen"? Nej, det var det inte. Den visades på premiärdagen och dagen efter. Sedan lades den ner.
Vem var denne filmdebutant, Signe Larsson? Jo, det uppstod kärlek under inspelningen mellan den tyske A-fotografen Harry Hasso och Signe Lasson sedermera världsstjärnan Signe Hasso. Det dröjde fyra år innan Signe Hasso fick nästa filmroll i filmen Häxnatten 1937, där hon fick mycket bra kritik. Tystnadens hus är en film man älskar att hata och det är det ju filmhistoria. Det är därför som 1930 talet är så filmhistoriskt intressant och då allt kunde hända.
Vad tyckte filmrecensenterna om "Det största fiaskot i svensk filmhistoria"? Här kommer två recensioner och jag är beredd att hålla med recensenterna på alla punkter, t.ex. tyckte Cyrano i DN att till och med pilsnerfilm är bättre!
Arbetet (Filmson): "Det tyder på ett förakt för filmen som konst, ja till och med som konsthantverk att genom ren vårdslöshet skapa parodiska effekter. Eller vad sägs om bovar med skämttidningscigarrer som springa fram och tillbaka på trottoarerna utanför de halvfärdiga Gärdeshusen och mumla sitt skräckinjagande: jag heter Andersson, eller en ung stark flicka som slår sig fördärvad när hon flyr från ett meterhögt fönster, vars omsorgsfullt förspikade bräder så där alldeles plötsligt kunna plockas bort bara man petar på dem."

Dagens Nyheter (Cyrano): "Den första svenska kriminalfilmen", som Tystnadens hus så pampigt annonserats, råkade vid premiären ut för det värsta öde som väl kan hända en allvarlig film -- som ståtar med tre bestialiska mord, eller var det kanske flera? Den blev nämligen hjärtligt utfnissad. Så fina äro vi alltså på de här breddgraderna. På litet latare latituder kanske man trots latheten skulle ha gjort någonting helt annat, men varför tala om det. Leve den svenska biokulturen! Vem som är närmast ansvarig för detta svenska filmpraktblomster förtiger annonserna. Varken regissören eller manuskriptförfattaren har velat -- eller vågat (?) träda fram, men skäms herrarna! Skäms djupt!! Har filmen händelsevis också haft en produktionsledare, så må han gå och göra sammaledes. För denna film hör rent ut sagt till det mest magstarka som någonsin visats på en svensk bioduk. Allt som kallats urusel svensk film, pilsnerfilm och filmatiserad buskteater framstår bredvid detta opus som hög, ren och ädel filmkonst. Varje meter nära nog är en groda filmatiskt, innehållsligt eller kompositionellt. Ibland alltsammans samtidigt. Knappast en replik passar till munrörelserna, vanligtvis komma de på sladden och man ser munnarna mala tomt en god stund innan en stavelse kommer över läpparna".

 

Weyler Hildebrand – pilsnerfilmens regissör
En av den svenska filmens färgstarkaste och mest oförfärade filmarbetare var Weyler Hildebrand. Vi känner honom mest som skådespelare och regissör. Eftersom denna bok till största del behandlar, enligt en del filmprofessorer, filmens "bottenvegetation" så är Hildebrand en gigant. Han var en folkets man, inte kritikernas. Hildebrand är pilsnerfilmens absoluta regissör och var den svenska filmens "Enfant terrible" (person vars beteende chockerar omgivningen på grund av avsaknad av respekt för etablerade normer inom något område). Hildebrand var en naturbegåvning när det gällde film, han hade filmsinne, filmisk fantasi och ett omvittnat högt tekniskt kunnande. Han var utan tvekan en av de mest produktiva filmmakarna under 1930 talet fram till sin död 1944. Hans arbetstempo var mycket högt och ibland fick han bestämda order av sin läkare att göra ett uppehåll i arbetet och koppla av. Vid ett tillfälle var han höggradigt överansträngd, en tidning berättar: Mer än fjorton dagar torde han dock knappast ha energi nog att vila sig. Under tiden hinner han med att skriva så där en fem, sex manuskript, och dem får han ledigt inspelade innan årets slut. Det påstods att Hildebrand innehade minirekordet på inspelningsdagar för en film, 29 dagar. Han skrev manus till 30 filmer, regisserade 30, var produktionsledare för 4 och skådespelare i 42 filmer. Många av sina manus skrev han tillsammans med Torsten Lundqvist inalles 16 st. Att han älskade sitt yrke och arbetade hårt visar en intervju som gjordes under inspelningen av Dunungen 1941 ute på Näs herrgård, Nyköping. Hildebrand regisserade och hade även skrivit manus. – Är det inte underbart det här, säger han och visar med en svepande gest ut över de församlade gästerna i brokiga, färgrika krinoliner och frackar. – Tänk så strålande en sådan film skulle blivit i färger! Han berättar vidare, – Jag går upp sex varje morgon och det är inga problem så här nära naturen, sedan arbetar vi hela dagen med bara en halvtimmes avbrott för gemensam lunch ändå är man inte särskilt trött framåt kvällen.
Komedierna dominerade Hildebrands produktion men vi börjar från början.
Veiler Hildebrand Ekwall föddes den 4 januari 1890 i Västervik. Familjen flyttade till Mörtfors, Småland där Veiler växte upp. Senare antog han artistnamnet Weyler Hildebrand. När Weyler fyllt femton år rymde han hemifrån och hamnade i Stockholm utan några pengar på fickan. Han fick jobb som springpojke i en äggaffär, fortsatte som kypare på Berns, tog sedan hyra på en lastångare, följde med den på en kryssning i Medelhavet och begav sig därefter som polarforskare till Spetsbergen. Sedan provade han på Sergeant i armen, gulddragare vid kejserliga hovet i S:t Petersburg, fånge i Sibirien, storviltjägare i Afrika, färgfabrikant på Kungsholmen, utkastare på Skeppsbron, korkfabriksinnehavare, målare med specialitet att smycka trappuppgångarna i nya Stockholmshus, damunderkädersaffärsinnehavare i Göteborg, fondmäklare, skoputsare, delägare i en skofabrik i Örebro, sparstöttingsbiträde i Östersund, vinagent, direktör för en margarinfabrik på Kungsholmen, tobaksplantageinnehavare i Skåne, innehavare av en kappaffär i Göteborg,
delaktig i en diamantsmuggling från Ryssland, sjömansgast och lejontämjare vid cirkus Strassburg 1917. Han har tillhört Secret Service, uppträtt som magistern i Gluntarna, golvat – som ende svensk – boxaren Harry Persson, simmat över Engelska Kanalen – så när som på 2 km, varit miljonär tre gånger under första världskriget, 1919 knöts han till Åbo teater, och där lär han, om någon tror det eller ej ha gjort lycka både som Hamlet och Edvin i Csárdásfurstinnan, 1923 dök han till och med upp i Oslo som operasångare och sjöng barytonpartierna som Germont i La Traviata, han har komponerat otaliga sånger för luta samt staterat i ett antal stumfilmer. Hildebrand lär enligt egen utsago ha provat på 103 yrken innan han 1924 bestämde sig för att bli filmskådespelare. Ytterligare ett exempel på hans vidlyftiga berättarförmåga är när han fyllde 50 år 1940, då berättade han för Filmjournalen att detta var lögn, han var egentligen en gammal viking född för cirka 1000 år redan. Han brukade också berätta om den guldmedalj han fått av flygvapnet för en skicklig buklandning. En reporter frågade: – Hur kom ni åt planet? – Inte fan vet jag, svarade Hildebrand, jag bara gick in i planet, petade lite på knapparna och rätt som det var flög den djäveln i luften.
Mera egendomliga saker hände kring denne Bullerbasius: I en morgontidning den 19 april 1934 kunde man med förundran läsa en kungörelse där Weyler Hildebrand var försatt i konkurs.
I kungörelsen står: Regissören Weyler Hildebrand-Ekwall har på grund av ansökan, som den 28 mars 1934 till Konkursdomaren vid Stockholms Rådhusrätt ingivits, blivit försatt i konkurs. Anledning finnes till antagande, att boet ej förslår till bestridande av konkurskostnaderna.
Eric Österberg, Konkursdomare.
Omständigheterna kring konkursen är höljt i dunkel.
Hildebrand regisserade filmen Gentlemannagangstern 1941 och likaledes skrev han manus tillsammans med Torsten Lundqvist. Självklart hade han en roll i filmen också (Göransson). Han påstod att det var ett originalmanuskript och inför premiären publicerade Hildebrand manuskriptet i romanform. Det kanske han inte skulle ha gjort. Så småningom framkom att uppslaget till filmen byggde på första kapitlet i en roman "Svettiga Svensson och Nuet" som stadsläkaren i Lindesberg Lars Erik Hallén hade gett ut 1929. Svensk Filmindustri visste inget och Weyler Hildebrand ryckte som vanligt på axlarna åt alla påståenden om plagiat. När saken offentligt diskuterades föredrog SF att i augusti 1942 göra upp ekonomiskt med Hallén i ett försök att tysta ner det hela. Privat var Weyler Hildebrand stor, väldig, pratsam och ganska kokett. Han bar alltid en monokel i ögat och när den satt på plats blev han charmant och rak i ryggen.
Hildebrands första filmroll var i Trollebokungen 1924, där han spelade hästhandlare Niklason. Året efter skrev han manus och medverkade i Hemmet och flickan. I filmen hade Fridolf Rhudin en roll som "drängen Petter" . Rhudin tog kontakt med Hildebrand för han upptäckte vilken perfekt partner Hildebrand skulle kunna bli till honom. Två år senare 1927 kom deras första film Spökbaronen. Det blev en rad filmer bl.a. Kronans kavaljerer 1930, Muntra musikanter 1932 och Fridolf i lejonkulan 1933.
Fridolf Rhudin och Weyler Hildebrand spelade in elva filmer tillsammans.
Under denna period skapade han sin kända filmtyp "Göransson". Ibland var han sergeant ibland polis. Hur populär Hildebrand var visar historien om en man som var i Paris och skulle skicka ett brev till hr Hildebrand. Han visste inte adressen så han skrev på kuvertet "Sergeant Göransson, Sverige". Efter ett par dagar låg brevet i Weyler Hildebrands brevlåda i Stocksund i Stockholm. Inför inspelning av filmen Fridolf i lejonkulan, behövde Europa Film en ateljé, man hyr ett gammalt nedlagt tegelbruk i Mariehäll utanför Stockholm, som snabbt ställs i ordning för filminspelning. Under inspelningen medverkade förutom skådespelarna fem lejon, två björnar, en boaorm och en liten apa. Alla djuren skaffades från Hamburg. En gång hoppade apan ner från sin plats och tog ett krafttag i kalufsen på Weyler Hildebrand. Den gode Weyler som ibland kunde vara ganska hetsig av sig, trodde att det var någon av ateljéns personal, som skojade med honom och röt: – Vad är det för helsikes dumheter! Vände sig hastigt om och fick tag på – på den lilla apan!
En annan episod från inspelningen av filmen var när den stora lejoninnan tog några steg mot Fridolf Rhudin. Han blev varken rädd eller stum utan sa: – Nu gäller det att hålla huvudet kallt, så länge man har det kvar. Deras sista film tillsammans och även Fridolf Rhudins sista och bästa, enligt många, var Simon i Backabo 1934. En viktig del i filmen är ett pensionat, Pensionat Paradiset där en viss Ewa Amalia Roos (Julia Caesar) bor. Tidigare i filmen har skummisen Gustaf Strömberg (Thor Modéen) berättat om Pensionat Paradiset för sin kompanjon. Känner ni igen upplägget? Det är väl inte svårt att gissa vad Hildebrand hade i tankarna när han tre år senare 1937 regisserade den famösa Pensionat Paradiset.
Sina första stapplande steg som regissör gjorde han i en 42 minuter lång valfilm för Socialdemokraterna Bonde och arbetare 1930.
Sin långfilmsregidebut gjorde Hildebrand 1932 med Söderkåkar och därmed var pilsnerfilmen född!
Som tillhörande Svensk Filmindustris regissörsstab gjorde han en rad odödliga komedier; Fridolf i lejonkulan 1933, Pensionat Paradiset 1937, Landstormens lilla Lotta och Rena rama sanningen 1939, Kyss henne 1940, Lillebror och jag 1940 och Livet på en pinne 1942.
Weyler Hildebrands mest kända film är givetvis pilsnerfilmernas pilsnerfilm Pensionat Paradiset. Han kunde förvisso inte ana att den skulle ställa till ett sådant rabalder och orsaka den största filmdebatt som varit i Sverige. Han brukade säga: – Motgångar är jag så van vid, att en framgång nästan gör mig nervös.
Chefredaktören för Filmjournalen Sven Zetterström skrev vid ett tillfälle: Den dag man upphör med att skälla ut Weyler Hildebrand, då har svensk film förlorat mycket av intresse. Då är det inte roligt längre.
Annalisa Ericson berättar i sin bok "Mina sju liv" en episod som hände under inspelningen av Hildebrands sista film Nyordning på Sjögårda 1944. En film där Hildebrand skrev manus, regisserade och hade en stor roll. Weyler spelade major och vid ett tillfälle kom han in genom en dörr. Han bar mustasch och uniform. Efter den scenen var det lunch, vi satte oss på gräset, och Weyler drog av sig mustaschen för att röja väg för snapsen och ölet. Tid för nästa tagning. Weyler ställde sig på samma plats där han slutat före lunchen. Kameran gick och han skulle träda in i nästa rum. Scriptan ropade åt honom att han glömt att sätta på sig mustaschen. – Äh, det är det ingen djävel som märker, svarade han och lät kameran rulla vidare.
Lite tråkigt kan vi tycka så här efteråt men scenen med Hildebrand utan mustasch som Annalisa Ericson berättar om blev bortklippt innan filmen hade premiär. Nyordning på Sjögårda fick mest positiv kritik men Barbro Alving på Dagens Nyheter hade väl en viss poäng i att: Tvillingsystrar och förväxlingar och oäkta barn och manslukerskor och arga hushållerskor och sömnmedel i fel groggar och svordomar och feta laxhandlare som ser spöken -- ingen kan säga att man inte fått mycket för pengarna. Sjätte gången hr Hildebrands apoplektiske major kallar laxhandlaren för 'din gamla krabbsaltare' är man mer än nöjd. Men det går undan, det är alltid en fördel; uppslagsändarna slänger och dänger i luften, en del utnyttjas, andra tappas bort, men farstempot hålls. Och även om situationskomiken är av allra enklaste slaget, så har den en viss älskvärdhet som i någon mån avväpnar.
Filmoperetten ägnade Hildebrand stort intresse under de sista åren. Det var en genre, som han trodde på och han förklarade många gånger att man på det området absolut skulle kunna åstadkomma lyckade filmer. Två operettfilmer han Hildebrand med Löjtnantshjärtan 1942 och Hans Majestäts rival 1943. Då han insjuknade av som det sägs överansträngning och utbrändhet i mitten på 1944 var han som bäst i farten med att förbereda sin nästa operettfilm, som skulle bli inget mer eller mindre än Läderlappen.
Som sagt, Weyler Hildebrand var en folkets skådespelare och regissör inte kulturetablissemangets. Det visar den nekrolog efter Hildebrands död skriven av journalisten och författaren Åbergsson (Oscar Rydqvist) bland annat står: "fadäsen Pensionat Paradiset", vidare "att han ävenledes i högre grad än de flesta saknade hämningar. Med lite mera av den varan, lite mera av balans och lite mera kultiverad smak hade han kunnat bli en filmregissör av klass".

Weyler Hildebrand avled 54 år gammal den 17 november 1944.

Vad är då en pilsnerfilm?

Det är ganska svårdefinierbart begrepp pilsnerfilm, man kan enkelt säga att det är en nedsättande benämning på de svenska 1930 och - 40 tals filmer där man förtärde pilsner och brännvin (snaps och lättgrogg). De kan också ses som filmiska motsvarigheter till friluftsteatrarnas folklustspel. Det finns olika uppfattningar bland filmvetare om vilka filmer som är pilsnerfilmer, den analys och de kriterier som här beskrivs är de vanligaste bland filmforskare. Kriterierna har delvis ändrats under åren beroende på att filmerna från 1930 och - 40 talet varit svåra att få se för tidigare forskare. Från 2000 - talet och framåt så har den nya tekniken gjort att vi nu kan se ungefär 80 – 85 procent av alla filmer från tiden. Filmen Pensionat Paradiset från 1937 är en milstolpe i svensk filmhistoria och kallas för pilsnerfilmernas pilsnerfilm. Den har blivit en mall för pilsnerfilm och har också präglat slutet av 30- tals film och början på - 40 talet. Filmen är ett intressant fenomen som delade Sverige i belackare och maltdryckscineaster. Boken belyser på olika sätt denna märkliga film. I dag över 70 år senare lever begreppet pilsnerfilm kvar, tyvärr har det fortfarande lite negativ klang men märkligt nog, så fort vi talar om pilsnerfilm….så ler vi! En pilsnerfilm berör oss alltid och oftast på ett positivt sätt. Det sägs att uttrycket "pilsnerfilm" uppstod 1932 i ett fattig-Sverige som intensivt längtade efter sorglös verklighetsflykt, den tjänade också som terapi mot sviterna efter depressionen där arbetslösheten 1932 var uppe i 22 procent. Den 12 mars 1932 tros finansmannen Ivar Kreuger ha begått självmord, Kreugerkraschen var ett faktum, aktier och värdepapper blev värdelösa, många blir ruinerade.

Arbetslösheten kulminerade och 1933 var den hela 23,3 procent. Nu är det så att depression och dåliga tider brukar gynna nöjesindustrin och man börjar gå på bio igen. Antalet biografer fördubblas man producerar ett genomsnitt på 24 filmer/år. De lyckliga sluten i -30 talets film är i de närmaste total (93 procent) likaså fläckfri vandel, heder och rättsinnighet. Av de 237 filmer som spelades in under -30 talet hade 220 lyckliga slut 11 neutrala slut och endast 6 stycken olyckliga slut. Invektivet "pilsnerfilm" kom tidigt i svang i det kritiska språkbruket kring buskisprodukter av typen Söderkåkar, där birahalsandet hörde till de stående muntrationerna. Med tiden fick begreppet en vidare innebörd och blev ett skällsord för filmepokens vidlyftiga alkoholvanor och simpla folklighet i stort. Den första pilsnerfilmen bör vara Söderkåkar från 1932, förlagan var en teaterpjäs av Gideon Wahlberg och som uruppfördes på Tantolundens Friluftsteater i Stockholm 1930. Filminspelningen skedde i ateljén i Segeltorp, tidigare biograf och missionshus.

Filmens handling är förlagd till Stockholms Söder. Två hus, i det ena bor muraren Johan (Gideon Wahlberg) med hustrun Hanna (Dagmar Ebbesen). I det andra bor Johans broder Erik (Erik Johansson), gift med före detta balettdansösen Aurora (Nita Hårleman) i hushållet finns även hembiträdet Malin (Rut Holm).

Johans (Gideon Wahlberg) snickarkompis Lasse (Edvard Persson), kommer ofta på besök och då sjungs det dricks pilsner och brännvin ur snapsglas. I programhäftet till filmen står ("Edvard Persson Sveriges nya stora filmkomiker, är namnet för dagen"). Malin (Rut Holm) bär omkring ett oräkneligt antal fulla snapsglas som hela tiden töms av fel personer. Tanken är att Malins bägge beundrare, polis Karlsson (Weyler Hildebrand) och brevbärare Olsson (Ola Isene) ska får snapsarna. I handlingen fanns också den för pilsnerfilm så vanliga utlänningen, denna gång en jude, David Josephson en illasinnad procentare spelad av Wictor Hagman.
Enligt programmet, ett litet häfte på fyra sidor är programförklaringen till filmen "Roliga och slagfärdiga typer och sympatiska unga älskande sörja för glädje och romantik, under det glada och smäktande melodier förhöja stämningen i de pittoreska och tjusande scenerierna". I en av scenerna stående på en båt sjunger Gunnar (Björn Berglund) "Jag kommer i kväll under balkongen" med musik av Sten Axelson och text av Åke Söderblom.

Refrängen:

Jag kommer i kväll under balkongen

och visslar (vissling)till dej.

Och om du mej hör vissla den sången,

Du svarar (vissling) till mej.

När månen strör sitt silversken

på trädgårdsgången

och det är tyst i alla trä´n uti allén,

då kommer jag hit under balkongen

och visslar (vissling) till dej.

Senare inspelades Söderkåkar för TV i sex avsnitt och sändes 1970. I TV versionen var handlingen till viss del omskriven och även melodierna voro andra än i filmen.

Filmen Söderkåkar regisserades av Weyler Hildebrand som kom att bli pilsnerfilmernas regissör.

Söderkåkar följdes av Augustas lilla felsteg från 1933 som blev Thor Modéens första och enda inhopp som regissör. Förlagan var en teaterpjäs av Siegfried Fischer som hade premiär på Mosebacketeatern 1931.

Än en gång är miljön Stockholms Söder, där i ett hus bor två familjer. Dels Augusta Magnusson (Dagmar Ebbesen) med maken David (Siegfried Fischer) som jobbar på fabrik samt adoptivsonen Einar (Nils Jacobson) han arbetar på samma fabrik som David. Grannfamiljen består förutom av Ingrid (Aino Taube) även av målarmästare Smulle Månsson (Edvard Persson) och fru Klara (Tyra Leijman-Uppström). I det lilla gårdshuset bor originalet Petter Söderkvist (Hugo Jacobsson), "Grosshandlare" i tomflaskor, en underhållande herre som påstår att han har ett sjätte sinne.

Nyutexaminerade agronomen Holger Jönsgård (Thor Modéen) träffar vid biljettluckan på en lantlig järnvägsstation unga Lisa (Rut Holm). De är bägge på väg till Stockholm; han för att patentera en mjölkningsmaskin, hon för att för första gången i sitt liv träffa sin verkliga moder, Augusta (Dagmar Ebbesen). Under tågresan blir de två mycket bekanta med varandra.

Thor Modéens porträtt av en nyutexaminerad agronom från lantbruksskolan var kanske inte helt snäll, golfbyxor, halmtak, snibbkrage och fåraktig uppsyn plus namnet Holger Jönsgård.

Det är Lisa (Rut Holm) som är Augustas lilla felsteg i ett tidigare förhållande. Herr Jönsgård kärar ner sig i Lisa och läser högt en dikt som han just skrivit och som Lisa av misstag hör:
Till landet vill jag fara, på torvan man känner sig trygg

Men ensam jag ej vill vara, bland oxar, kor och mygg.

Visst är det härligt att plöja, och så på sin egen äng

Men hoppas det ej ska dröja, förrän jag går i bröllopssäng.

Den dagen den skall jag prisa, och glad jag bliver till sinn

När jag den förtjusande Lisa, tar i famn och kallar min.

Å, så vackert säger Lisa

– Jaha, ja, menar det…….

En minnesvärd scen är den mycket långa och mycket blöta kräftskivan, det är hög stämning och det sjungs en massa gamla varietévisor, man frågar sig, var det verkligen vatten i snapsglasen under inspelningen?

Något det finns gott om i en pilsnerfilm förutom dryckjom är mat, dignande smörgåsbord, gårdsfester, kräftskivor m.m.

I arbetarkvarteren under 1930 och - 40 talet var det en speciell anda och stämning. Det var flerfamiljshus med en innergård. Runt innergården fanns flera hus bl.a. utedassen och tvättstugan. Här kunde också skrothandlaren eller tomglassamlaren bo och ha sitt lager. Det stod en sex, sju utedass på rad och där inifrån kunde man höra hur det gnuggades tidningspapper. På innergården fanns också den klassiska mattställningen/piskställning där man piskade mattor. Mattpiskaren var inte den vi ser idag utan ett meterlångt spröt med ett handtag att hålla i.

På många gårdar kunde hyresgästerna träffas och ta en kopp kaffe i bersån.
Bersån var ett trädgårdsrum av buskar eller träd där man ställde de vita trädgårdsmöblerna i trä. Syren är den klassiska växten till bersåer. Innergårdarna var lagda med antingen kullersten eller sand de var vanliga fram till mitten på 50 talet.

Lördagskvällar kom också den 1933, varken Weyler Hildebrand eller Thor Modéen var inblandade i produktionen men förlagan var en teaterpjäs av Gideon Wahlberg. Historien utspelas huvudsakligen i lantlig miljö.

Manuset skrev Wahlberg tillsammans med Schamyl Bauman som också regisserade. Medverkade i sin tredje och sista pilsnerfilm gjorde Edvard Persson. Dagmar Ebbesen spelar huskorset Engla.

Vännerna Nappe (Napoleon) Johansson (Edvard Persson) och kumpanen Johan (Gideon Wahlberg) vandrar gatan fram en varm sommarkväll då de egentligen borde sitta på sjukkassan och revidera räkenskaperna. De stannar utanför en nattklubb/dansrestaurang och tittar in just när en flicka dansar ett halvklassiskt solo framför orkestern. Hon går ner i spagat och Nappe säger förfärad:

– Jösses nu gick visst människan sönder.

De bägge kumpanerna stannar på nattklubben och det dricks bubbel och dansas. Nu råkar Lisa, en granne till Nappe också vara där och naturligtvis får huskorset Engla (Dagmar Ebbesen) så småningom reda på att gubbarna varit på Valencia och fröjdat. Nappe får på nöten av Engla och nu är goda råd dyra.

Nappe har en förfärlig baksmälla efter nattklubbsbesöket och försöker få en återställare. Kumpanen Johan räddar honom med ett par glas cognac.
Nappe berättar att Engla har gömt hans cognac.

– Hon har gömt en flaska V.C. Cognac för mig, säger Nappe

– V.O. menar du väl, säger Johan

– Nej, V.C. – Vanlig Cognac, svarar Nappe

Nappe försöker spela sin egen dubbelgångare för att klara sig. Han ändrar frisyr och köper en lösmustasch av en Zigenarflicka på gatan. Hon säljer ballonger och lite av varje. När han går säger han: – Adjö med dig, din lilla makaroniböna. Naturligtvis genomskådas Nappe av huskorset Engla men hon håller god min.

Johan har det betydligt lugnare med sin fru Hanna (Ruth Weijden). Hon dukar upp ett smörgåsbord men till Johans fasa har hon glömt Pilsnern.

Han stämmer upp en pilsnervisa och då hämtar Hanna biran omgående:

Ställ nu fram, just här på bordet,

ack, en pilsner av klass 11.

Klandra må de som har ordet

men jag tömmer den ändå.

Sen jag kyssa vill min flicka

vi blir sälla båda två.

Ty, blott pilsner vill jag dricka

ja, en pilsner av klass 11.

Ty, blott pilsner vill jag dricka

ja, en pilsner av klass 11.

En pilsnerfilm av dignitet innehåller mycket sång och musik, så också denna. Förutom Gideon Wahlberg sjunger naturligtvis Edvard Persson men också John Wilhelm Hagberg, en stor grammofonsångare vid den här tiden.

Hanna och Johan har sonen Gösta (Björn Berglund) som är flottist på permis från Karlskrona. Han är förlovad med Nappes dotter Karin (Ejvor Kjellström) men den senare tvingas slå upp förlovningen för Engla vill att hon skall gifta sig med flotte avdelningschefen Johnny Stiernhagen från Epa (Harald Svensson). Johan med fru får besök av Abel (Robert "Rulle" Bohman) med hustru och dottern Majken (Rut Holm) som sol-och-vårats av en herre som tog hennes sparbanksbok. Abel upptäcker att Nappe gästas av sol-och-våraren -- det är Johnny Stiernhagen. Gösta som blivit brädad av den flotte avdelningschefen frotterar sig istället med en del badbrudar som finns på stranden. Som alltid i pilsnerfilmer fångas bedragaren/sol och våraren och blir kastad på porten. De unga tu Gösta och Karin får varandra, Nappe och huskorset Engla försonas och han får dricka sin cognac.

Nästa pilsnerfilm kom 1936 och fick namnet 65, 66 och jag det var en militärfars som naturligtvis var baserad på en teaterpjäs, skriven av Axel Frische från Danmark. Urpremiären var i Köpenhamn 1935. Teaterpjäsen spelades även i Stockholm på Folkets Hus under 1936.

Anders Henriksson regisserade och manuset hjälpte Weyler Hildebrand till med. Recensenterna var inte nådiga, här är ett exempel:

Ny Dag (Pen): "Anders Henriksson har gjort ett par roliga filmfarser men den här gången har han misslyckats. Den saken är klar, trots att det inte helt saknas gemyt och äkta humor i 65, 66 och jag. Men det roliga drunknar i flabb och billiga effekter av olika slag, så det snart nog blir bara röra av alltsammans. Vartill kommer att ljudet är så dåligt, att nära nog hälften av vad som sägs går förlorat för publiken".

Thor Modéen, Carl Hagman, Elof Ahrle, Katie Rolfsen, Allan Bohlin m.fl. medverkade.
I filmen sjungs sången 65, 66 och jag utav Modéen, Hagman och Ahrle. Sången beskriver också filmens hela handling. Anders Henrikson och Elof Ahrle har verkligen lyckats med rimmen, är dem inte underbara?

Exercera är man tvungen

för sitt fosterland och kungen

Jag har slitit som hund varenda da'

"I givakt" har man hört vråla'

genom vådis man fått åla

65:an, 66:an osså ja'

Hej det livat vatt

å vi har delat glatt

Kronas kaka å lilla Amalia

Ingen särskild har vart stabben

vi fått dela jämnt på grabben

65:an, 66:an osså ja'

Vi har mottot: Dela lika

vi har fikat samma fika

vi har andats samma luft varenda da'

Å vi har gillat samma fjälla

vi fått puttra, skjuta, smälla

65:an, 66:an osså ja'

Men det livat vatt

vi har delat glatt

Kronans kaka osså Amalia

Ja det är livat i vår lucka

men i övermorrn vi mucka

65:an, 66:an osså ja'

Vi har mottot: Dela lika

vi har fikat samma fika

vi har andats samma luft varenda da'

Å vi har gillat samma fjälla

vi fått puttra, skjuta, smälla

65:an, 66:an osså ja'

Kulmen i pilsnerfilmgenren nåddes 1937 med filmen Pensionat Paradiset.

Eftersom Pensionat paradiset är navet kring vilket det mesta snurrar under - 30 talets senare hälft och fram till -45 så dyker en mängd fakta om filmen upp på olika ställen i boken.

Ordet "pilsner" kommer från tjeckiska bryggeristaden Pilsen, svensk benämning på alkoholsvagt ljust öl med besk smak, men blev här en symbol för pilsnerfilm, brännvin och begränsad budget.

Manus till pilsnerfilmer skrevs ofta på sex - sju dagar och inspelningarna skyndades på. Filmen 65, 66 och jag spelades in mellan 1936-08-20 - 1936-10-31 alltså två månader!

En pilsnerfilm är nästan alltid en komedi och får nästan alltid dåliga recensioner.

De utspelas i både överklass Pensionat Paradiset och arbetarklassmiljö Augustas lilla felsteg.

I Edvard Perssons filmer, då menas Kalle på Spången, Söder om landvägen etc. dracks det både pilsner och brännvin men han gjorde inte en enda pilsnerfilm. Kuriosa som vi tidigare berättat var att Persson medverkade i några pilsnerfilmer, Söderkåkar, Lördagskvällar och även Augustas lilla felsteg men då var han en skådespelare bland andra skådespelare. Senare blev det Edvard Persson och andra skådespelare. Han blev aldrig kallad pilsnerfilmaktör. Visst hade man dignande matbord i Perssons filmer, visst dracks det en och annan nubbe men Edvard Persson hade en annan typ av skämt som gjorde att han hamnade utanför pilsnerfilmgenren. Ingen omoral frodades och Perssons rättspatos fanns inte heller i genren pilsnerfilm.

Åsa-Nisse och Klabbarparen gjorde inga pilsnerfilmer utan det var buskis.

Det lössläppta levernet är ett annat signum för pilsnerfilmen. I Augustas lilla felsteg där klipptes en förförelsescen på ett hotellrum bort för att få den barntillåten.

I filmen 65,66 och jag har ett hembiträde en tioårig dotter som hon inte riktigt vet vem som är far till. Grosshandlare Pettersson (Thor Modéen) hamnar av misstag i det militära och blir utpekad av hembiträdet som far till hennes barn. Under tiden Grosshandlare Pettersson ligger i det militära är hans fru ute på restauranger med hans advokat. Det lössläppta levernet frodas.

I pilsnerfilmernas pilsnerfilm Pensionat Paradiset springer lättklädda Margit (Greta Ericson) ut på grusplanen, in i garderober och runt i huset i bara underkläderna. Fröken Kajsa Lovander (Nisse Ericson) som är förklädd till dam, vilket han var i flera filmer går med sol-och-vår mannen "Baron de Planche" (Arthur Fischer) in på hans rum för att "titta på fotografialbumet". Här dricks det grogg på rummet och "hon" röker cigarr. Här frossas i lössläppt leverne!

Utanför dörren till baronens rum står en pensionatsgäst (Helga Brofeldt) och lyssnar. Hon utbrister:

– Den där fina baron tycks ha fruntimmer inne på sitt rum. Ett så´nt hus man bor i, nu flyttar jag.

Skämten i pilsnerfilm bör vara av låg nivå "fast inte under bältet nivå" och givetvis brännvinsskämt.

Viket är det fulländade pilsnerfilmskämtet?
Självklart finns det i Pensionat Paradiset. Grevinnan Klingenhjelm (Linnéa Hillberg) frågar operasångare Don Carlos (Thor Modéen):

– Det sägs att ni medverkade i Figaros bröllop?

– Jo visst, jag var där, det var ett strålande bröllop - 5 olika sorters brännvin.

Handlingen i pilsnerfilm drivs ofta framåt av konflikter av typen storstad - landsbygd, underklass - överklass, bildning - obildning, svenskt - utländskt. Inriktningen var "folklig", dvs. den var tänkt att generera så stora biljettintäkter som möjligt. Biljettintäkter blev det, biobesökarna strömmade i tusental till biograferna.

Filmprofessor Leif Furhammar tycker att pilsnerfilmen handlar mycket om gemenskap. "Gemenskap i familjen, i bygden, inom nationen och över klassgränser. Den viktigaste generatorn för denna gemenskap är måltiden. Det äts kopiöst i pilsnerfilmerna, och det är som bekant inte så dumt med en pilsner och en snaps till sillen".

De strikta alkoholrestrektionerna som trädde i kraft redan 1 januari 1919 med motbok präglade pilsnerfilmerna och gjorde det heller inte lätt för kroggästerna.

Om vi här enbart håller oss till lättgroggen så fick den serveras på krogen utan mattvång. Men man fick inte beställa in en ren konjak, whiskey eller annan starksprit. Det var alltid tvunget att samtidigt beställa in sockerdricka eller whicyvatten. Man fick heller inte beställa in hur stora beställningar som helst utan det var 2,5 cl sprit och minst 20 cl sockerdricka, whicyvatten eller bara rent vatten. Det fick serveras högst två lättgroggar vid ett och samma besök, vilka skulle serveras var för sig. "Servering av s.k. dubbel lättgrogg är sålunda förbjuden".
Man kan notera att i flera filmer beställdes det in en dubbel lättgrogg så det tummades nog ibland på reglerna.

Lättgroggen ska konsumeras i ett äkta lättgroggsglas som är ett glas som rymmer minst en halvliter och skall vara smalare nedtill och lite bredare upptill.

Thor Modéen kom att personifiera begreppet pilsnerfilm de gjorde att många av hans filmer automatiskt blev pilsnerfilmer. En sådan film är O, en så´n natt från 1937 men den har nästan alla pilsnerfilmingredienser. Manus skrevs givetvis av Weyler Hildebrand.

Munkbrogreven från 1935 är kanske inte så känd men får väl infogas under pilsnerfilmgenren även om inte Thor Modéen medverkar. Det är en mycket bra tidsmiljöfilm, inspelad i Gamla Stan i Stockholm. Sigurd Wallén och Edvin Adolphson regisserar och skådespelar. Här medverkar Weyler Hildebrand endast som skådespelare.

Sång och musik är vanligt i pilsnerfilmerna. I Munkbrogreven var det en fin uppställning av gårdsmusikanter:
Gösta Jonsson - sångare och dragspelare

Nisse Lind - dragspelare

Gösta "Chicken" Törnblad - sångare och trumpetare

Charles Redland - trombonist

Birger Larsson - gitarrist

Gunnar Asp - trumslagare

Sam Jacobsson - sångare och altsaxofonist

Gårdsmusikanterna var som i Munkbrogreven ibland en hel grupp men oftast var de en eller två musiker. I Göteborg fanns originalet och gårdsmusikanten "fiolmannen" i sin tunna blå korta rock och sina blå gymnastikskor. Han gick under -40 talet och en bit in på -50 talet och spelade på gårdarna. Man såg honom vandra vinter som sommar gående fort med sin fiollåda. Man kastade ner mynt invirade i tidningspapper från fönstren, det kunde väl bli några kronor för en spelning i bästa fall.

En sammanfattning av vad en pilsnerfilm är:

Kriterier som bör uppfyllas för att få kallas pilsnerfilm är givetvis att först och främst ska det drickas pilsner och brännvin. Den utspelas i både överklass och arbetarklassmiljö. Det är en komedi.

Man äter ofantligt mycket i en pilsnerfilm, dignade smörgåsbord, kräftskivor och gårdsfester. Skämten bör vara av låg kvalitet gärna brännvinsskämt. En utlänning (invandrare) finns med. Sång och musik. Sist men inte minst: omoral, oanständigt, lössläppt leverne och kanske lite ekivokt. Handlingen i en pilsnerfilm drivs ofta framåt av konflikter av typen storstad - landsbygd, underklass - överklass, bildning - obildning, svenskt - utländskt. Medverkar också Thor Modéen, ja då, blir det komplett.

 

 

1930 och början på 40 talet, tidsandan
Hur gjorde man en kvinna ful i 30 och 40 talets film?
Varför skulle hon göras ful?
Jo, vissa chefer kunde inte hålla fingrarna i styr och skilja på arbete och flirt. I våra två exempel är det Håkan Westergren som är de flirtiga cheferna. I dessa filmer ser vi typexempel på förfulningen av en vacker kvinna.
Thor Modéen som spelar Grosshandlare Lindberg är med i en enda scen i den första filmen Han, hon och pengarna från 1936, där får han besök av mycket vackra och snyggt klädda Rita Perkins (Kirsten Heiberg). Hon söker en kontorsplats. Grosshandlaren lägger handen på hennes knä och frågar varför hon slutade på den förra platsen.
– Av en viss anledning, svarar hon.
Då kommer fru Lindberg (Ruth Weijden) in och säger att det nog inte blir någon anställning för Rita Perkins.
Fru Lindberg säger till Grosshandlaren - du skulle allt må då och få svansa dig för en sådan jazzböna. Sedan anställer hon en riktigt ful kontorsdam.
Då inser Rita Perkins (Kirsten Heiberg) att hon är för snygg för att få en bra plats och tar sig an att bli ful. Hon börjar med det fulaste, glasögonen med runda svarta bågar. Håret skulle vara uppsatt och gärna en knut i nacken. Eftersom en djupare urringning både fram och bak på klänningar blev populärt under 30 talet så skulle en hög hals med fluga göra förfulningen perfekt. Hade man också en liten rolig hatt på sig när man kom för att söka plats så var det så mycket bättre. I filmen Han, hon och pengarna är det som sagt mycket vackra Kirsten Heiberg som görs ful. Filmen börjar med att unge Göran Hilding (Håkan Westergren) spelar bort pengar som han inte har
på en bjudning. Han har gjort sådana förluster att han pantsätter sina femtio aktier i ett tidskriftsförlag, AB Populärförlaget, hos bankdirektör Ek. Samma kväll får han veta att hans farbror dött och testamenterat honom en miljon kronor plus nämnda tidskriftsförlag, på villkor att han på ett år höjer förlagets inkomster med 250,000 kr. Ytterligare ett villkor är att han gifter sig med Karin Grandin (Ruth Stevens) en ganska loj societetsdam, som egentligen föredrar en eller två andra framför Göran Hilding (Håkan Westergren). Man knegar vidare med tidningarna och anställer en ny sekreterare, Rita Perkins (Kirsten Heiberg) som klätt sig så fult som möjligt de första veckorna, dels för att få platsen, dels för att inte väcka misstankar hos Göran Hildings (Håkan Westergren) eventuella fästmö Karin (Ruth Stevens). Naturligtvis ordnar allt upp sig i slutet, glasögonen tas av och Håkan Westergren och Kirsten Heiberg får varandra.
Övriga medverkande i filmen:
Erik "Bullen" Berglund, Maritta Marke, Eric Abrahamsson, John Precht, Nils Ericson, Carl Browallius, Thor Modéen m.fl. I den andra filmen Så tuktas en äkta man från 1941 är det Birgit Tengroth som är ful i början av filmen. Inredningsarkitekten Göran Brehmer (Håkan Westergren) med kontor på Fjällgatan i Stockholm har i praktiken svårt att skilja mellan arbete och flirt, när det gäller de unga damerna på hans firma. Nu har det åter slutat med en krasch, och han måste se sig om efter en ny assistent. Han ringer till sin vän Björn Thorelius (Gösta Cederlund) som är rektor för en teknisk skola och ber honom skaffa en riktigt ful flicka till honom den här gången. Men Thorelius har en mycket begåvad elev, Anne-Marie Hedberg (Birgit Tengroth) som han gärna vill skall få platsen. Så han skickar henne dit, men först sedan hon i görligaste mån gjort sig så "ful" som möjligt. Samma som i förra filmen tas de mörkbågade glasögonen på. Håret sätts upp, hög hals på blusen måste det vara, som avslutning används en svartmurrig dräkt och som krona på verket en halvtöntig hatt. Fulare går inte att bli. Göran Brehmer (Håkan Westergren) anställer henne och finner snart att hon är mycket duktig. Hon börjar spela en allt större roll i hans arbete. Så upptäcker han en dag att hon i själva verket är riktigt söt och friar.
Hon har nu tagit av sig sina glasögon och släppt ner håret. Övriga medverkande i filmen: Thor Modéen, Dagmar Ebbesen, Liane Linden, Stig Järrel, Gösta Cederlund m.fl.
Man kan fundera på hur de kvinnor kände sig som var tvungna att ha glasögon. En av de stora birollsskådespelarna Margit Andelius fick ofta agera som ful och skräcktant. Nu hade hon väl inte Kirsten Heibergs utseende kanske men att i film efter film få den typen av roller borde ju påverkat henne men hon medverkade i hela 94 filmer så hon tog väl inte illa vid sig. Att män skulle göras fulare kan man inte upptäcka i några filmer, nu fanns det ju en skådespelare som redan var ful. För den typen av roller anlitade man Emil Fjällström, han tar nog inte illa vid sig i sin himmel men vacker det var han inte. Ful/grovhuggen eller inte så var han
en mycket populär skådespelare med en och annan större roll.
Ett exempel på att det var tvärt om när det gäller glasögonförsedda män är denna annons som gäller "Svensk uppslagsbok" i Filmjournalen april 1937. Mannen utstrålar kunskap, belästhet och mannlighet.

 

Arne Lindblad

Arne Lorentz Lindblad föddes i Göteborg den 30 jan 1887.

Denne gigant i birollsfacket ligger i topp fem när det gäller flest filmroller genom tiderna, 146 st. enl. Svensk Filmdatabas. Arne Lindblad debuterade på scen 1905. Han var son till teaterchef Axel Lindblad som tillsammans med sin fru operettstjärnan Anna Lindblad drev Opera Comique - Sällskapet.

Han var bl.a. engagerad hos Axel Engdahl i Göteborg och därefter på flera olika teatrar i Sverige och Finland. Gift med den finska skådespelerskan Edith Eklund som bl.a. medverkade i en finsk film vid namn:
Katoavia timantteja eli herrasmiesvaras Morel vastustajanaan etsivä Frank.
Denna stumfilm hade premiär 1916.

Arne Lindblad debuterade på film 1934 i Kungliga Johansson. Debutrollen var som "gäst på jubileet". I filmen En sjöman går i land som var en Adolf Jahr film och hade premiär den 15 november 1937 spelade Arne Lindblad en

källarmästare på Gyllene Hoppet.

Filmjournalen skrev den 5 dec 1937

"I filmen "En sjöman går i land" uppenbarar sig en bifigur, som nog kommer att bli flitigt anlitad i fortsättningen. Det är Arne Lindblad. Han spelar källarmästare på sjömanskrogen Gyllene hoppet och gör det på ett torrt, kort, personligt och högst effektivt sätt. En person, som inte har flera scener än han, men vars scener dock bör arta sig till poänger i filmen, måste ha en särskild förmåga att göra sig observerad och slå på ett minimum av tid. Den förmågan har Arne Lindblad, som här med hälsas hjärtligt välkommen. Nu spelar han med i Adolf Jahrs pågående produktion, "Adolf ordnar allt", och det sägs, att hans roll är ganska stor där".

Tänk, vad rätt Filmjournalen hade, har man sett en film från 1930-40 och 50 tal då har man sett Arne Lindblad!

Han var under flera år med i ungefär 10 filmer per år, 1943 var han med i inte mindre än 12 filmer. Han var en självklarhet i svensk film under 30-40 och 50 talet. Rubrikernas man blev han aldrig genom att han för det mesta gjorde halvstora eller små roller.

Han fick ofta spela den elegante som i exempelvis Hotell Kåkbrinken från 1946. Där var hans rollkaraktär Alexander Munkedal, aktör.

Givetvis var han med i Pilsnerfilmernas Pilsnerfilm Pensionat Paradiset från 1937 där han var en pensionatsgäst.

I flera roller skulle han bryta på franska, hans röst och elegans lämpade sig väl för detta.

Det gjorde han bl.a. i två Nils Poppe filmer Flyg Bom från 1952 där han spelade Jean-Jacques Pampouche, impressario för nakenbalett i Monte Carlo och i Tappa inte sugen från 1947, här som André, klädexpert.

I filmen Pappa sökes från 1947 skulle han bryta på ryska i sin roll som rysk vapenköpare t o m arab fick han spela en gång i Flottans muntergökar från 1955, rollen var att spela "representanten för arablandet som skänker en staty". Men en enda gång fick dock Arne Lindblad göra en huvudroll, i filmen Pettersson & Bendels nya affärer från 1945. Han spelade här Josef Bendel. Han matchades mot de stora stjärnorna, Thor Modéen som spelade Karl-Johan Pettersson och i övriga roller fanns bl.a. John Botvid, Marianne Löfgren, Hjördis Petterson, Rune Halvarsson, Artur Rolén, Britta Brunius och Linnéa Hillberg.

Expressen recenserar:

"Pettersson & Bendels nya affärer" är oförargligt och stundtals rätt trivsamt berättad och välgörande fri från den falska sentimentalitet, som de svenska bioproducenterna eljest brukar smörja in sina anrättningar med", menar Gösta Wernlöf i Expressen och fortsätter med att han är glad för att "man för en gångs skull får se Thor Modéen i en vettig roll. När han fått lägga sitt 'hubbla bubbla' åt sidan, kliver han fram som en riktigt hjärtegod Medel-Svensson och blir något av urtypen för en godtrogen svensk affärsman i mindre skala." Bland skådespelarna är det annars framför allt Arne Lindblad som Bendel som man fäst sig vid: "Pettersson & Bendels nya affärer" bjuder på något ganska unikt i svensk film -- en med utomordentlig inlevelse genomförd rolltolkning. Det är Arne Lindblad som står för den sensationen. Med ytterligt små medel gör han sin Bendel till en underbart levande människa som, trots det eländiga manuskriptet, håller åskådarnas uppmärksamhet i ett fast grepp".

Bland de sista rollerna Arne Lindblad spelade var en hotellportier i Åsa-Nisse i full fart från 1957.

Hans sista film var en Ingemar Bergmanfilm Djävulens öga från 1960 där han spelade en skräddarassistent.

Arne Lindblad blev 77 år och dog den 19 dec 1964 på Höstsol i Stockholm, Täby.

 

 

 

 

 

 

 

Ateljéarbetare
Inspelning av en film på 30 och 40 talet var ingen dans på rosor utan hårt arbete. Enligt ett dokument så fick "Svensk Filmindustri hösten 1930 dispens för att öka arbetstiden i Råsunda ateljén från 48 till 56 timmar/vecka", tänk vad tiderna förändras. De relativt primitiva och lite farliga inspelningarna gjordes framförallt i början på 30 talet. Att det blev primitivt berodde huvudsakligen på att man fick börja om från början då det blev ljudfilm efter 20 talets stumfilm. Ljudutrustningen var stor och tung. Var man tvungen att spela in en scen utomhus fyllde man bil på bil på bil på bil med utrustning och for iväg i en karavan.
Belysningen inne i ateljén under själva tagningarna bestod av den ljusstarka och farliga båglampan.
Enligt Nationalencyklopedin så är en "Båglampa en koncentrerad ljuskälla med mycket högt ljusflöde, där ljuset utsänds från en bågurladdning, en ljusbåge mellan två elektroder av grafit. I en sådan ljusbåge (kolbåge) kommer ljuset huvudsakligen från anoden, som kan ha temperaturen 3.500–6.000° grader".
Ljuset var så starkt att man behövde mörka skyddsglasögon för att inte skada ögonen. De enda som inte fick ha skyddsglasögon var skådespelarna, de gällde för dem att absolut inte titta in i ljuset från båglampan. Fotograferna hade naturligtvis svårt att bära skyddsglasögon och de drabbades allt som oftast av svullna och svidande ögon. Genom att båglamporna utvecklade sådan enorm värme kunde det bli mellan 50 och 60 grader varmt inne i ateljén. Det berättas att de som arbetade inne i ateljén fick dricka kopiöst med vatten och läsk för att inte tuppa av, "air condition" var inte uppfunnit ännu. I biografernas filmprojektorer användes båglampor ännu på 1960-talet. Tidningen Svensk Filmindustris veckoprogram berättade om förändringen vid en filminspelning 1931.
"Ateljéarbetarna hamra och bulta, kamerorna surra, lamporna spotta och fräsa och styckets hjälte och hjältinna älska varandra passionerat på en mindre golvyta, medan regissören säger fula ord åt dem och sliter sina glesa lockar. Så ungefär kunde en kort beskrivning av en filminspelning se ut för ett par år sedan. Men med ljudfilmens intåg har det blivit annorlunda. Då sirenen ljuder, aviserande upptagningens början, blir allt tyst. Vägen till ateljén spärras av en bom, och en röd lampa anger att bilmotorn skall stoppas för att inte störa. Inomhus tar sig arbetarna en paus, under det att ljudlöst arbetande kameror inregistrera en scen, belyst av ljudlöst arbetande lampor. Hjälten och hjältinnan älska varandra fortfarande passionerat, men regissören får inte säga några fula ord till dem. Han får på sin höjd slita sina glesa lockar."
För att spela in en film behövdes åtskilliga personer och yrkesgrupper. Vi ska se vilka som behövdes på golvet vid filmtagningarna. Nedan visas också Svensk Filmindustris organisation för Filmstaden i Råsunda 1944.
Producent
Den som ansvarar för filmens helhet. Producenten gör allt från att skaka fram pengar till den slutliga budgeten. Anställer filmteamet och arbetar med filmen genom alla produktionssteg och försäkrar distribution när den är färdig.
Regissör
Den person som är ytterst ansvarig för filmens konstnärliga gestaltning.
Inspicient
Den person som ser till att personer och föremål finns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Första assistenten till regissören. Vid dagens filminspelningar kallas Inspicienten för "Inspelningsledare".
Scripta
Scriptan assisterar regissören genom att registrera detaljer kring om inspelningen, och noterar avvikelser från filmmanuset.
Scenograf

Den person som är ansvarig för utformningen av scenografin, det vill säga den visuella stilen av en scen.
Rekvisitör
En rekvisitör förser scenograf och team med rekvisita.
Attributör
En attributör förser skådespelare med allt som de vidrör eller handskas med i scenen. Attributören placerar föremålen samt sköter underhållet av rekvisitan. Attributören är rekvisitörens assistent.
Chefselektriker
Elektriker som ansvarar för belysningen. Samarbetar med fotografen.
Elektriker
Elektrikern ansvarar för lampor, elektriska installationer, att dra kabel samt annan elektrisk utrustning på en inspelningsplats.
Belysningsmästare
Belysningsmästaren är huvudansvarig för ljusteknikerna och ljussättarna. Ljussättare
Den person som bestämmer utformningen av ljuset. Vanligtvis ansvarar fotografen för ljussättningen.
Passare
En form av tekniker som ansvarar för riggning av ljus- och bildteknik. Passarna leds av en chefspassare. De arbetar nära kameraoperatörerna, speciellt om kameran är monterad på en dolly (rörlig åkvagn på vilken kameran monteras för att kunna göra en åkning, dollyn kan gå på räls eller hjul), kran eller liknande. De hjälper också elektrikern genom att sätta upp lämpliga lampor inför en tagning.
A-fotograf
Chefsfotograf. Har B-foto och C-foto under sig. B-fotografen skulle också ta stillbilder.
A-ljud
Ljudtekniker som ansvarar för inspelning av ljud, hantering och placering av mikrofonbommar. Har B-ljud under sig.
Tramp
Tramp innebär att man skapar ljud. Arbetet går ofta obemärkt förbi tittaren, men utan kläder som prasslar, andningar, brus i bakgrunden och likande kan filmen upplevas orealistisk och tyst.
Perukmakare
Den person som ansvarar för skådespelarnas peruker.
Sminkör
Den person som ansvarar för skådespelarnas makeup.
Kostymansvarig
Den person som ansvarar för skådespelarnas kläder under en filminspelning.
Kostymör
Den person som ansvarar för att skådespelarna har på sig rätt kläder. Kostymansvarigs assistent.
En kostymör ska se till att scenkostymerna underhålls, dvs. de ska tvättas, patineras, strykas och dessutom hängas på rätt plats. Under kostymören lyder bl.a. kostymassistenter, påklädare och skräddare.
Patinerare
Behandling av (nytt) material, såsom kläder, så att det ser gammalt ut. Samarbetar med kostymören.
Byggledare
Den person som ansvarar för byggandet av kulisser i en filmproduktion.
Dekormålare
Den som målar dekorer.
Snickare
Snickare sysslar med tillverkning i trä. Jobbar i samråd med scenografen.
Scenarbetare
De personer som hjälpte till med det mesta. Fanns ofta flera.

I Svensk Filmindustri syateljé arbetade under många år Mimmi Törnqvist (Wilhelmina Zedell). Hon var kostymansvarig, kläddesigner, modist och garderobiär. Redan som nittonåring arbetade hon vid teatern på kvällarna och hjälpte operettsångerskan Emma Meissner med kläderna. Hon kom till Svensk Filmindustri 1923 i samband med inspelningen av Gösta Berlings saga. Mimmi Törnqvist hade då arbetat tre år hos Ernst Rolf innan. Hon var anställd på Filmstaden i Råsunda i hela 21 år. Mimmi Törnqvist designade kläder till bland annat Hets (1944), Kyss henne (1940), Filmen om Emelie Högqvist (1939) och John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937).
Mimmi Törnqvist berättar: Klänningen som Annalisa Ericson bär i filmen "Kyss henne"(1940) när hon sjunger "Vi har så mycket att säga varandra" är sju meter vid – och tyget kostade 300 kronor – vilket faktiskt är vansinnigt billigt. Titta på alla de där silverprickarna! De har fru Salomonsson och jag suttit och klistrat på för hand varenda en! Vi höll på under hela påskhelgen. Det var ju ett styvt arbete förstås, men den gjorde sig verkligen bra.
Mimmi Törnqvist avled i Stockholm den 4 mars 1960.
Det finns ett foto från inspelningen av Kyss henne där regissören Weyler Hildebrand instruerar en skådespelare. Det som är intressant är hans arbetskläder. När man vet vilken oerhörd värme det var i ateljén så måste man beundra regissör Hildebrand, kostym, vit skjorta, fluga och monokel! A-fotografen Julius Jaenzon, (kinematografoperatör), han kom att bli den förste betydande filmfotografen i svensk film med över 100 filmer där han svarade för foto. Även känd under pseudonym J. Julius för att inte bli sammanblandad med sin bror Henrik Jaenzon som verkade inom filmbranschen han också. Född i Göteborg. Utbildade sig till porträttfotograf och började syssla med film 1905. Anställdes 1910 som fotograf och laboratoriechef vid Svenska Bio (ombildat 1919 till Svensk Filmindustri). Jaenzon blir SF:s chefsfotograf och stannar hos bolaget till sin pension 1948. Svensk Filmindustris storsatsning, ateljén i Råsunda, gav möjligheter till avancerat foto. Filmer som Vem dömer 1922 och Gösta Berlings saga 1924 hade en hög konstnärlig standard på fotot och Körkarlen 1921 med sitt avancerade trickfoto är bevis på detta. Körkarlen var den största tekniska triumfen för svensk film och den hade föregåtts av mycket resonemang om det verkligen var genomförbart. Jaenzons samarbete med Victor Sjöström och Mauritz Stiller bidrog till den svenska filmens konstnärliga glanstid. Hans realistiska och expressiva foto hade stor del i den svenska stumfilmens stora framgångar och var stilbildande för svenskt filmfoto under flera decennier. Filmen En melodi om våren 1933 med Annalisa Ericson och Erik "Bullen" Berglund sågades av kritikerna, den ende som fick godkänt var fotografen!
Robin Hood, Stockholms Tidningen: "Att filmen "En melodi om våren" trots detta gör ett så hyggligt, nästan kultiverat intryck beror i första hand på fotograferingen. Veteranen J. Julius har svept in den joltiga handlingen i en elegant dräkt, som kanske inte är hypermodern i sina dimmiga dämpade toner, men som är vacker och kultiverad".
Julius Jaenzon blev läromästare för fotografer som Åke Dahlqvist, Gunnar Fischer, Martin Bodin och Gösta Roosling. Julis Jaenzon avled 76 år den 17 februari 1961.
År 1935 kunde ateljéhyran vara 800 kr per ordinarie arbetsdag (2010 års penningvärde 22 885 kr). A-fotografen Julius Jaenzon fick 2000 kr i månaden (2010 års penningvärde 57 213 kr). En B-fotograf, 400 kr i månaden (2010 års penningvärde 11 443 kr). Inspicienten hade 600 kr i månaden (2010 års penningvärde 17 164 kr). Perukmakaren, manlig, 25 kr per dag och kvinnlig 20 kr (2010 års penningvärde 715 kr respektive 572 kr). I Filmstaden fanns en mängd yrken utöver de här uppräknade det fanns till och med en smedja. Med alla yrkesgrupper inräknade så arbetade 450 personer som mest i Filmstaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Svensk Filmindustris organisation för Filmstaden i Råsunda 1944

Att vara manusförfattare och regissör
Många märkliga turer var det kring manusförfattare och regissörer på 30- och 40 talet. Dessa bägge yrkesgrupper var livsviktiga för att det skulle bli några filmer, utom möjligen under Edvard Perssons storhetstid, han skötte för det mesta allting själv men han var ju ett undantag.
Så gott som alla manusförfattare hade pseudonym, även en del regissörer. Man har lite svårt att förstå varför det var så viktigt att gömma sig bakom en pseudonym. Ett par tre pseudonymer var inte ovanligt. Var man rädd för den eventuella kritik som kunde komma om kritikerna sågade filmen? Hur var det med yrkesstoltheten? Österrikaren Paul Baudisch han kom till Sverige som flykting under andra världskriget. Han skrev tillsammans med sin landsman Adolf Schütz under åren 1941-1959 25 stycken filmmanus, mestadels farser och lustspel, under olika pseudonymer som Per Schytte, George Martens, Adolf Paul och Nils Jensen. Som Per Schytte skrev dessa bägge herrar bland annat manuskript till fem Bomfilmer (Nils Poppe). Den kanske mest kända musikkompositören och manusförfattaren är nog Jules Sylvain som egentligen hette Stig Hansson. Har han rekordet i pseudonymer?
Jules Sylvain, Einar Björke, Willy Bramsen, Broby-Pelle, Herbert van Eck, Jack Fishman, Otto Herrman, Jack Johnsson, Sven Landahl, Jean Larento, Peter Lebedjeff, Emil Rehman, Emil Segnitz, Vaclav Zerol, Willy Bramsen, Brown & Ehrlich, Bengt Carlberg, J Enrico, Stig Hammar, Sigurd Hannel, Larsson i Hult, Lee, Frank Louis, Jim Mc Coy, Ted Mc Louis, Edvard Reimer, Stephen Sinclair, Thompson & Bright, Eugen Widman, Boacher, Lee.
Man kan kanske jämföra 30- och 40 talets regissörer och manusförfattare med nutidens fotboll och ishockeytränare. Regissören kunde bytas ut mitt under en inspelning. Skälen kunde vara att bolaget inte var nöjd med resultatet eller att regissören kom på kant med skådespelarna eller bolaget.
Det finns flera exempel på där regissörer byttes ut under inspelningen, Kärlek och Landstorm, Tystnadens Hus, Baldevins bröllop med flera. De manus som ett filmbolag köpte av en manusförfattare kunde sedan lämnas till andra manusförfattare som redigerade/tvättade men det kunde ändå bli liggande i flera år eller aldrig bli filmade. Det var inte ovanligt att en person, som haft föga med tillkomsten att göra, på grund av sin funktion fick stå som författare till ett filmmanuskript, tillkommet genom att ett antal olika personer anonymt bidragit med var sin liten bit, ett uppslag, en sketch, en dialog eller bara idén till en situation. Alla de olika bidragen koordinerades sedan av bolagets litteräre chef och så blev det han som fick skylta med sitt namn. Under 40 talet hände även flera gånger med filmernas manuskript att man betalade någon som inte haft med saken att göra för att vederbörande skulle skylta med sitt namn. Det var på liknande sätt med musikkompositörer, en person skrev musik som sedan någon annan fick stå för officiellt. Weyler Hildebrand var en av de få som skrev manus och sedan regisserade sina egna manus samt stod med sitt namn i sluttexten. Visserligen var det hans artistnamn, hans riktiga namn var Veiler Hildebrand. Torsten Lundqvist var en annan som stod med sitt riktiga namn, fram till 1943 var han med 66 filmmanus Sveriges mesta filmförfattare. Man sålde och köpte manuskript, musik mellan författare och filmbolag. Mellan 15 000kr – 20 000kr var ett vanligt pris för ett manus under första halvan av 30 talet, sedan steg priset. Mer än 80 procent av 1930 tals film hade teater, böcker eller utländsk förlaga. Det var mycket få originalmanuskript. Filmen Pensionat Paradiset verkar vara en av de få utan förlaga. Manuskriptet till Pensionat Paradiset skrevs av Bob (Robert Wahlberg) och Mac (Artur Enell). Det var deras enda insatts som manusförfattare.
Liten ordlista:
Synopsis - Synopsis är en sammanfattning av en filmidé på drygt en sida som man använder som beskrivning av filmen.
Scenario – Scenario är av regissören uppgjort manuskript med detaljanvisningar beträffande dekorationer, belysning, scenförändringar etc. Manuskript - Filmmanuskript, ofta förkortat till filmmanus eller bara manus, är det skriftliga underlag med repliker och scenanvisningar som utgör grunden för en film.
Ett manus innehåller tre element:

Carl Hagman
Carl Hagman föddes i Stockholm 12 oktober 1890.
Efter att ha genomgått Folkskola och sedan balettskola anställdes Carl "Calle" Hagman vid Axel Lindblads Opera- och operettsällskap och scendebuterade 1907 med Tiggarstudenten. Gjorde därefter studieresor till Tyskland, England och Frankrike. Efter hemkomsten till Sverige engagerades Hagman 1911 under kortare perioder av Sigrid Eklöf samt vid Trobäcks och Lianders opera- och operettsällskap. Under sex år fram till 1919 spelade Carl Hagman charmörroller hos Axel Engdahl i Göteborg och verkade också som dansare. Mellan 1919-1921 var Hagman hos Albert Ranft på Mosebacketeatern, vid Folkteatern i Göteborg 1922-24, hos Karl Gerhard 1924, vid Södra Teatern 1928-30, vid Vasateatern 1930-32. Under 40 talet var han en av de ledande komikerna i Karl Gerhards revyensemble vid Folkan i Stockholm. Som sketchaktör hade en otrolig förmåga att "lägga masker". Karl Gerhard har berättat att Carl Hagman hade en barnslig lust att roa både stora och små. "Hans förmåga att roa barn var fenomenal - och det är inget dåligt betyg åt en konstnär." Carl tog sig senare artistnamnet Quarl. Han filmdebuterade redan 1911 i filmen Blott en dröm med ett steppdansnummer. Bland de 61 filmer Hagman spelade in minns man med glädje vegetarianen och renlevnadsmannen "65:an Petrus Ramlösa" i 65, 66 och jag (1936), den hunsade "rektor William Löfbeck" i filmerna Swing it, magistern! (1940) och Magistrarna på sommarlov (1941). Hur publikdragande Calle Hagman var visar hans namns placering i de stora annonser som föregick premiären av den famösa Pensionat Paradiset (1937). Hagman stod som andra namn efter Thor Modéen, ändå hade han bara en mycket, mycket liten roll som "Operasångare Don Carlos från Argentina" i slutet av filmen. Hagman medverkade ofta i radio. Var också en av grundarna tillsammans med Thor Modéen och John Botvid av SAFFA-film 1944. Det berättas med tanke på hans popularitet att 1941 gick en äldre, vithårig och mycket distingerad dam in på Carl Hagmans stamlokus KB (Konstnärsbaren). Lugnt och bestämt beställde hon sin mat. Sin dryck beställde hon också mycket bestämt: Kan jag få "en Calle Hagman!". Jaha, sade servitrisen och försvann samt återkom efter en stund med "en Calle Hagman". Drycken bestod av en dry Martini med stänk av munklikör. Han var en utmärkt kupplettsångare och skivdebuterade 1923 gjorde ett 30 tal skivinspelningar. Han var en aktiv föreningsmänniska, medlem av Svenska Teaterförbundet, Teaterorden T.S.O., Odd Fellow-Orden m.fl. ordenssällskap. Carl Hagman var gift med Emma "Emy" Blomster mellan 1927-1941 och far till barnskådespelerskan och sångerskan Britt Hagman. Carl Hagman dog mitt under inspelningen av Poppe-filmen Greven från Gränden. Helt plötsligt kom han inte till inspelningarna och han hittades senare under dagen död i sin säng. Skådespelerskan Annalisa Ericson har berättat att kvällen innan hade han frågat om hon och Nils Poppe ville gå med på KB (Konstnärsbaren) och ta ett glas. De ville inte men körde Hagman till KB och släppte av honom där.
Carl Hagman avled den 7 februari 1949.

Carl-Gunnar Wingård
Carl-Gunnar Wingård föddes i Karlskrona den 27 februari 1894
. Han började sin scenbana på Constantine Axelsson och Frans Envalls elevskolor. Wingård debuterade hos Axel Lindblad 1912 och verkade sedan vid olika Stockholmsteatrar. Gjorde ett gästspel på Kungliga dramatiska teatern 1941 i uppsättningen Äventyr på fotvandringen blev sedermera knuten till Dramaten mellan 1954-59, medverkade i elva uppsättningar. Wingård spelade bl.a. huvudrollen i Jeppe på berget 1955 som den försupne Jeppe.
Carl-Gunnar Wingård filmdebuterade i stumfilmen Dunungen 1919 i Ivan Hedqvists regi. Som lustspelsaktör blev han flitigt anlitad under fyra decennier och medverkade i 99 filmer. I den tecknade Disneyfilmen Snövit och de sju dvärgarna som kom 1937 gav Wingård sin röst åt Glader, en av de sju dvärgarna. Den lite rundnätte Wingård som ibland fått epitetet "periferikomiker" hade större roller i många filmer men hamnade ändå på något sätt bland birollskådespelarna. Hans rollfigurer var väldigt ofta direktör, fabrikör eller grosshandlare. Under de 46 filmer som Wingård medverkade i under 40-talet omnämns han endast två gånger i Stockholmstidningarnas recensioner, en negativ och en positiv.
Han var liksom Viktor "kulörten" Andersson och John Botvid en självklarhet i svensk film under flera decennier, självklarheter behöver inte omnämnas?
Carl-Gunnar Wingård var gift 1908-11med skådespelerskan Harriet Bosse. Bosse som tidigare hade varit gift med August Strindberg, 1921 gifte Wingård om sig med Marie-Louise Rickberg. Sin sista film spelade Wingård in 1965, Pang i bygget tillsammans med Tore Skogman och Barbro "Lill-Babs" Svensson, han hade där rollen som ordföranden i folkparksstyrelsen.
Carl-Gunnar Wingård avled i Stockholm den 20 januari 1977
.

De förkättrade alkoholreglerna
Dessa förkättrade alkoholregler under 1930-40 och delvis 50 talet präglades av den fostrande statens politik, där sociala ingenjörer och politiker tänkte sig forma en modern välfärdsstat genom att kraftfullt styra människors beteenden.
Men låt oss ta det från början:
Genom 1855 års brännvinslagstiftning fick vi för första gången en genomtänkt alkoholpolitik i Sverige. De ekonomiska intressena inom både tillverkning och försäljning stod i centrum, men inte desto mindre fanns tankar om att reglera och kontrollera brännvinsförsäljningen och att koppla brännvinsdrickandet till den så kallade sociala frågan, det vill säga försörjningen av den växande gruppen fattiga.
Reformen innebar att husbehovsbränningen, som sågs som orsaken till supandet under 1800-talets första del, förbjöds. Det definitiva förbudet kom 1860. Staten ökade inkomsterna från brännvinshanteringen genom att lägga en avgift på tillverkningen, som nu koncentrerades till färre och större brännerianläggningar.
Även städerna, kommunerna och landstingen drogs in i den ekonomiska karusellen kring brännvinspengarna genom att man kunde finansiera exempelvis järnvägsprojekt med hjälp av dessa pengar.
Brännvinsförsäljningen kom i de flesta städer att övertas av så kallade bolag. Bolaget i Göteborg, som grundades 1865, blev mönsterbildande för de bolag som sedan inrättades i städerna. Grundtanken var att minimera det enskilda vinstintresset och att fördela överskottet till nyttiga ändamål för den arbetande klassen. Genom 1905 års brännvinsförordning blev bolagsformen obligatorisk. I och med samexistensen mellan bolag och Göteborgssystemet föddes Systembolaget.
Regleringarna och bolagen tog på ett effektivt sätt död på krogkulturen. Under 1800-talets sista decennier försvann över hälften av krogarna i städerna och på landsbygden runt 90 procent.
De svenska krogarna skilde sig från de kontinentala, där ölet stod i centrum. På svenska krogar regerade brännvinet, och enligt samtida vittnesuppgifter var "luften mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott".
Men krogen var en viktig del av arbetarkulturen, och den hade både stor social och politisk betydelse.
Vid slutet av 1800-talet växte det fram en absolutistisk nykterhetsrörelse efter amerikanska förebilder. Nykterhetsrörelsen fick stöd av socialdemokrater och liberaler, och 1911 beslutade det socialdemokratiska partiet att införa krav på rusdrycksförbud i partiprogrammet.
Samtidigt tillsatte den liberala regeringen Staaff en nykterhetskommitté med uppgift att se över brännvinslagstiftningen. Den dominerades av förbudsvännerna, men den mest betydelsefulla ledamoten i kommittén blev den unge Stockholmsläkaren Ivan Bratt. Till skillnad från förbudsrörelsen ville Bratt införa individuella restriktioner. Genom det så kallade AB Stockholmssystemet, under ledning av Bratt, infördes från den 26 februari 1914 ett individuellt restriktionssystem i huvudstaden med så kallade motböcker.
Riksdagen beslutade år 1917 att anta den brattska försäljningsförordningen. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1919, varför motbok och kvantitetsbegränsningar till fyra liter i månaden kom att gälla i hela Sverige från detta datum. En vits från tiden:
"När slutade den svenska frihetstiden? Det var när Brattsystemet infördes". Dessutom försvann de återstående privata vin- och spirituosahandlarna. Frågan om att införa ett förbud var emellertid inte avförd från dagordningen. I en folkomröstning den 27 augusti 1922 vann nejsidan en knapp seger med 51 procent mot 49 procent för förbudsvännerna.
I fokus för svensk alkoholpolitik under mellankrigstiden stod utan tvekan motboken och restriktionerna. Men de lokala systembolagen kunde också driva en egen, mer restriktiv linje. Flera systembolag sänkte inköpskvoten och höjde inköpsåldern från 21 till 25 år. Hårdast drabbades män från arbetarklassen, när exempelvis nykterhetsanmärkningar och obetalda skatter ledde till indragning av motbok eller sänkt tilldelning. Även kvinnorna diskriminerades i detta system, då motboken gavs till hushållsföreståndaren (oftast en man) och endast i undantagsfall till ogifta kvinnor. Också vid utskänkningen infördes restriktioner med måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Det var Kungliga Kontrollstyrelsen som utfärdade dessa efter hand allt mer minutiösa föreskrifter.

Några exempel från mitten av 1930-talet är belysande: Serveringspersonalen skulle inte aktivt få gästerna att dricka. Bestämmelsen riktade sig mot så kallad "animering till rusdrycksförtäring", men om serveringspersonalen endast frågade "Behagas något att dricka?" eller "Behagas något mera att dricka?" så stred detta inte mot stadgandet!
Utskänkning av spritdrycker fick endast ske till gäst
"som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, som för måltid sammansatt av minst två rätter utgör lägst 1 krona och 50 öre och för annan måltid lägst 2 kronor". Vidare gällde följande: "Därest gästen icke äter av den framsatta maten, bör serveringen av spritdrycker avbrytas." Även om det inte uttryckligen var personalens sak att kontrollera hur mycket av den framsatta maten som gästen åt, gällde att "saxning, d.v.s. petande i maten eller sönderskärande av ett köttstycke, berättigar dock icke till fortsatt servering".
Även mängden brännvin som fick serveras var noga reglerad. "Till manlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas före kl. 15 högst 3 glas à 2,5 cl. spritdrycker och högst 3 stora glas à 5 cl efter kl. 15." Förordningen hade en tydlig klass- och könsdimension: "Till kvinnlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas högst 3 glas à 2,5 cl.", och för manlig gäst på den enklare avdelningen av en folkrestaurang fick endast serveras 2 stora glas à 5 centiliter spritdrycker efter kl. 15. Visserligen fick så kallad lättgrogg som innehöll högst 2,5 centiliter sprit och minst 20 centiliter vatten eller annan alkoholfri dryck, vichyvatten eller sockerdricka serveras utan samband med måltid. Regeln var dock högst två lättgroggar vid ett och samma besök, vilka skulle serveras var för sig. "Servering av s.k. dubbel lättgrogg är sålunda förbjuden." Lättgroggarna fick inte serveras vid bardisk. Att stå och dricka i baren ansågs som ett moraliskt osunt beteende. Att som kvinna stå och "smutta" på en drink i baren var ett uppenbart tecken på att bjuda ut sig. Kopplingen alkohol, moral och sexualitet var tydlig.
Det finns många berättelser om hur man kringgick måltidstvånget. Så kallade "bongrätter" kunde vara smörgåsar som bars in och ut eller en klick blåbärssylt på en sked eller enbart burkärtor. Den kände hovtraktören Tore Wretman berättar att man lika gärna kunde ha serverat "gipsanrättningar".
Eftersom män hade större ranson än kvinnor, fanns det mycket få "kvinnliga" gäster på bjudningarna. På ett vanligt bröllop med låt oss säga 40 gäster noterades på notan att det varit en kvinnlig och 39 manliga gäster. Att på detta sätt tänja på reglerna var möjligt eftersom restaurangnotorna var handskrivna. Mycket tid ägnades åt att makulera originalnotorna och skriva nya i efterhand. Kritiken mot motboken ökade med tiden. Allmänheten upplevde den som krånglig och diskriminerande. Nykterhetsrörelsen såg motboken som "suggererande" (påverkande) att många köpte ut sin ranson utan närmare eftertanke. De förespråkade i stället höjningar av alkoholpriserna. Att Brattsystemet minskade drickandet är tydligt. Däremot hade det mindre betydelse för att få bukt med de grava alkoholmissbrukarna. I runda tal 75 procent av fylleriförseelserna begicks av personer utan motbok.
Den 1 oktober 1955 avskaffades motboken; en dag som lite skämtsamt getts namnet "den svenska flaskans dag". Starköl fick säljas i systembutikerna, och de 41 regionala systembolagen sammanfördes till ett nationellt bolag - Nya Systembolaget. Samtidigt såg vi också en alltmer homogen och nationell dryckeskultur utvecklas, vilket var något nytt.
I Sverige fanns länge tydliga dryckeskulturer som kunde kopplas till regionala värderingar. Det fanns också stora skillnader i drickandet beroende på kön, klass och ålder. Kvinnor var under hela perioden 1855-1955 mycket måttliga alkoholkonsumenter. Det restriktiva systemet inriktade sig på att reglera de manliga arbetarnas konsumtion. Skillnaden var stor mellan stad och landsbygd. Städerna har alltid varit mer alkoholliberala än landsbygden. Tittar man på skillnaden med utgångspunkt i antalet försäljningsställen och nykterhetsrörelsens ställning ser man två områden som speciellt nykterhetsvänliga: Jönköpings län och mellersta Norrland. Skåne, men också områdena kring Göteborg och Stockholm, hade däremot färre anslutna till nykterhetsrörelsen och desto fler försäljningsställen för alkohol. Det finns en tydlig koppling mellan en stark frikyrkorörelse och nykterhetskultur. I Norrland gav torrläggningen upphov till ett marginaliserat drickande där lönnbränningen florerade och där brännvinssurrogat i form av eter, Hoffmanns droppar och hårvatten var vanliga. Systembolaget i Umeå höjde exempelvis inköpsåldern till 30 år för kvinnor. I Umeå och Skellefteå fick man bara ut en liter i månaden på motboken. Om tiden från 1855 till 1955 präglades av ökad social kontroll, restriktioner och att socialt brännmärka det offentliga drickandet, skedde efter 1955 en liberalisering.

Ditt och datt!

Spridda nerslag bland händelser i filmvärlden och vardagen.

Örebro, Folkets Park 1938
Den alltid glada filmstjärnan Maritta Marke gästspelade i Örebro Folkets Park och hade fått för sig att hon skulle dansa hambo med en av gubbarna i publiken. Det gjorde hon också med påföljd att det höll på att bli upplopp i parken. Gubben bars i triumf och när Maritta skulle fara sin väg efter föreställningen måste polis stå på bilens fotsteg och bana väg i folkmassan. Det var nästan som om det varit Greta Garbo. Den hambon glömmer hon aldrig.

Korkarbetarna får problem
I början av 1930-talet övergick bryggeriindustrin till annan förslutning av glasflaskorna. Patentkorken, som den kallades, blev till förfång för korkarbetarna. Vid 1931 års bryggeriarbetarekongress föreslog denna yrkesgrupp ett uttalande, som måste ses som ett desperat försök att rädda jobben:
"Då en del bryggerier samt vattenfabriker gått in för användande av patentkork, vilket inverkar menligt för korkarbetarna, få vi anhålla att kongressen ville uttala, att utkörare icke framhålla eller agitera för patentkorken utan i görligaste mån framhålla naturkorkens bättre naturliga förutsättningar framför patentkorken." Kongressen antog uttalandet.

Humlegården 1941
När regissör Ragnar Arvedsson filmade Ung dam med tur i Humlegården, Stockholm så hade han bara gott att säga om den folkmassa som samlats för att titta på inspelningen. Framför kameran fanns Sonja Wigert och Hilding Gavle.
" Folk är oerhört snälla och förstående, berättar Arvedsson. De strömmar visserligen till i hundratal, men de förstår vad som gäller och är till så litet hinder som möjligt. Säger man att de speglar sig i en fönsterruta som ligger i kamerans synfält, flyttar de sig genast. Och de står moltysta, när man tar repliker. Önskar man, att några av dem ska figurera i bilden, anmäler sig genast frivilliga, och de blir glatt överraskade, när honoraret utbetalas på stående fot – två kronor. De hade gärna gjort det gratis".

Slyngelattacker, Fastighetstidningen 1930
Eskilstuna fastighetsägareförening har svårt att få bukt med slynglar som driva till sport att förstöra staket. Föreningen har beslutat uppdraga åt styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att mobilisera alla krafter mot ofoget.

Södra Teatern 1935
Dagmar Ebbesen håvar in småslantar om kvällarna. När hon tillsammans med Nils Jacobsson på Södran sjunger gårdsvisan om Eva Dickson Blixen-Finecke, regnar det pengar över det positivspelande paret. Publiken är generös. Ibland kanske det till och med räcker till en lättare supé efter föreställningen. Det förefaller alltså vara en god idé att sjunga visor och kupletter till ett positiv.

Hurra för asbets, 1932
Bland nya material som kommit i marknaden bör omnämnas en produkt tillverkad av asbets. Den långtrådiga asbesten fyller armeringsjärnets uppgift i den armerade betongen. Den används till takbeklädnad, väggbeklädnad och till rörledningar. Asbets ha stor isoleringsförmåga och rosta icke.

Carl Hagmans dotter Britt-Barbro blir överkörd 1936
Den nioåriga Britt-Barbro Hagman har visat verkliga framåt - takter vid inspelningen av Intermezzo med Gösta Ekman. För en tid sedan skulle hon bli överkörd av en bil. Man hade ordnat det mycket bekvämt för henne. Hon skulle falla mjukt på kuddar och var rätt uppstoppad. Men den unga damen ville ha det riktigt utan kuddar och fick så småningom sin vilja igenom. Resultatet blev en utmärkt scen – och en hel del skrubbsår på armar och ben. Men vad gör man inte för konsten. Även om man bara är nio år.

Kohandeln
Skämtsam benämning på krisuppgörelsen den 27 maj 1933, som var en överenskommelse mellan Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Bondeförbundet om den ekonomiska politiken. Bakgrunden var dels den besvärande jordbrukskrisen och dels arbetslösheten som flera år plågat landet.

Så kunde det gå till vid en filminspelning 1936
Det berättas att skådespelare och regissör Anders Henrikson som vid detta tillfälle är regissör sällan tappar humöret. Nu hände det vid inspelningen av Han, hon och pengarna. Man höll på med en tagning och regissör Henrikson ropar, tystnad, tagning - börja. Då plötsligt en dörr med en dov smäll slogs igen i ateljén. Allt var givetvis förkylt, det måste ju vara tyst i ateljén och regissören brusar upp: - Vem tusan slog igen dörren!! Ingen svarar och Henrikson skäller på alla. Ny tagning och – börja. Då plötsligt avbryter Henrikson alltsammans och håller ett litet tal: - Jag känner på mig att jag var nog lite elak nyss. Ja, jag är alldeles säker på, att jag var det. Jag ska be om ursäkt för den saken.
Frid och försoning och så kan man börja igen.

Cyklar
År 1935 finns det 6,1 miljoner innevånare i Sverige, och 1 miljon cyklar, 1937 ökar antalet cyklar till 1,5 miljoner, 1939 till 2,2 miljoner och 1941 till 3 miljoner.

Thor Modéen har fullt upp, påsken 1937
En av påskdagarna hade Thor Modéen ett späckat program. Gatorna spärras ända från Mosebacketorg till Auditorium och så kommer det en grå öppen bil, som i vinande fart passerar Vasabron, tjuter fram genom Vasagatan och släpper av herr Modéen vid Norra Bantorget. Han sjunger en stump i Auditorium, medan polismästaren ordnar allt med spärrandet av gatorna fram till Rex på Odengatan. Där rusar herr Modéen in säger – Hej på er, härliga tider, strålande tider och störtar sedan ut i bilen. Svea och Göta Livgarde har kommenderats ut för att hålla trafiken borta från Regeringsgatan, Skeppsbron och Götgatan, och så är han tillbaka till Söder igen och utropar – Man ska inte ha en melodi, man ska ha ett bageri med varma runda bullar i.
Puh!

Åke Söderblom färgar håret varannan dag?
Visst är det så. Under sommaren 1940 spelade Åke Söderblom in två filmer samtidigt, Snurriga familjen och Vi Masthuggspojkar. I Snurriga familjen med bland andra Thor Modéen är han mörkhårig och i Vi Masthuggspojkar där han spelar mot Lasse Dahlqvist och Ludde Gentzel m.fl. är han ljushårig. Själv är Söderblom fast övertygad om, att han blir skallig om en sådär fjorton dagar av allt färgande. Bägge filmerna spelades in mellan april och juli.

I sista minuten!
Regissör Emil A. Lingheim berättar hur det gick till när Edvard Perssonfilmen Larsson i andra giftet gick upp till premiär 1935: Det var bestämt att filmen skulle gå som invigningsprogram på den nya Sandrewbion Roxy på S:t Eriksgatan. Premiärdagen var filmen så pass färdig att tre akter kunde skickas upp till maskinisten på biografen klockan 19.00. Medan den delen av filmen visades, arbetade vi med de återstående akterna, som anlände till biografen kvart i åtta. Det visade sig då att filmen var trehundra meter för lång. Jag frågade regissör Schamyl Bauman vad vi skulle göra och fick beskedet att Einar Fagstads roll, som inte var så bra, skulle klippas bort. Som väl var fanns den rollen i slutet av filmen och det var inget annat att göra än att gå upp i maskinrummet på biografen och klippa bort trehundrafemtio meter av den film som just höll på att premiärvisas.

Nytt filmbolag?
En tidning berättar 1941att en grupp filmfolk vill göra en ekonomisk satsning och starta ett filmbolag. I tidningen stod:
Några svenska filmintressenter har startat ett nytt bolag för att göra film i all enkelhet.
Kan svensk film göras enklare?

Dyrast 1941!
Lärarinna på vift med Karin Ekelund var Svensk Filmindustris dyraste inspelning under 1941 och även den som krävde den längsta tiden: 45 aktiva inspelningsdagar mot normalt 30-35 dagar.

Ebberöds bank
Ett filmepos som sedermera blev ett begrepp.
Ebberöds bank har filmats tre gånger. Första gången som stumfilm 1926 sedan 1935 och 1946. Sigurd Wallén regisserade stumfilmen.
Wallén ställde sig mycket motvillig till projektet att filma stycket, i synnerhet sedan det bestämts att de danska komikerna Fyrtornet och Släpvagnen av ledningen engagerats för huvudrollerna. Wallén räknade sedermera inspelningen som ett stort fiasko, både artistiskt och publikt. Mycket riktigt den fick usel kritik.
Nio år senare 1935 tyckte ändå Sigurd Wallén att det var dags igen. Han fräschade upp manuskriptet och regisserade. I de ledande rollerna 1935 var: Sigurd Wallén, Birgit Tengroth, Bengt Djurberg, Julia Cæsar, Edith Wallén och Åke Söderblom. Handlingen i de bägge ljudfilmerna är i grunden samma. Lite personer och namn är dock ändrade. Skräddarmästaren som blir bankdirektör har olika namn i filmerna. Petter Vipperup hette han 1926, Petter Viggberg 1935 och Fredrik Ågren 1946.
I de ledande rollerna 1946 var: Adolf Jahr, Rune Halvarsson, Lisskulla Jobs, Ulla Norgren och Harry Persson. Handlingen tilldrar sig i det lilla samhället Ebberöd dit en dag på den smalspåriga järnvägen en svensk-amerikan, John Andrew kommer. Han har med sig en mystisk väska som han påstår innehåller "20 miljoner". John Andrew är kusin till den fattige skräddaren Wiggberg/Ågren och hans huskors till hustru Karolina. Deras barn sköts av äldsta dottern Ellen/Ann-Sofi. John Andrew är intresserad av en eventuell förekomst av porslinslera i marken under samhället.
Wiggberg/Ågren är mycket fattig och tillbringar dagarna med att försöka få sina kunder att betala, men de viftar bort honom och påstår att de redan gett honom kredit i sina affärer för de olika belopp de är skyldiga honom. Samhällets tre kapitalister, en mjölnare, en slaktare och en innehaverska av en restaurang, vill starta en bank för att driva sitt ockrargeschäft i större skala. De frågar Wiggberg/Ågren om han vill bli bankdirektör när de hör talas om kusinens väska, värderad till 20 miljoner, som kan användas som garantibelopp. De lånar Wiggberg/Ågren 50 000 kr vardera, som han skall återbetala enligt ett kryptiskt skrivet dokument "mot 50 procent". Skräddarmästaren/bankdirektören bygger om sitt skrädderi till banklokal. Det är dock ingen vidare fart på bankaffärerna men med braskande reklam i kombination med en helt ny bankfilosofi får han kunderna att rusa till: 8 procent ränta betalas för inlåning, 4 procent kostar det vid utlåning.
En bra definition på Ebberöds bankfilosofi är: "Dilettantiska och misslyckade affärsmetoder". Med denna bankfilosofi menas att banken betalar för stor ränta på insatta pengar i förhållande till utlånade. Till slut måste man börja ta av insatta medel för att betala räntan och snart finns inga pengar kvar. Ett klassiskt pyramidspel där de som först satte in pengar tjänar grova pengar medan övriga förlorar. – Det är mängden som gör det, är skräddarmästaren/bankdirektörens förklaring till hur detta kan gå ihop.
Kunderna rusar till och antalet insättare blir så stort att en bank i grannstaden riskerar att gå omkull då de förlorar alla sina sparare.
John Andrew får bekräftat att jorden under Ebberöd är sensationellt rik på porslinslera. Han köper marken billigt från mjölnaren Bengtsson en av ockrarna som en gång lurade av John Andrews far marken. Under tiden övertar den hotade grannstadens bank Ebberöds Bank genom att betala Wiggberg/Ågren 50 000 kr för att stänga banken, vidare garanterar banken att överta alla Ebberöds bankskulder. Samtidigt klarar man av de tre grundarnas insatta 50 000 kr vardera genom att betala dem hälften 25 000 kr på grund av en knepig formulering i skuldförbindelsen med Wiggberg/Ågren. Ockrarna blir således grundlurade. Garantibeloppet visar sig bestå av en väska värdelösa sydamerikanska gruvaktier på nominellt 20 miljoner. Wiggberg/Ågren återgår till att bli skräddare men nu inte lika fattig.
Begreppet Ebberöds bank används än idag och har blivit bevingat, tyvärr kan vi fortfarande bli duperade av minviga säljare som låter oss tro såsom Wiggberg i Ebberöd att denna typ av pyramidspel gör oss rika. Men tyvärr i affärsvärlden saknar denna filosifi någon utsikt att bli lönsam.

Eric Abrahamsson

Eric Abrahamsson föddes i Stockholm den 13 april 1890. Han började på Elin Svenssons elevskola 1907 och scendebuterade 1909 vid Svenska teatern. Därefter var han engagerad vid Lianders, Anna Norries och Textorius teatersällskap samt Lindbladska operettsällskapet med turnéer på landsorten. Abrahamsson engagerades som operettskådespelare vid Apolloteatern i Helsingfors 1913 - 1916 samt Wasa teater. Han återkom till Sverige och engagerades av Karl Gerhard från 1920 som sketchaktör. I Stockholm var han engagerad vid Folkteatern, Vasateatern med flera. Han filmdebuterade 1917 i Victor Sjöströms Terje Vigen, och kom att medverka i ca 60 filmer. Abrahamsson var knuten till Svensk Filmindustri från 1928. Vanliga filmroller för Eric Abrahamsson var kamrer, betjänt eller direktör. Under några år runt 1940 bildade Eric Abrahamsson, Åke Söderblom och Thor Modéen en trojka i svensk film. Tillsammans medverkade de i elva filmer. Abrahamsson enbart med Söderblom i sex filmer och med Modéen i fem filmer.
De umgicks också privat och var lite av ett Rat Pack på fester och tillställningar. Kanske mest känd blev han som den dystra motpolen till den alltid glade Ludde Gentzel i radioserien Optimisten och pessimisten.
Radioserien sändes 1938 - 1942 med Eric Abrahamsson som pessimisten och Ludde Gentzel som optimisten sittande i Stockholm respektive Göteborg. Programmet tog upp dagsaktuella händelser och blev mycket populärt. Några dialoger spelades också in på skiva och programmet gav också upphov till en spelfilm, Goda vänner och trogna grannar (1938). Författare till serien var Helge Härneman. Serien blev ett av radions genom tiderna mest åhörda program. De sista avsnitten av serien spelades in från Eric Abrahamssons sjuksäng.
Eric Abrahamsson avled i Stockholm den 3 november 1942.

Förord

Människan vill oftast bli underhållen och kanske fly verkligheten för en stund, då är filmen ett utmärkt medel. Denna bok ska till största delen handla om filmen som "opretentiös förströelse" eller som den kände professorn i filmvetenskap Gösta Werner (1908-05-15 – 2009-07-23), utryckte det:
"Den svenska filmens bottenvegetation".

För att ytterligare förtydliga sig skriver Gösta Werner i sin bok "Den svenska filmens historia":

Ibland blev det t.o.m. snudd på lyteskomik. 1930-talets två dominerande filmhumorister var Fridolf Rhudin, den finurlige värmlänningen med sin stora haka, och Edvard Persson, den välnärde och dryge skåningen som aldrig kunde hålla inne med sin pretentiösa köksfilosofi.

Det var den så kallade kultureliten som ständigt rackade ner på lustspel, buskis och pilsnerfilm.

Den vanlige biobesökaren älskade dock sin Fridolf Rhudin sin Edvard Persson och sin Thor Modéen.

Denna bok ska bara avhandla "den svenska filmens bottenvegetation" under åren 1930 till 1945.

Du ska få frossa i lustspel, buskis och framförallt pilsnerfilm.

Du ska få frossa i recensioner när filmrecensenterna tar i som värst.
Du ska få frossa i anekdoter, för det mesta sanna.

Du ska få frossa i underbara rimslingor ur dåtidens melodier.

Du ska också få korta och långa biografier över birollsskådespelare plus en och annan superkänd skådespelare.
Lite fakta och allvar blir det dock mellan lustspelen och buskisen.

Vare sig du aldrig har sett en pilsnerfilm eller att du är en pilsnerfilmfantast så ska du kunna läsa boken och få behållning av den.

Tidsandan och miljöerna i filmerna är väldigt intressant. Det kan tyckas uråldrigt och hopplöst gammalt men är det inte ens en mansålder sedan (när boken skrivs drygt 70 år). Man måste först ha förstått dåtiden för att kunna förstå nutiden. Det mest intressanta årtiondet i filmhistorien är 1930 talet. Ljudfilmen kom och en ny filmvärld öppnade sig.

Pilsnerfilmen föddes och "Tosse", "Botte", "Abraham", "Jullan" m.fl. var i högform.

Brännvinsskämten haglade, smörgåsborden stod på rad, det lössläppta levernet frodades med andra ord – det var en härlig tid! Det tyckte i alla fall biobesökarna som strömmade till biograferna men…………. kultureliten (filmkritikerna, folkbildarna och en del författare) rasade.

Folkbildarna ansåg den svenska filmen obildad, fördummande och passiviserande.

Nykterhetsrörelsen upprördes över de demonstrativa alkoholvanorna och ansåg spritseden i pilsnerfilm och annan film vara nationellt förnedrande.

Här måste statueras ett exempel och så kom de beryktade konserthusmötet den 25 februari 1937 till.
Under dessa bägge årtionden frodades också militärfarserna. De flesta långt ifrån verklighetens krig. Man tog lätt på kriget i alla fall i början som i filmen Landstormens lilla Lotta från 1939, där sjöng man: Piff paff puffra, piff paff puffra, vi ska ut och leka indianer.

Man kan mycket väl hålla sig med nostalgi

så länge man inte lever i det förflutna.

Ralph Nilsson
juni 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Filmjournalen
Filmtidningen Filmjournalen var under drygt 30 år den mest inflytelserika och viktiga filmtidningen. Man speglade den aktuella tidens film och skådespelare. Det var ingående intervjuer med skådespelare och andra filmmakare. Signaturen "Filip den magre" levererade under många år de små notiserna med skvaller, sant och osant. I mitten på 40 talet och framåt blev den Amerikanska filmen mer och mer aktuell och upptog en stor del av tidningen. Tidningen bestod av mycket bilder och på omslaget var det alltid en bild på en svensk eller amerikansk filmstjärna.
Torsten Lundqvist (manusförfattare) berättar 1936 att han tillsammans med Ragnar Cederstrand var med och startade tidningen Filmvärlden 1919.
– Sedermera sålde vi till generalkonsul Åkerlund, och nu för den en mycket livaktig existens under namnet Filmjournalen.
Filmjournalen gavs ut av Åhlén & Åkerlund mellan åren 1919 - 1953 den hade en storlek mellan 33 x 23,5 cm och 27,5 x 22 cm. Den innehöll mellan 30 och 35 sidor.
Redaktionen låg på Tegnérsgatan 12 och expeditionen på Sveavägen 53 i Stockholm. Den kom ut med ett nummer per vecka med en viss variation under åren.
Priset varierade inte mycket under de första 20 åren. Under 1930 talet var priset 35 öre, under 40 talet 40-45 öre. Bättre levnadsvillkor under 50 talet gjorde att priset steg från 45 öre till 60 öre under de tre år tidningen levde på 50 talet.
Den första chefredaktören var Anders Axel Harald Essén (1919-1921) och den sista var Erik Mons Mossner (1953).
Det var lite rörigt under åren med ansvariga utgivare och redaktörer men här är de exakta årtalen.

Huvudredaktör: Beyron Carlsson (1919-1920 nr 3). Andre redaktör: Ragnar Cederstrand (1919-1920 nr 3).
Ansvarig utgivare: Anders Axel Harald Essén (1919-1921), Erik Åkerlund (1921-1930), Åke Bonnier (1930-1940), Sven Zetterström (1940-1942 nr 8), Gunnilla Holger (1942 nr 9-1953 nr 11), Erik Mons Mossner (1953 nr 12-51/52).
Redaktörer: Ragnar Cederstrand (1920 nr 6-1931 nr 16), G. Thorngren och Ragnar Cederstrand (1931 nr 17-1932 nr 12), Gunnilla Holger och Ragnar Cederstrand (1932 nr 13-1935 nr 42), Gunnilla Holger (1935 nr 43-52), Gunnilla Holger och Sven Zetterström (1936-1939), Sven Zetterström (1940-1942 nr 8), Gunnilla Holger (1942 nr 9-1953 nr 11), Erik Mons Mossner (1953 nr 12-51/52).

Gunnilla Holger blev redaktör för 1932 var med om att göra Filmjournalen till veckotidning. Gick 1939 över till kvinnojournalen "Damernas Värld", återkom dock som ansvarig utgivare 1942 och var sedan Filmjournalen trogen till 1953. Hon är den mest kända redaktören och ansvarige utgivaren. Gunnilla Holger började som vikarie på Dagens Nyheter och var i början av 30-talet med om att införa en filmsida i tidningen. Hon var kusin med skådespelaren, regissören och låtskrivaren Stig Olin. Hon avled i Stockholm 2001-01-02, 94 år gammal.

Stig Almqvist var den mest filmkunnige och den som höll den cineastiska fanan högt, född Stig Nils Herman Almqvist i Växjö 1904 och dog i mitten på -60 talet han var en ansedd kritiker och skrev ledarna i Filmjournalen under många år. Stig Almqvist var mångsidig bl.a. filmöversättare, presschef på Film AB Eagle-Lion 1947-1950. Han var även filmkritiker på Vecko-Journalen 1931-1940 och i Aftontidningen från 1942.

Sven Zetterström, (Kranke Bill) född 9 april 1902 i Stockholm, död 2 juli 1973 i Bandhagen, var en svensk journalist och manusförfattare. Han skrev manus till följande filmer: 1950 - Anderssonskans Kalle, 1946 - Rötägg, 1944 - Lilla helgonet, 1942 – Sexlingar, 1940 - Snurriga familjen, 1939 - Vi på Solgläntan, 1938 - Två år i varje klass, 1938 - Sigge Nilsson och jag. På Filmjournalen var han både ansvarig utgivare (1940-1942) och redaktör vid olika tidpunkter. Han var son till Hasse Zetterström (Hasse Z) och bror till Erik Zetterström (Kar de Mumma). Under en tid var Sven Zetterström även redaktör för almanackan Herrarnas kalender.

Ragnar Cederstrand (1891-1935) startade tidningen Filmvärlden 1919 som samma år köptes upp av Åkerlund och bytte namn till Filmjournalen. Ragnar Cederstrand blev huvudredaktör tillsammans med Beyron Carlsson mellan 1919 och 1920. Var också skrivande redaktör från 1931 till sin död 1935. Ragnar Cederstrand var bror till journalisten, manusförfattaren, filmregissören, m.m. Sölve Cederstrand.

Gun Grut (1916 - 1971) medverkade som kolumnist runt 1950. Hon var filosofie doktor, översättare och sedermera gift med Ingmar Bergman mellan 1952 - 1959. Hon översatte bl.a. Ivo Andric från serbokroatiska. Ivo Andric fick nobelpriset 1961. Hon omkom mycket tragiskt i en bilolycka i Jugoslavien 1971.

Birgitta Lilliehöök (1899–1990) var verksam som frilansjournalist och författare. Hon medverkade framför allt i Stockholms-Tidningen och Idun, men skrev också om film i Filmjournalen. Birgitta Lilliehöök är mest känd för serien Spara och Slösa i Lyckoslanten. Under närmare 40 år tecknade och skrev hon om den sparsamma, präktiga Spara och den slösaktiga, köplystna Slösa.

Berit Rådell började på Filmjournalen 1946 som kontorist och sekreterare.

Britt Arnmark var bildredaktör och gjorde layouten i mitten på 1940 talet.

Gösta Ericson var avdelningschef och faktor på Åhlén & Åkerlunds sätteri. Under 21 år skötte han Filmjournalens typografiska utformning. Avled 28 mars 1947.

Thorleif Hellbom tog studenten 1943 och fick bara några dagar därefter jobb som sommarvikarie på Nya Dagligt Allehanda. Efter en uppmärksammad artikel "Kungens hästar fick nya skor på födelsedagen" blev han fast anställd. När Allehanda lades ner blev han redaktionssekreterare på Filmjournalen och lärde känna praktiskt taget hela den svenska skådespelarkåren, som vid mitten av 40-talet gjorde flera filmer än någonsin. Arbetade på Filmjournalen fram till 1947.

Torsten Flodén (1910-1948) var en mångsidig skribent. Redaktör, kortfilmregissör, manusförfattare och sångtextförfattare. Som redaktör skrev han under signaturen Cyrano, han skrev bl.a. för Dagens Nyheter och Filmjournalen. Var gift med filmskådespelaren Sonja Wigert.

Annalisa Ericson (ur boken "Mina sju liv")
Torsten Flodén, Cyrano i Filmjournalen, ville ha en intervju. Han frågade så mycket konstiga saker, tyckte jag, jag blev nervös och gav de fånigaste svar. Han frågade bl. a. hur min idealman skulle se ut. Jag vet att jag inte svarade det som sedan kom på pränt: "Min idealman? Ja, han får i varje fall inte vara skådespelare, det är inget yrke för en karl tycker jag."Lögn, som så mycket annat som smyger sig in i intervjuer. Hur skulle jag ha kunnat svara något så idiotiskt när skådespelare var det finaste jag visste? När tidningen kom ut flera dagar senare blev jag förtvivlad. Jag visste att jag var oskyldig till det där svaret men kunde ingenting göra. Just då var jag med i en liten roll på Oscarsteatern, där också Edvin Adolphson spelade. Han kom emot mig med Filmjournalen i handen, skällde ut mig efter noter och undrade om jag inte var riktigt klok som kunde säga något sådant om mina manliga kolleger. "Det blir synd om er i fortsättningen som tror att det går att spela teater utan män. "Efter den salvan sprang jag olycklig uppför trapporna till min loge och skämdes och grät.

Thorleif Hellbom, redaktionssekreterare minns;
Det var verkligen ingen stor redaktion. Två små rum, i det första satt jag, redaktionssekreteraren, och Britt Arnmark som ritade layouten och kontoristen Berit Rådell. Hon var inte den snyggaste tjejen i huset men hon hade en loj charm, som fick husets unga herrar att förälska sig i henne. Lite åt Monroe-hållet utan att alls vara lik. Ray Milland ville bjuda ut henne. Jag vet inte hur det blev, hans fru kom några dar senare. Så var det chefen då, Gunnilla Holger. Hon skrev inte så mycket vid den här tiden utan odlade sina kontakter i branschen och var god vän med alla som det var värt att vara god vän med. Det var på hennes rekommendation som Carl Adam Nycop hade blivit redaktör för SE, vilket banade vägen för honom till en av 1900-talets mest spektakulära journalistkarriärer.

Hellbom fortsätter:
På sommaren 1946 arrangerade Filmjournalen en tennisturné för skådespelare. Det var väl ingen lysande tennis som uppvisades, men vädret var vackert och Förlaget bjöd på både lunch och middag. Filmjournalen var dessutom en viktig faktor när det gällde publicitet. Kvällstidningarna hade ännu inte riktigt upptäckt läsvärdet i nöjesbranschen. En stor del av skådespelarkåren hade därför infunnit sig. Flera av deltagarna hade knappast tagit i en racket tidigare, men man hade roligt. I en klass för sig stod "Silverräven" Håkan Westergren och "Rödräven" Sture Lagerwall. Om jag minns rätt så var det också dessa två som gick till singelfinalen på söndagen. Hela Filmjournalens redaktion var naturligtvis där. Gunnilla Holger, chefredaktör, Thorleif Hellbom, redaktionssekreterare, Britt Arnmark. layout och Berit Rådell, sekreterare. Och naturligtvis den redan då närmast legendariske pressfotografen och Söderkisen Kirre Johansson. Berit Rådell hade tagit med sig en kompis från Vårt Hem och från första stund väckte de två unga damerna ett enormt uppseende. De var klädda i de kortaste shorts som någonsin skådats. Jag gissar att de hade klippt av benen om de inte hade sytt dem själva. Något liknande fanns inte att köpa i butikerna.
– Ojojoj! sa Kirre, vicka braller. Och han gick ner på vänster knä som han brukade göra, höjde Rollieflexen och tog en plåt. Den skulle jag vilja se.
– Tjena, kortbrallerna, sa han nästa gång han såg dem, och eftersom vi som bor på Söder gärna slutar våra ord på -is, bergis, bombis, grattis, fjortis, lantis, blev det snart kortbrallisar, i ett nafs kortat till brallis. Ett ord var fött.
På finaldagen skickade Dagens Nyheter ut en ung, nyanställd journalist vid namn Jan Olof Olsson att skriva en bit. Jolo gick runt och tittade och lyssnade och de två unga damerna, de förtjusande små brallisarna kunde han naturligtvis inte missa. Och på måndagen stod ordet brallis för första gången i tryck på DN:s Namn & Nytt-sida.

Tiderna förändras och Filmjournalen som bara innehöll artiklar och bilder från filmens värld började få det svårt. Något nytt krävdes och redan 1954 hade Åhlén & Åkerlunds förlag startat en ny tidning, Bildjournalen, en veckotidning som presenterade tidens ungdomsidoler och höll läsarna à jour med trender inom popmusiken. Bildjournalen fanns fram till 1969.

Folke Helleberg

Folke Helleberg "köptes upp" av Svensk Filmindustri 1935. Ett kontrakt skrevs den 18 feb 1935 som innebar att Helleberg fick månadslön och skulle finnas tillgänglig då han behövdes för en roll.

Kontraktet föregicks dock av en intensiv brevväxling mellan Helleberg och direktör och ateljéchef Stellan Claesson. Sex brev utväxlades och i det första från 19 dec. 1934 skriver S. Claesson: "Återkommande till tidigare samtal om någon eventuell roll för eder vid någon av våra filminspelningar vill jag härmed nämna för Eder, att fru Swanström och jag i början på december voro i tillfälle att se Eder i pjäsen "Lyckan går i hamn", och måste jag konstatera, att Edra framsteg som skådespelare är ganska betydande. Har Ni nu någon önskan att ägna Eder för kortare eller längre tid åt film, så ber jag Eder vara vänlig sätta Eder i förbindelse med mig, så kunna vi kanske diskutera saken och eventuellt komma till något resultat".

Fru Swanström som nämns i brevet var skådespelerskan Karin Swanström som vid tiden var produktionschef och konstnärligt ansvarig för Svensk Filmindustris verksamhet i Råsunda. Hennes man, löjtnant Stellan Claesson var ateljéchef.

Notera den mycket vördsamma och vänliga tonen i breven. Ev. stavfel är ej rättade.

Den 30 jan skriver Helleberg till S. Claesson:

Herr Direktör Stellan Claesson, Filmstaden Råsunda.

Härmed ber jag tacksamt få erkänna mottagandet av Edert brev av den 26 dennes, vars innehåll naturligtvis för mig är ytterst glädjande.

Som Direktör Claesson sett ha våra brev gått om varandra. Jag anser mig böra meddela Eder att Lilla Teatern härstädes har prolongationsrätt för April månad. Förmodligen har vi premier på "Styrman Karlssons flammor" i slutet av Februari. Jag spelar "Styrman Karlsson" och skulle det slå väl ut, är det tänkbart att prolongationen träder i kraft. Det sommarengaemang jag berört skulle bli hos Direktör Hodell. Han har meddelat att han kommer hit till vår Februaripremier och då önskar göra upp med mig för sommar- och delvis vintersäsongen.

Det är mig tyvärr omöjligt att få en dag ledig för att resa upp såsom Ni önskar, men är jag tacksam för Edert erbjudande för resekostnaderna.

Jag skulle helst se att jag helt bleve bunden hos S.F., om detta läte sig göra. Ju förr jag kunde få klarhet i mina planer härvidlag, desto tacksammare

skulle jag vara och avvaltar därför Edert benägna svar. I förhoppning om detta, kanske så snart som möjligt.

Med största högaktning, Folke Helleberg.
– Det var så det gick till då
, berättar Helleberg i en tidningsintervju 17 januari 1973.

– Jag var överlycklig när de hände. Men det blev en tråkig tid. Jag fick gå och göra småroller i film efter film i väntan på en riktig roll. Ofta var det bara att komma och lyfta månadslönen. Något annat engagemang fick jag inte heller ta.

Här ett utdrag ur kontraktet från 18 feb 1935 med SF.

AKTIEBOLAGET SVENSK FILMINDUSTRI, här nedan kallat bolaget, engagerar härmed skådespelaren Folke Helleberg

här nedan kallad engagerad, i och för medverkan vid inspelning av de stum-, ljud- eller talfilmer, i vilka bolaget under här nedan angivna tid kan komma att vilja använda engagerad.

Engagerad är därvid skyldig att beträffande talfilmer utföra honom/henne anförtrodda roller på de språk, engagerad till bolagets belåtenhet behärskar och som bolaget kan önska, att engagerad begagnar, ävensom, i den mån bolaget så begär, utföra viss roll eller viss del av roll med sång.

Tiden för engagemanget är: 1 maj 1935 - 30 april 1936
Engagerad äger att härför bekomma följande arvode: 50: - kr (1416kr i 2008 års penningvärde) per speldag, garanti Kr 5.000:- (Fem tusen kronor).

Betalningen skall av bolaget till engagerad erläggas halvmånadsvis i efterskott med Kr. 208:33 (Tvåhundraåtta kronor trettiotre öre)

Skulle emellertid bolaget icke under den tid, detta kontrakt omfattar, finna anledning använda engagerad i någon eller några roller, äger engagerad likväl bekomma enligt här ovan stipulerad avlöning, men har engagerad icke rätt att mot bolaget framställa några ytterligare anspråk på den grund, att engagerad ej använts i någon roll.

Bolaget äger jämväl att, därest engagerad börjat användas i viss roll, när bolaget så finner lämpligt, överflytta engagerad till annan roll i samma eller annan film eller ersätta engagerad med annan person i rollen, gällande

emellertid i dylikt fall vad här ovan sagts, därest engagerad icke alls använts.

Kontraktet var i tolv punkter och avslutades med följande rader som var ditskrivna med skrivmaskin.
Engagerad skall i första hand använda kläder ur egen garderob.

Nyanskaffningar ske i samråd med bolaget. Av bolaget betalade kläder förbliva bolagets egendom.

Bolaget har prolongationsrätt för tiden 1 maj 1936 - 30 april 1937 På oförändrade villkor, och skall engagerad underrättas om bolagets önskan att prolongera avtalet senast den 1 mars 1936.

Prolongera (förlänga) red. anm.

Folke Helleberg hade gjort några små filmroller innan han fick kontrakt med SF. Han spelade en restauranggäst i filmen Trötte Teodor från 1931, var en dansande på bröllopsfesten i Fasters millioner från 1934, var en man i operapubliken i Karl Fredrik regerar från 1934 och var gäst på Rondo som beundrar dansösen i filmen Sången till henne från 1934.

Efter kontraktet med SF gjorde Helleberg inhopp i filmerna: Valborgsmässoafton från 1935, Han, hon och pengarna från 1936, Intermezzo från 1936, Johan Ulfstjerna från 1936, Kungen kommer från 1936, Samvetsömma Adolf från 1936, John Eriksson - segraren vid Hampton Roads från 1937, Ryska Snuvan från 1937 (blev bortklippt) och Klart till drabbning från 1937.

Prolongationsrätten utnyttjades av SF, se brev nedan av den 12 feb 1936.

Så äntligen kom hans tur. Han fick ett manus på en film med namnet Pensionat Paradiset rollen som Erik, racerbåtsförare och karburatoruppfinnare. Efter två långa års väntan under kontrakt med Svensk Filmindustri så skulle han få chansen i en större roll, det kunde bli han lycka - hans lansering.

Rollen som den nu 26 årige bildsköne Folke Helleberg så länge hade väntat på. Han lanserades inför premiären som en kommande stjärna.

Äntligen! Vad kunde gå fel?
Filmen var ju en säker succés trodde man, här fanns alla de stora stjärnorna med Thor Modéen, Maritta Marke, Nisse Ericson, Julia Cæsar, Greta Ericson, Carl Hagman, Lili Ziedner, Arthur Fischer, Hugo Jacobson, Linnéa Hillberg, Carl-Gunnar Wingård, Bullan Weijden, Sven-Eric Gamble, John Botvid, Helga Brofeldt, Arne Lindblad m.fl.
Alla väl etablerade skådespelare och inte minst regissören Weyler Hildebrand som hade flera succéer bakom sig bl.a. Söderkåkar (1932) och Fridolf i lejonkulan (1933).

Det enda mörka moln som fanns inför inspelningen av filmen var att Rolf Husberg som först var tänkt som regissör kontaktades av direktör Stellan Claesson, han bad Husberg läsa igenom manuskriptet. Husberg läste under kvällen och natten minst tre gånger igenom manuskriptet och morgonen därpå gick han till Claesson och sa: - Nä, den här skiten vill jag inte göra.

Då tillfrågades i stället SF:s Weyler Hildebrand, som svarade som han brukade:

– Ta hit skiten, jag ska skriva om det lite bara, snygga upp det. Så gör jag den.

Efter några dagar skickade Stellan Claesson ett brev till Rolf Husberg där han meddelade att Husberg skulle vara medregissör eller regiassistent till Weyler Hildebrand. Husberg blev rasande och efter en del palaver så sa Rolf Husberg upp sig på Sv. Filmindustri. Uppsägningstiden var dock tre månader så Rolf Husberg medverkade under inspelningen och klippte även filmen men sedan var det slut och han började på Irefilm.

Filmen Pensionat Paradiset spelades in mellan 1936-08-28 - 1936-11-09 kompletteringar gjordes 21 november och 2 december 1936.

Inspelningarna gjordes i Filmstaden, Råsunda (ateljé), Dalarö, Stockholms skärgård (exteriörer), Lidingö båtbrygga, Lidingö (exteriörer).
Den var inte barntillåten.

– Under inspelningen kom nyfikna sommargäster och trängdes utanför staketet och vi skådespelare behandlades som kungligheter berättar Siri Olson, gift Hallgren 1913-08-02 - 2004-02-02 i en tidningsintervju 10 feb 2002. Siri Olson var född i Hedesunda, Gästrikland och var förutom skådespelerska även sångerska och dansös. Siri Olson var med i 38 filmer under tiden 1936-1952. Gift med sångaren Carl-Axel Hallgren.

Siri Olson hade en roll som söt gäst som äter smörgåsbord och tittar på motorbåtar i Pensionat Paradiset.
– Julia Ceasar var Guds ängel berättar Siri, Nisse Ericson försökte flirta med alla inklusive mig, John Botvid gjorde som vanligt nåt stort av en liten roll och Thor... ja, Thor var allas vår vandrande bank. Avlöningen stoppade han alltid i kavajens bröstficka. Sen kunde den som behövde bara komma och låna en tia. Jag lånade själv till hyran en gång. Tiorna som eventuellt kom tillbaka flyttade han ner i byxfickan. Då hade de gjort sitt. Thor Modéen var också duktig på att spela poker, han satt med grabbarna under den långa väntan mellan tagningarna, han vann ofta men som sagt han lånade ju gärna ut det vann.
– Det finns en makalös scen där Thor Modéen uppmanas sjunga för pensionats gäster, river åt sig en duk som poncho, en eldgaffel som svärd och vrålar: Jag är en äkta mexikanare, jag älskar kvinnor och handgemäng!

Den scenen tjatade han sig till, avslöjar Siri Olson.

– Regissören Weyler Hildebrand ville plocka bort sången. Men Thor vägrade. Han hade en fin känsla för vad som var roligt.

Siri Olson berättar vidare: - Thor, han var en av de snällaste människor jag någonsin träffat. Thor och hans hustru Margareta var ofta gäster hemma hos oss. Han älskade vår katt. Han kunde hålla långa monologer för den i kökssoffan.

Den usla kritiken gick inte att förutse nej, den kom som en chock. Regissören Weyler Hildebrand hade fått beröm för alla sina tidigare filmer. Själv kallades jag "en platinablonderad tuttinutta". Jag som var en äkta blondin från ett Hedesunda där alla andra var mörkhåriga och hatade blondiner"

Siri Hellgren bet ihop, säger hon. Publiksiffrorna var en tröst och SF var inte dummare än att man döpte om filmen till Skärgårdens kavaljerer när det blåste som värst.

Men alla var inte lika hårdhudade. Rutinerade Thor Modéen tycks ha farit mer illa än han ville visa. Sonen Lars Modéen sa en gång att "pappa var oerhört känslig för dålig kritik", medan kompisarna menade att "Tosse kunde bli ledsen, men sen tog han sig en grogg och då var allt glömt". Till synes glömt...

Dagens Nyheters kritiker Carl Björkman, den mesen, berättar Siri ringde mig en sen natt strax efter att filmen haft premiär och ville ha med mig på fest. "Tycker redaktören att det verkligen är lämpligt att ringa en dam så här dags?" Vet ni vad han svarade?

"Äh, var inte lantlig nu!" Så långt Siri Olson.

Pensionat Paradiset hade premiär på Skandia biografen i Stockholm den 8 feb 1937. I Stockholmstidningen inför premiären så marknadsfördes filmen med ganska stora annonser flera dagar innan. Man kan förstå att Carl Hagman var stor stjärna på den här tiden för han stod som andra namn efter Thor Modéen i annonserna, Hagman har ju bara en liten roll i slutet av filmen. Den lanserades som en filmfars och ibland som slapstickfilm.

Nu väntade man ivrigt på de recensioner man utgick från skulle bli goda.
MEN……
Som tidigare skrivits så hade kultureliten och folkbildarna inte mycket över för den svenska 30 tals filmen, usel och undermålig var ord som gärna användes. Strängt taget var inte Pensionat Paradiset sämre än någon annan av dåtidens producerade filmer utan den råkade komma vid absolut fel tidpunkt.

Redaktören Carl Björkman som var filmkritiker på Dagens Nyheter satte nu dagordningen för det totala angreppet på svensk film.

Björkman använde Pensionat Paradiset som tillhygge för en attack mot den svenska filmen överhuvudtaget, dess låga standard och uselhet. Hans recension den 9 feb är väl närmast unik i svensk filmhistoria därför återges hela recensionen:

"Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?
Allt skall dömas efter sin grad och art, svarar någon. En film som denna kommer inte med några pretentioner. Den är bara avsedd att roa de breda massorna.

Precis som om det skulle göra saken bättre!

Faktum kvarstår: vill ni en gång gå och se ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald, vill ni se de allra sämsta sidorna i svenskt lynne utlämnade till beskådande, vill ni riktigt ordentligt skämmas över en svensk produkt, då ska ni gå på Skandia någon kväll i veckan och se Pensionat Paradiset, ni kommer inte att bli besviken!
Filmen annonserar sig visst själv som en slapstick och anser sig väl därmed befriad från alla sannolikhetskrav i fråga om handlingen: en handling som kretsar kring Paradispensionatets grannskräddare, som en mörk natt blir tagen för en väntad rik onkel från Sydamerika när han gör inbrott i pensionatet. Han skall nämligen rädda ett bortglömt strykjärn från att tutta eld. Varpå han bland inackorderingarna nödgas spela rollen ut ända till dess den riktige anländer. Kring denna lilla intrig grupperar sig så ett myller av arrangemang från den svenska humorns bakgårdar. Där är teaterfriherrinnan, en Juliana som inte glömt sin adliga ätt, och där är den överfettade knapadelsdamen med adelskalender och taxeringskalender som enda lektyr ute på pensionatet.
Där är sommargästen som smetar skosvärta i stället för badolja i ansiktet, där är barnungen som väter ner i matsalen, och där är fällstolen som faller ihop när man sätter sig i den. Någon står och nyser mitt över det dukade smörgåsbordet så att maten nyses bort. Någon sjunger utan röst, men med en sådan intensitet att han slår sönder möblerna. Någon - låt oss spara det allra värsta till sist! – en karl sätter på sig en klänning och nödgas med anledning därav prova baddräkt på en dam, ta simborgarmärket tillsammans med flickor och supa sig halvfull under en förförelsescen inne på en av de manliga gästernas sängkammare. Fy sjutton!

Och den första av filmens repliker, avsedd att locka till skratt, utsäges av en skräcktant när hon norpat åt sig tidningen från stan och skall studera nyheterna: 'Det var rysligt så få döda'.

Att fästa sådant avseende vid en svensk struntfilm, det är att bruka större våld än nöden kräver, det är att skjuta en mygga med en kanon, säger kanske en och annan. Ja, det är möjligen sant. Men när dessa den svenska filmens myggor ideligen leva upp igen, ideligen envisas att svärma och att sticka, då må det vara hänt. Allra hälst som saken börjar bli allvarsam.
Det ligger helt enkelt så till att den svenska filmen - en skamfläck för vår kultur - som bäst är i färd med att rasera en god del av de resultat som det svenska folkbildningsarbetet under långa och mödosamma år har byggt upp. Denna svenska film, som inte tjänar några som hälst andra intressen än de kommersiella, är verkligen en samhällsfara, och med den förödande kraft som bilder långt mer än ordet alltid övar på de stora massorna har denna fara nu vuxit därhän att den på allvar måste bekämpas, ex. med några av de kraftresurser som en gång i tiden uppmobiliserades för utrotande av avarterna hos den allra värst kolorerade veckopressen!
Den svenska filmen sådan den representeras av den övervägande majoriteten svenska filmer är en ändå värre kräftskada än den kolorerade pressen, den är ändå mera påträngande och brukar grövre förförelsekonster, den är på något vis outrotlig. En utgrälad bok måste stoppas under bokhandlardisken, och en misslyckad pjäs läggas ned efter en vecka, men hur usel en film än är och hurudan kritik den än har fått, så fortsätter den ändock oförtröttligt sitt liv ut över landet; kopiorna finns och äro kanske abonnerade sedan månader tillbaka, och alltid ges det några avlägsna landsortshålor dit man kan räkna på att ryktet om misslyckandet inte nått och där man med braskande och hittills så lustiga affischer kan lura sjuttio öre av folk.

Det svenska folkbildningsarbetet har långsamt och målmedvetet strävat efter att hos svensk publik skapa ett intresse för väsentliga ting och för andliga verkligheter. Den svenska filmen arbetar– precis lika målmedvetet, fast man inte törs erkänna det – endast alltför ofta på att motverka allt vad andliga intressen heter och intressera för det oväsentliga, det låga och larviga. Den har bildningen som sin naturliga fiende helt enkelt därför att avnjutandet av dessa produkter förutsätter en absolut brist på varje uns av bildning.

Det svenska folkbildningsarbetet strävade också efter att hos sin publik skapa en viss allmän hut och hyfsning. Den svenska genomsnittsfilmen arbetar konsekvent på att söka utrota också de resultaten. Dessa filmer ha visserligen i allmänhet inte samma fadda och kvalmiga atmosfär som så många filmer från främmande väderstreck, men de arbeta till gengäld med en grövre komik, med tarvligare effekter, med lustigheter av allra enklaste slag. Kvickheterna i dessa filmer bestå till femtio procent av triroliga framställningar av hur svenskt folk plumpar ner sig, hur de trampa i klaveret, hur de uppföra sig illa och skämma ut sig. Det roliga med dessa filmer, det är ju faktiskt inget annat än att de i skojfriska scener måla ut hur rolig bildningsbristen är.

"Pensionat Paradiset" är en typisk exponent för denna alltigenom mindervärdiga produktion, och den är själv så grovt påsmetad att det må vara hänt om den utlöser en länge latent explosion. Man behöver sannerligen inte vara s. k, "filmhatare" för att reagera mot vederstyggligheter av detta slag. Men om man känner en alldeles sällsynt renodlad olustkänsla efter de två timmar man i kväll genomlidit på Skandia, så är det därför att man ändock i grunden inbillar sig att svensk film – också rena underhållningsfilmen – har helt andra uppgifter än dessa och därför att man verkligen tror på den svenska filmens möjligheter att på ett annat sätt än nu tolka svensk mentalitet.

Dagens Nyheter skall inom kort i några artiklar i ett större sammanhang återkomma till en del härmed sammanhängande väsentliga spörsmål."

Trots denna avrättning av filmen eller kanske just därför strömmade publiken till biograferna.
Chef för programsättningen på Svensk Filmindustri vid tidpunkten var direktör David Engdahl han får frågan vad han anser om svensk film när 1937 års filmsäsong ska sammanfattas:

– Svensk film är alltjämt föremål för den största uppmärksamheten och t.o.m. en så utskälld sak som Pensionat Paradiset har gått bra. Folk tycker faktiskt inte att den är så tarvlig som sagts.
– Jag har aldrig upplevt något liknande
berättar Folke Helleberg i en tidningsintervju.
– Det händer ju ofta att en film spolas på ett par rader, men nu skrevs det istället spaltmetrar fulla om hur dålig den var.

– Även om inte angreppen mot filmen gällde mig personligen så fick det mig att tappa lusten. Det var så att jag knappt vågade visa mig öppet på stadens gator utan smög mig fram på bakgator för att inte bli igenkänd. Det var likadant för oss alla. Det tog en månad innan jag vågade se filmen. Jag tror att det var detta som gjorde att Greta Ericson (Margit) så småningom slutade att filma, slutar Helleberg.

Filmens Margit, Greta Ericson (1914-11-28 - 2006-06-01) gjorde sju filmer fram till 1939. Familjens hemlighet 1936, Pensionat Paradiset 1937, Röda triangeln 1937, Skicka hem nr. 7 1937, Sol över Sverige 1938, Herr Husassistenten 1939, I dag börjar livet 1939. Sedan var hon med i en så kallad klippfilm Kronans glada gossar 1952. Kronans glada gossar kom som nummer ett i raden av 1952 års klippfilmer. Genrens blomstring får tillskrivas strejken i de svenska ateljéerna under 1951, som särskilt drabbade de mindre kapitalstarka bolagen.

– Jag ångrar inte en sekund att jag gav upp min sceniska karriär berättar Greta Ericson för Expressen 1973. I det skedet måste jag välja en livslinje. Jag valde att bli hustru i stället för karriärkvinna. Jag vet att jag valde rätt.

Hon var bara 22 år, Greta Ericson, när Pensionat Paradiset spelades in. Ericson hade innan Pensionat Paradiset endast haft en större filmroll i filmen Röda Triangeln 1937, det var en propagandafilm för trafiknykterhet. Hon förutspåddes dock en lika lång som lysande framtid i branschen.

Efter en hård och lärorik tid vid Dramatens elevskola startade karriären. På tre år hann hon med engagemang på Vasateatern och fem filmer;

– Jag har haft stor glädje av vad jag lärde mig på den tiden. Och helt har jag aldrig brutit kontakten med teaterlivet. Vi bildade exempelvis en teaterklubb i Falun – den har hunnit fylla 25 år – och spelade många, många pjäser. Vid sidan av det har jag lett barnteater under många år, också det mycket givande.

I Rune Lindströms TV-version av Gustaf Vasas äventyr i Dalarna 1971 såg ni Greta Ericson som Barbro Stigsdotter.

– Jag minns väl när vi jobbade med Pensionat Paradiset, berättar hon. Det var underbara människor att arbeta tillsammans med, kunniga och seriösa. Minns också att Weyler Hildebrand, regissören var missnöjd över att jag fick rollen som den unga flickan. Han tyckte väl att jag var för färsk för orutinerad.
Rykten och skvaller som antagligen hade nått Weyler Hildebrand gjorde gällande att Greta Ericson (22 år) synts på innekrogar och dansställen tillsammans med direktören Robert Wahlberg (40 år) under sommaren 1936. Filmjournalen berättar om parets utsvävningar. Robert Wahlberg var ägare till det nya filmproduktionsbolaget AB Stockholm Film som producerade filmen Pensionat Paradiset. Han var också manusförfattare tillsammans med Artur Enell och produktionsledare. Märkligt nog var detta hans enda svenska filmmanus och produktionsledaruppdrag. Trots att Greta Ericson var färsk och orutinerad fick en av huvudrollerna och inspelningen började i augusti 1936………..

Robin Hood i Stockholmstidningen skrev i sin recension av Pensionat Paradiset: "En enda ljuspunkt: Nya flickan Greta Ericson som fick visa sig med ytterst lite kläder utombords, men dock hann demonstrera att hon hade åtskilligt inombords."

Greta Ericson har inte själv någon större behållning av de här gamla, svenska filmerna. Hon ställer sig ganska likgiltig.

– Kanske har de en funktion att fylla för äldre publik, säjer hon dröjande. Och tydligen är det camp att ta upp dom igen.

Min behållning är att se kolleger från den tiden – se och minnas.

Folke Helleberg fortsätter - Nu 36 år senare (tidningsintervju, Expressen 1973) tycker jag faktiskt inte att den var så dålig, den var som dåtidens filmer. Visserligen dåliga och billiga skämt, men den var gjord för att roa den breda allmänheten. Inte för att vara samhällstillvänd eller något märkligt för ett fåtal kultursnobbar.

I augusti 1937 har Pensionat Paradiset premiär i Danmark.
I Filmjournalen står att läsa:
"I Köpenhamn på Triangelteatret har filmen blivit en stor publik- och kritikersuccés. Samtliga Köpenhamnstidningar ger filmen starka lovord.
Sålunda skriver "Berlinske Tidende" om densamma: " Det är fart och solid komik över denna film från den svenska skärgården. Sol, saltvatten och sommarliv tycka alla om, och vi få detta i färskt tillstånd i " Pensionat Paradiset". Bilderna äro klara och rena som nästan alltid i svensk film. Det finns vackra badscener och i slutet förekommer en flott och spännande motorbåtstävlan. "Pensionat Paradiset" är en harmlös svensk serie av dråpliga förvecklingar, muntra idéer och roliga situationer, och man får inte tillfälle att ha tråkigt. I sommarvärmen verkar filmen uppfriskande".
Nog var uppfattningarna olika om denna mycket kontroversiella film.

Rolf Husberg berättar i sin bok "Mellan tagningarna" en episod från 1938 då han filmade i Norge. – Innan vi gick ombord på båten i Trondheim träffade vi en författarkollega till Peter Freuchen, som vi åt middag med. Han berättade att det gick en "meget morsom svensk film på biografen här", och jag frågade förstås vad den hette. Jo, "Morsom på landet". Jag hade aldrig hört det namnet sa jag frågade ut honom och fick då reda på att det var gamla "Pensionat Paradiset", som varit anledningen till att jag slutade på SF. Chefen för biografen hade blivit svårt sjuk och hans andreman hade ingen film till biografen och rekvirerade då vad som fanns i Oslo. Han fick den här filmen, som ingen vågade sig på efter den dåliga svenska pressen.

Den gick nu sjätte veckan för utsålda hus i Trondheim. Största svenska succén på många år.

I juli 1938 klippte man ner filmen för att få den barntillåten och ändrade titeln till Skärgårdskavaljerer.
Helleberg tecknade ett nytt kontrakt med Svensk Filmindustri den 21 maj 1937. Engagemanget gällde mellan 1 maj 1937 och 30 april 1938. Villkoren var de samma som i det tidigare kontraktet fast med tillägget i punkt 9A: "Nyanskaffning av för rollerna erforderliga kläder sker i samråd med bolaget och förbli av bolaget betalade kläder bolagets egendom".
Folke Hellebergs kontrakt med Svensk Filmindustri gick ut 30 april 1938 och efter det gjorde han små roller i filmerna; En enda natt 1939, Det sägs på stan 1941, Stackars Ferdinand 1941, Så tuktas en äkta man 1941 och Tåget går klockan 9 1941.

Därmed var det slutfilmat för Folke Helleberg, nästan…….

Regissören Per Sjöstrand träffade 1979 Folke Helleberg. Sjöstrand frågar honom om han inte vill göra en liten roll i en 60 min TV film. Moa Martinssons Mor gifter sig men Helleberg svarar: Nej! Operation övertalning börjar och till slut har Per Sjöstrand fått honom att ge med sig och att spela en trädgårdsmästare. Trädgårdsarbete var ett av Folkes Hellebergs stora intressen på fritiden så det kunde ju vara kul resonerade han. Medverkade gjorde också: Gurie Nordwall, Nina Ullerstam och Hans Wigren.
Rollen innehåller några repliker, berättar Lars-Eric Helleberg, Folkes livskamrat i mer en 50 år. – Folke gick omkring i köket med en sådan där stor visp och tränade replikerna emot. Det märktes att Folke levde upp inför återkomsten framför kamerorna.

Helleberg släppte därmed filmen och återgick till teatern. Han skrev ett kontrakt med teaterdirektören Allan Ryding för ett månadslångt engagemang mellan september och oktober 1937. Kontraktet gav Helleberg hela 500 kr (13 685 kr år 2010) vilket var bra betalt för en skådespelare. Enligt kontraktet hade Helleberg även "fria resor med buss eller 3:dje klass å tåg samt 2:dra klass å ångbåt under engagemangstiden samt från och till engagemanget med Stockholm som utgångspunkt".

I Ragnar Klanges nyårsrevy Folket av i dag på Folkets Hus Teater i Stockholm 1939 medverkar Folke Helleberg, Ulla Billquist, Douglas Håge, Sigge Fürst, Eva-Helena Grill, Lillian Andersson, Åke Brodin, m.fl.
Enligt kontraktet som skrivs 19 juli 1938 får Helleberg 350 kr/mån under tiden 8 okt – 31 dec. Som en liten förmån hade Helleberg enligt kontraktet: "Är det däremot nödvändigt att övernatta på spelplatsen, utbetalas en extra reseersättning av Kr 6: - per dag.

Nyårsrevyn föll väl ut för Helleberg och ett nytt kontrakt skrevs med Ragnar Klange den 2 februari 1939. Det var en Folkparkturné som sträckte sig mellan 27 maj – 27 augusti och som det står "eventuellt även för någon vecka ytterligare". I en passus i det kontrakt från juli 1938 stod att om kontraktet skulle förlängas skulle Helleberg få en löneförhöjning till 400 kr/mån.
Folke Helleberg var tydligen en skicklig förhandlare för när man läser kontraktet från februari 1939 så står att han skulle få "en månatlig lön av kronor 600: -".

En Folkparksturné krävde en extra paragraf i kontraktet ditskriven med skrivmaskin "Det är den engagerades plikt att såväl på som utom teatern iakttaga ett gott uppförande och avhålla sig från allt som kan vara till men för teaterföretaget och dess goda anseende. S.k. "tältning" i parker eller i dess närhet, är absolut förbjudet. Handbagage som medföljer bussen, får ej överstiga fastställda dimensioner".

Inför sommaren 1940 skriver Helleberg ett kontrakt med Folkets Parkers Centralstyrelse och blir engagerad 25 maj – 25 augusti. Enligt kontraktet får han 20: -/dag vilket utbetalas senast den 16 och 1 i varje månad.
Man skär inte guld med täljkniv som skådespelare, i kontraktet står: "För matiné eller annan extra föreställning (utöver ordinarie kvällsföreställning) betalas halv lön".

Sin skådespelarbana rundar Folke Hellberg av med att bli engagerad av Martha Lundholm på Vasateatern, ett kontrakt skrivs den 14 februari 1941. Han medverkar i pjäsen Trötte Teodor.

Efter att ha lämnat film och teaterlivet satsade Helleberg tillsammans med sin kompanjon Lars-Eric Johnsson på en pälshandel i Stockholm.
– Det låter väl konstigt att en skådespelare blir pälshandlare, berättar han i en tidningsintervju, men innan jag började med teater var jag dekorationsmålare. Och steget därifrån till pälsar är inte så stort.
En del bekanta från filmtiden blev hans kunder bland annat hans motspelerska Greta Ericson. Det var en mycket lönande rörelse men efter tjugo år började det att bli kärvare. Konkurrensen var hård. På 1970-talet blev det debatt om att bära päls från vilda djur. Butiken utsattes också för rånförsök och Helleberg började längta bort från storstaden.
Pälsaffären avvecklades och han blev istället krögare i Bovallstrand i Bohuslän.
– Även om jag själv är född i Gävle så har min släkt sedan långt tillbaka bott i Bohuslän och jag har semestrat där varje sommar i 25 år. Därför kändes det nästan som att komma hem.
– Fast det här med värdshuset var något helt nytt. Ibland kunde jag vakna på nätterna och tänka: "Vad är det du har gett dig in på". Men nu har jag kommit till rätta hotellverksamheten och trivs utmärkt med det.
(Tidningsintervju 17 jan 1973).
I början av 1971 övertog Folke Helleberg och Lars-Eric Johnsson (senare Helleberg) Bovallstrandsgården i Bovallstrand ett hotell från -30 talets funkisperiod. Byggnaden som har sex dubbelrum, matsal och ölcafé rustades upp och blev en riktig pärla i Bovallstrand. Man hade öppet året om med tanke på weekendgäster och sportfiskare. Vintern 1972 erbjöd man en weekend i dubbelrum för 110 kr. Middag fredag kväll, frukost, lunch och middag lördag och på söndagen Bovallsbordet – ett smörgåsbord med bl.a. fransk lantpastej, inlagd sill med citronsmak…Plus två nattlogi (110 kr motsvarar 750 kr år 2010).
Lars-Eric Johnsson träffade Folke Helleberg i Stockholm och de drev tillsammans en mycket aktad pälsaffär. Lars-Eric Johnsson är fiskarpojken från Bovallstrand. Han kom till Bovallstrand som 13-åring. Som 15-årig började han göra sina lärospån inom restaurangbranschen i Göteborg – Köpmännens hus, Bachelors club, varvat med passagerarfartyg. Sedan Stockholm – Strand, Djurgårdsbrunn, matsalen men även köket. Kärleken till yrket, speciellt kokkonsten, mattades inte men däremot avtog lusten för nattarbete. Det blev pälsbranschen i stället.
I slutet av – 70 talet adopterades Lars-Eric Johnsson av Folke Helleberg och blev Lars-Eric Helleberg. Efter 8 år såldes hotellverksamheten och de bägge krögarna drog sig tillbaka för att börja njuta sitt otium.

På sin 85 årsdag 5 januari1996 uppmärksammas Folke Helleberg med en stor artikel i Bohusläningen. Rubriken löd: "Filmcharmören Folke Helleberg 85 år i dag".

Folke Helleberg flyttade till Hunnebostrand 1995 och bodde där till sin död 1998.

 

 

Folke Helleberg

Folke Helleberg föddes i Gävle 5 januari 1911. Enligt hans födelsekort så föddes han kl. 10,40 em. Födelsekortet är mycket detaljerat och det framgår att mor Valborg var 34 år och bodde på Staketgatan 11. Staketgatan ansågs som ett mycket väl ansett område att bo i. På födelsekortet stod också att hon hade vistats i Gefle i fem och ett halvt år. Alla medicinska data fanns och här står t.ex. att "Efterbörden afgick den 5/1, 11,25 em". Det är väl lika bra att vi tar vikten också "Vigt 4050 gram". Mor Valborg fick tillbringa elva dagar på lasarettet och då var detta en normal födsel.
Helleberg hade fem bröder och två systrar Folke var nr sex i barnaskaran. Hans far hette Hjalmar och var född 1872. Hjalmar Helleberg var banktjänsteman. Hans mor Valborg var född 1876 hon var bankkamrer. Utan en för stor gissning så träffades nog Hjalmar och Valborg på ett bankkontor. Mor Valborg blev 104 år.

Redan efter hans första levnadsår flyttade familjen till Stockholm. Han gick ut Södra Latin och därefter på Stockholms stads yrkesskolors 3-åriga kurs för målare, ungefär 1925 - 1928. På yrkesskolans schema fanns också dekorationsmålning vilket han hade nytta av senare i livet då ett av hans intressen var att restaurera antikviteter, bland annat möbler.

Det blev dock inte så mycket målat yrkesmässigt för Helleberg utan han ville försöka att förverkliga en dröm nämligen, att bli skådespelare.

Efter tre år på teaterskola var det dags att göra sin scendebut 1931 på Folkets Hus teatern i Stockholm med pjäsen Kamrat i vapenrocken. En fars som handlar om 3 dagar på en lägerplats. Stycket är skrivet av Skånejournalisten Otto Groothoff och i regi av Gösta Lycke.

Medverkade gjorde också: Algoth Gunnarsson, Nita Hårleman, Gunvor Blomqvist, Gösta Lycke, Erik V. Bergman, Einar Fagstad, Harry Ahlin, Lili Gunnarsson och Harriette Fastbom.

Einar Fagstad (norsk komiker och dragspelare) var den stora stjärnan här och fick genomgående bra kritik så när som på att kritikerna tyckte att han imiterade Fridolf Rudin lite för mycket.

Helleberg fick blandad kritik, här är ett urval ur tyvärr okända tidningar:

"Man hade bestämt unnat lilla söta Gunvor Blomqvist en trevligare fästman än debuterande Folke Helleberg, som bestämt släppts upp för tidigt ur den eventuella elevskolan".

"Debutanten Folke Helleberg ser bra ut, men bör lära sig tala annorlunda än en agerande skolgosse".

"Folke Helleberg debuterar i en studentbevärings roll, ståtlig att skåda. Och kanske med ljusnade framtid - övning ger färdighet".

"Så fanns det goda andraplansprestationer av en käck debutant, Folke Helleberg".

En kritiker avslutar sin recension med följande: "Pjäsen är rolig och har till på köpet fördelen att sluta i hygglig tid".

Folke Helleberg åkte med på Folkets Hus teaterns landsortsturné 1931 hos Nils Ekstam - Colbjörn Knudsen.
Pjäsen hette Medaljongen skriven av den finske författaren Hjalmar Procopé. Handlingen utspelar sig kring händelserna i finska kriget 1908.

Pjäsen var inte tidigare uppförd i Sverige.

Örebro Dagblad skriver:

"Spelet var över lag synnerligen gott och inga överdrifter åt något håll kunde märkas. Som Bernt Reuterhoff spelade Folke Helleberg med ungdomlig glöd och övertygelse".

Medverkade gjorde också, Nils Ekstam, Colbjörn Knudsen, Axel Janse, Amelie Tuné, Elsa Modén, Margit Wied och Karin Ekelund.

Den då 18 åriga Karin Ekelund som sedermera blev en mycket stor och firad stjärna med över 30 filmroller charmade den 20 åriga Folke så att kärlek uppstod och under 1931 förlovade sig paret.

Men redan under våren 1932 skildes de bägge då Folke Helleberg engagerades av Naima Wifstrand och Karin Ekelund återvände till Dramatens elevskola.

Sällskapet spelade Medaljongen på Örebro Friluftsteater och Folkets Parks teater.

En okänd tidning skriver om föreställningen på Folkets Parks teater:

"Publiken var ej synnerligen talrik, vilket säkert berodde på vädret, som hela dagen sett föga lovande ut. Några minuter före föreställningens början kommo också de första regndropparna och sedan duggade det hela tiden, vilket givetvis avsevärt dämpade stämningen……………… Den mindre framträdande rollen som friherrinnans son, löjtnant vid ett finskt regemente, spelades av Folke Helleberg".

Man varvade pjäsen Medaljongen med Johan Ulfstjerna.

Helleberg var även med i filmen Johan Ulfstjerna som spelades in 1936 där Johan Ulfstjerna spelades av Gösta Ekman. Helleberg spelade en student vid namn Ståhlberg.
Naima Wifstrand etablerade sig som teaterdirektör och tog över Nya Intiman vid Vattugatan i Stockholm år 1932 döpte om den till Naima Wifstrands teater.
Våren 1932 engagerades Folke Helleberg av Naima Wifstrand.

Svenska Dagbladet skriver:

"Den lilla scenen vid Vattugatan har ännu en gång bytt ägare. Denna gång är det Fru Naima Wifstrand, som ämnar rida för rusthållet, och hon har utan falsk blygsamhet givit teatern sitt namn, hennes porträtt i varierande format och utförande pryda den diminutiva foajén och personalen bakom disken i garderoben bär hennes initialer".

Pjäsen var ett skolflicksdrama vid namn Toni skriven av Gina Kaus. Wifstrand stod för regin och spelade den trötta och desillusionerade modern. I titelrollen framträdde Mona Mårtenson som också fick bra kritik för sin rolltolkning. Helleberg belönades med att en kritiker tyckte att "fanns något trohjärtat gymnasieaktigt som var riktigt".

Kuriosa från Toni är att Sickan Carlson här gjorde sin scendebut. Hon nämns knappt i recensionerna men får omdömet: "Friskt och trovärdigt gjorde också Sickan Carlson i första akten sin Nelly och det ger goda förhoppningar för framtiden".

Pjäsen sågades dock av Dagens Nyheter som skriver:

"Själva pjäsvalet är sämre. Stycket (med sina nio bilder, som äro ständiga omdekoreringar) kräver naturligtvis vridscenen, eller också bör det dekorativa slopas och en enkel draperiscen användas. Nu blevo pauserna lika långa som akterna. Det hela var för övrigt inte ens halvfärdigt. Men premiärpublikens tålamod bestod prövningarna på det mest heroiska sätt".

Efter detta misslyckade försök som teaterdirektör for Naima Wifstrand 1933 till England. Där uppträdde hon med bl. a visaftnar, "character songs", och kom 1933 att medverka i de första televisionssändningarna i bl.a. ett program med operettscener.

I slutet på 1920 talet och i början på 1930 var världen i ekonomisk gungning och den inleddes med "den stora depressionen" en lågkonjunktur som började med den stora Wall Street - kraschen i New York i USA den 29 oktober 1929. Från USA spred den sig snabbt till Europa och de andra delarna av världen, med förödande effekter i både I-länder och U-länder. Den internationella handeln sjönk kraftigt, likaså personlig inkomst, skatteinkomster, priser och vinster. Städer över hela världen fick genom detta ett stort bakslag, inte minst de som förlitade sig på tung industri. Byggandet avstannade mer eller mindre i flera länder, och bondgårdar och andra jordbruksområden drabbades då priset för deras skördar sjönk med mellan 40 och 60 procent. Gruvarbetare och skogsarbetare fick det hårdaste slaget då efterfrågan sjönk kraftigt och det fanns få andra anställningsalternativ. Den stora depressionen slutade vid olika tidpunkter i olika länder; majoriteten av länderna som drabbades satte upp olika biståndsprogram för att klara krisen. De flesta länderna gick igenom någon form av politisk kris under depressionen, vilken förde politiken mer till vänster eller höger. Demokratin blev svagare, vilket gav diktatorer som Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini en fördel, och som också hjälpte till att bygga upp förutsättningarna för andra världskriget. Arbetslösheten i Sverige steg och var 1931 13 procent. Under 1932 steg den till 22 procent. Finans och tändstickskungen Ivar Kreugers troliga självmord 1932 skapade en väldig oro och 1933 kulminerade arbetslösheten med 23,3 procent. Hela hans imperium visade sig vara en ekonomisk bubbla. Svenska staten gick in med stödpengar och räddade flera banker från att gå omkull.

När det är depression och dåliga tider brukar det gynna nöjesindustrin och på 30 talet började man gå på bio igen. Under 20 talets senare hälft sjönk biobesöken katastrofalt men nu ökade biobesöken och antalet biografer fördubblades under 30 talet. Inte bara biograferna gynnades utan även teatrarna fick ett uppsving.

För Folke Helleberg var det äntligen dags för en succés, Helleberg kontrakterades till Teater Martin Sterner och till dennes vår och höstturné 1933. Man skulle spela "den amerikanska negerpjäsen" (enl. en tidningsrecensent) Guds Gröna ängar skriven av Marc Connelly. Den skulle spelas på landsorten men i de något större städerna. "Ängarna" som regisserades av den unge tyske gästregissören Fritz Wilm von Wallenborn hade premiär i Linköping den 1 feb 1933. Det var en mycket stor och påkostad uppsättning i 18 tablåer uppdelad i två akter och gick på hela 15000kr (440 464 kr i 2010 års penningvärde).

– Vi måste ha ca 300 lit varmt vatten varje kväll för att kunna genomföra avsminkningen efter negersminkningen, berättar regissören Wallenborn. Det varma vattnet har vi kunnat ordna med hjälp av mejerierna på de olika platserna.

Nu uppmärksammar man Folke Helleberg som vid tidpunkten är 22 år, i en tidning stod: "En ung man som ser ut att komma fram i ljuset är Folke Helleberg, känd från boxningspjäsen på Folkets Hus härom året, från Ekstamturnén och från "Toni". Martin Sterner såg honom spela hos Ekstam och passade på att lägga beslag på honom för turnén med "Ängarna", där han får göra en fin sak som Adolphsons bravurroll Adam Hezdrel".

Författaren Connelly skriver i sitt förtal till pjäsen:

"Guds gröna ängar" är ett försök att framställa vissa sidor av en levande religion sedda med de troendes egna ögon. Det är den religion som hyllas av tusentals negrer i de nordamerikanska sydstaterna. Med en skakande anlig hunger och med den största ödmjukhet har dessa olärda svarta kristna - av vilka många icke ens kunna läsa den bok som är deras tros skattkammare - anpassat bibelns innehåll efter de förhållanden, som känneteckna deras dagliga liv".

Vår herre spelades av Mathias Taube och ärkeängeln Gabriel av Martin Sterner. De över 50 olika rollerna fick gestaltas av övriga skådespelare - Helge Karlsson, Ellen Karlsson, Harry Björklund, Lilly Berggren, Olof Oliander, Mary Hjelte, Tyra Erikson, Gunnar Wallström, Lillian Frank, Erik Ericson, Gertrud Ahlin, Curt Lövgren, Leon Morello, Verner Nordberg och Helge Gustavsson.

Pjäsen höjdes till skyarna och Östgöta Correspondenten skrev efter premiären:

"Scenbilderna voro av Bo E :son von Zweigbergk, som arbetar i en modern stil, utmärkt harmonierande med pjäsens anda. Kostymer och dekorationer voro åtskilligt påkostade och i det stora hela vackra och fyndiga. Allt som allt, föreställningen var en överraskande god tolkning av den svår-framställda pjäsen och kvällen hör till de minnesvärda på Linköpings teater. Fullt hus, t.o.m. orkesterdiket var besatt. Bifallet var varmt och adresserade sig framförallt till Mathias Taube, som även blev blomsterhyllad".

Inte heller Helleberg blev utan hyllningar,
Östgöta Correspondenten igen:

"En synnerligen god prestation gjorde Folke Helleberg, både som Adam och Hezdrel".

En okänd tidning skriver: "Folke Helleberg är en blivande stor karaktärsskådespelare. Hans gestaltning av Adam - Hezdrel, var mäktigt, imponerande".

En tidning avslutar sin recension med: "En stor publik fick ej tillfälle att se "Ängarna". Det var nämligen slutsålt".

Man for land och rike runt och besökte bl. a. Linköping, Ystad, Falun, Helsingborg, Ulricehamn, Gävle, Västervik, Bureå och Boliden.

Överallt var den ett diskussionsämne och mottogs av publiken med öppna armar.

Den spelades 169 gånger.

Under sommaren 1933 fortsatte Martin Sterners teatersällskap med en Folkets park turné. Man spelade en rad olika pjäser bl.a. Jöns Jönssons Junior, Livet på landet, Familjen Jensen, Så tuktas en äkta man.

I Livet på landet skulle Helleberg framföra en sång och ska man tro två recensenter så gick det väl sådär:

"Någon större njutning av Folke Hellebergs sång hade man inte, men annars var han en ståtlig och trevlig greve Frans".

"Folke Helleberg tecknade sympatiskt den förälskade unge greven. Hade bara sångrösten varit lite skapligare, hade allt utfallit till allmän belåtenhet".

Till Folkets park turnén kontrakterades även Arnold Sjöstrand och hans fru Barbro. Arnold Sjöstrand blev ju sedermera en mycket meriterad teater och filmskådespelare, han medverkade i ett 35 tal filmer.

En recensent tyckte " Arnold Sjöstrand verkade lite stel till att börja med, men spelade upp sig betydligt mot slutet".

I Martin Sterners sällskap medverkade förutom direktören själv Tyra Erikson, Margareta Bergman, Barbro Sjöstrand, Folke Helleberg, Arnold Sjöstrand, Eric Ericson, Harry Björklund, Eric Franzén, Annika Backelin, Vera Lindby, Leon Morello, Helge Gustavsson och Gunnar Wallström.

Martin Sterners teatersällskap var ett mycket populärt sällskap och det kan väl sammanfattas med denna recension från en okänd tidning:

"Martin Sterners sällskap har under Pingsthelgen stått för glädjen i Nyköpings Folkets park och haft goda hus. I lördags gavs "Jöns Jönsson Junior" ett folklust spel efter Johan Falkbergets roman av Qvidam. Spelet var gott överlag och publiken omkring 500 personer, hade hör- och synbarligen mycket roligt. Pingstdagens program bjöd på lustspelet "Livet på landet" efter Fritz Reuters kända roman. Innehållet torde vara så pass känt att något längre omnämnande av pjäsen inte tarvas. Det räcker med att konstatera att samtliga agerande gjorde sin sak förträffligt samt att publiken uppgick till omkring 800 personer. I går gavs inför en publik på omkring 550 personer Svend Rindoms lustspel "Så tuktas en äkta man" (Tyrannens fall). Den äkta mannen som tuktas, spelas förträffligt av Arnold Sjöstrand. Kvällens största behållning var dock Tyra Eriksson som jungfru "Matts" som ofta fick applåder inför öppen ridå. Eric Ericson var också festligt rolig som handelsresande, och för övrigt tolkade alla de övriga sina roller på ett förtjänstfullt sätt".

Säsongen 1934 - 1935 kontrakterades Folke Helleberg av Lilla Teaterns Viran Rydkvist.

Viran Rydkvist, skådespelerska och teaterdirektris startade Lilla Teatern på Kyrkogatan i Göteborg 1922 och drev den fram till april 1935. På Lilla Teatern spelades huvudsakligen folklustspel och revyer.

Hon debuterade hos Albert Ranft 1897 och kom till Axel Engdahl och Folkan i Göteborg 1906.

Hon undervisade i talteknik vid Stora Teatern i Göteborg och hade även egen elevskola. Medverkade också i några av Karl Gerhards revyer. Viran Rydkvist spelade in 29 långfilmer mellan 1932-1942. Mest kända film är kanske Swing it magistern från 1940 med Alice Babs och Adolf Jahr, där Viran spelade Agda Löfbeck, rektorskan.

Inför premiären på Lillan den 27 september 1934 gjorde Göteborgs-Postens signatur "Sims" en intervju med Viran Rydkvist:

"På torsdag har turen kommit till Lilla Teatern att inleda säsongen. Det hade varit meningen att redan vid starten bjuda på urpremiär på en ny pjäs av Åbergsson, men det har måst göras en omkastning och första programmet blir i stället ett danskt lustspel, "Pappa skall giftas bort", av Frische och Lygne. Hela ensemblen är med i detta program.

– Egentligen hade jag hoppats att kunna börja säsongen med Åbergssons nya pjäs, men vi ha inte hunnit få den färdigrepeterad och jag vill ha den alldeles färdig till premiären. Den kommer därför som höstens andra program. Det är förresten en Göteborgspjäs, handlingen är förlagd till gamla Majorna och jag hoppas den skall uppskattas.

– Har det varit någon filmning i sommar?

– Nej, jag har vilat mig och sedan varit ute en månad med Allan Rydings sällskap i parkerna. Jag gästspelade i "En piga bland pigor", min gamla roll, och det var riktigt trevligt. Det är roligt att se sådant intresse för teater som finns i Folkets parkerna. Det var fullt hus vid alla föreställningarna och god stämning.

– Vilka nyheter ha vi att vänta på Lillan?

– Det finns nog en del att välja på, men jag har ännu inte bestämt vilket program som skall komma efter Åbergssons pjäs. På nyåret blir det i alla fall som vanligt en revy. Jag kan också nämna att vi ha tre nykomlingar i ensemblen denna höst, samtliga från Stockholm. Helge Karlsson, och hans fru Ellen Karlsson ha spelat på Oscarsteatern, Vasan, Södran och Folkets hus teater och en ung man Folke Helleberg har varit engagerad vid landsortsturnéer och i Stockholm. Lillans publik får stifta bekantskap med dem redan i första programmet.

– Och något ytterligare?

– Inte för dagen. På torsdag äro alla välkomna när "Pappa skall giftas bort".

Pappa ska giftas bort var ett lustspel i fyra akter som utspelas i nutid och inom loppet av åtta dagar i Jakob Jönssons lägenhet. Hela ensemblen medverkade, Helge Karlsson, Anders Boman, Folke Helleberg, Ellen Karlsson, Viran Rydkvist, Maja Sjöberg, David Erikson, Elinor Gårdström och Zara Backman - Bober.

Man kunde köpa ett program för 25 öre.

Pjäsen fick genomgående god kritik och Göteborgs Morgonpost Tidning skriver: "Den nyförvärvade Folke Helleberg visade en bländande tandrad, en frisk tjusarefysionomi och för resten ett käckt uppträdande, som nog komma att öva sitt inflytande på dampubliken".

Viran Rydkvist hyllades, Ny Tid skriver: "Viran Rydkvist kom naturligtvis i främsta ledet som moster Riken. Man hade återigen tillfälle att kungligt roas åt hennes säkra grepp på sin roll. Bara hennes sätt att ringa på jungfrun är underbart och sätter publiken i bästa humör".

Även Helleberg fick en släng av sleven i Ny Tid: "Hr Folke Helleberg spelade ung gymnast på ett roande pojkaktigt sätt. Dessutom talade han bra".

Däremot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hittade ett litet fel: "Folke Helleberg, som såg hurtig och trevlig ut men vars konversation främst utmärkte sig genom att den innehöll ett obegränsat antal "Hörrudu" som knappast kunnat ha stått i rollhäftet allesammans".

Den 2 november 1934 var det så dags att byta program och Sigurd Walléns folkpjäs Barndomshemmet hade premiär. Den hade tidigare spelats på Lillan.

"Det var en lite annorlunda pjäs mot vad som brukades spelas på Lillan, det sedvanliga lyckliga slutet med minst tre förlovningar är alldeles borta, i stället är en dödsbädd det sista intrycket åskådaren för med sig" kommenterade Göteborgs Morgonpost tidning den 3 nov.

Pjäsen gick bra och Helleberg fick genomgående god kritik som i Göteborgs Posten: " Den andre sonen Ernst, gör Folke Helleberg till en hundraprocentig ekenskis, ett blekt, skönt men osunt förstadsblomster"

Göteborgstidningen: "Folke Helleberg var ekenskisen, hos vilken det inte vilade några ledsamheter".

Morgon Tidningens signatur "EMTE" ville dock inte ge Folke bara beröm: "Hans son var Folke Helleberg som ju är ny för säsongen - en god skådespelare fast det är inte precis nödvändigt att vara försedd med en så skön makeup när man agerar ekenskis".

Folke Helleberg minns från en av föreställningarna "Det sista som sker i pjäsen är att far, spelad av Helge Karlsson har skjutit sig en kula för pannan och ligger på sin dödsbädd, stämningen är tryckt. En man i teatersalongen tycker att Helge Karlsson talar väl tyst och säger högt: "Tala högre din jävel!"

Redan 17 november var det dags för premiär igen. Ett lustspel Lyckan går i hamn skriven av Oscar Rydqvist. Pjäsen utspelar sig på Café Wadman i Majorna och var en riktig "Göteborgspjäs" i alla fall enligt alla Göteborgstidningar, men Stockholms Tidningen tyckte annorlunda, rubriken löd "Stockholmspjäs i Göteborg" tidningen fortsätter:

"Att Oscar Rydqvist i c k e är göteborgare ens i själ och hjärta därom vittnar hans sista lustspel "Lyckan går i land", som idag hade urpremiär på lilla teatern i Göteborg. Det var mera söders höjder än Majornas idyller som bjöds. Låt lustspelet i Stockholm gå som Göteborgspjäs och i Göteborg som Stockholmspjäs, så bli alla parter tillgodosedda"
Viran Rydkvist fick som vanligt högsta betyg i alla tidningar för sin rolltolkning som innehavarinnan av Café Wadman.

Om Folke skrev Göteborgs Morgonpost: "Som den misskände men rättskaffens ynglingen hade Folke Helleberg en krävande roll, vilken han genomförde på ett friskt och medryckande sätt"

En tydligt ny recensent på Göteborgs Handels Tidning skrev: "Ny för undertecknad var bl.a. Folke Helleberg, en ung man med hurtigt utseende".

Han avslutar sin recension: "Det dracks kaffe i alla tre akterna, så det var nog ändå ett riktigt svenskt folklustspel".

Tidningen Ny Tid hade dålig koll: "Vidare var David Helleberg en grabb med ruter i som vann den sköna Ellen Karlssons bevågenhet".

Denna urpremiär på Lillan var en stor succés och som Dagens Nyheter skriver: "Det applåderades våldsamt och ihållande. Viran Rydkvist fick niga i flera minuter i sträck, och blomsterkvastarna duggade. Belåten gick publiken hem, fröjdande sig åt en teaterkväll som bjudit på mycken glädje".

Men säg den glädje som varar.

Onsdagen den 27 februari 1935 skriver Göteborgs Posten:

"Hur på tok förefaller det inte efter en kväll som i går, att Lilla teatern skall slå igen med säsongen! När man satt där och såg spelglädjen, hörde jublet, levde mitt upp i den ojämförliga kontakt, Viran Rydkvist skapat mellan scen och salong, vägrade man att tro, att Göteborg skulle förlora denna teater".

Tyvärr var det så att Lilla teatern måste slå igen efter tretton års ledning av Viran Rydkvist.

Handelstidningen sammanfattar: "Publiken svek henne, lockad av biografernas många och påtagliga företräden".

Det var så att efter Viran Rydkvists teatersejour på Lilla teatern så skulle den bli en biografsalong.

Men ännu återstod en stor premiär och med Folke Helleberg i huvudrollen, Styrman Karlssons flammor!

Den 25 februari dagen innan premiären var den store teaterdirektören, författaren och regissören Björn Hodell i Göteborg.

Göteborgs Posten fick en intervju:

" Teaterdirektören, -författaren, -regissören, -entusiasten och -optimisten Björn Hodell sitter och läppjar på ett-glas-nå'nting-ofarligt hos Sophus — behövs det efternamn? — när han blir tagen på bar gärning som revychef på besök i Göteborg samtidigt med Karl-Gerhard. Sådana djur finns sällan.

– Vadan, varifrån, varthän? Och i så fall med vem, säger intervjuaren, som lärt sig, att revydirektörer, vare sig det gäller sujetternas förskott eller tidningarnas vetgirighet föredraga korta, koncisa frågor, som kunna behandlas snabbt.

Hodell samlar sig (det gör dom alltid) och levererar intervjumaterial:

– I viss mån andlig fader till »Styrman Karlsson» är jag här för att titta på måndagskvällens genrep på Lillans representation av pjäsen.

Annars ligger jag egentligen i Ulricehamn och vilar mig, men så var jag bland annat tvungen att resa ned och se den här pjäsen på Viran Rydkvists scen.

Inte minst eftersom jag funderar på att engagera ett par av hennes ungdomar — Folke Helleberg är jag f. ö. redan klar med, men så ville jag ta' en titt på Elinor Gårdström också. Det har sagts mig, att hon inte är alldeles olik Aurora Åström till temperament och spelglädje, och det kan vara något för Stockholm.

– Vad säger hr Hodell om att Lillan lägges ned?

– Sorgligt! Virans oerhörda ansträngningar hade varit värda en bättre lön, men så är det i vår bransch; den är rent av vanskligare än danske kungen på sin tid ville betona att hans egen var nu för tiden — och det var ändå inte litet! Vad hon har i kikaren själv för framtiden vet jag så litet om, men en sådan, aktris skulle det vara ett nöje och en ära för vilken teaterledare som helst att kunna knyta vid sin trupp. Och — á propos det — Zara Backman av 1935 är, rent ut sagt, enligt min mening en comédienne av de mått, att jag i all anspråkslöshet ej begriper, varför inte hon såväl som, nu Ludde (förlåt, Ludvig Gentzel!) skulle vara tacknämlig att ta' vara på för en större scen. Zara är bättre nu än någonsin — tag som sagt vara på henne, det är mitt råd! Själv kan jag ju inte sluka alla goda artister, som äro á prendre och lediga. Det hade väl överstigit själve teaterkungen Ranfts krafter, då han stod på höjdpunkten av sin bana. Inte kan jag engagera Ekman,, bara därför att han lägger ner Vasan i Stockholm, inte kan jag...

– Ja, på tal om det, så är ju. direktör Hodell nere och ser på Karl-Gerhard just som han slutar på Folkan här. Vad är att ana sig till under det?

– Ingenting, ingenting och så gott som nästan ingenting! Det kan tänkas, att vi på något sätt inleda samarbete, det kan tänkas, att vi inte göra det, och det kan tänkas, att det inte ens eller alldeles säkert är frågan om samarbete. I en eller annan form eller i ingen form alls. Och något förskott får herr'n inte alls"— jaså, intervju! Nej, inte någon intervju heller! Så det! Fast om tidningen nämner att kring Viran och. Zara Backman vill jag vira (förlåt!) en lager, att jag, om jag kommer till Göteborg med en revy i höst, då bara ta'r. nyaste och bästa saker, eftersom jag förut kanske underskattat sta'n, det har jag ju ingenting bestämt emot. Men ytterligare förskott på mina planer och tankar — nää, snälla herrn!

Och så sprang Björn Hodell till Lillans generalrepetition på »Styrman Karlssons flammor».
Det är premiär i dag. Vilka av de agerande skulle ni själva engagera, om ni ville presentera de bästa av ensemblen i Stockholm? Gå och se!" avslutar GP.
"Styrman Karlssons flammor, en svensk sjömans äventyr runt jorden i 3 akter o. 9 tablåer av Björn Hodell"
som det stod i programmet.

Sångtexter av Karl Evert. Musiken av Helge Lindberg. Danserna inövade av Sigrid Eklöv-Trobäck. Dekorationerna efter skisser av Birgit Afzelius- Wärnlöf. Regi: Helge Karlsson. Kapellmästare: Gustav Erbe. Folke Helleberg spelade Kalle Karlsson, styrman.

Övriga medverkande var:

Bror Sjökvist, Helge Karlsson, Anders Boman, Ellen Karlsson, John Wallin, Zara Backman-Bober, David Eriksson, Eleonor Gårdström, Hebe Hultman, Bollan Lundkvist, Bojan Rosenkvist och Viran Rydkvist.

Kritikernas omdöme om Folkes insats var väl "så där", allt ifrån hyfsat till en regelrätt sågning.

Morgontidningen skriver:

"Om man skulle anmärka något på den i ruschig fart och med smittande humör genomförda föreställningen, så träffar det huvudrollsinnehavaren, unge Folke Helleberg, som inte förfogar över den axelbredd - andligen och kroppsligen - som man fodrar av Hodells och än mer Sigge Strömbergs hjälte. Det blev litet för jamsig deklamation och för påtaglig scenosäkerhet i början, fast sedan skall erkännas att Helleberg både spelade och sjöng upp sig riktigt bra. Och flott ser han ut".

Göteborgs Morgon Post utbrister:" Lillan tar farväl med klang och jubel".

Recensionen fortsätter: "Som styrman Karlsson var väl Folke Helleberg inte precis den kraftkarl rollen kräver, och det dröjde också en stund innan han blev riktigt varm i den vadderade kavajen, men på humöret fanns inget att anmärka".

Ska väl inte undanhålla er sågningen som Ny Tid skrev den 27 feb:

"Folke Helleberg som skrudat sig i den käcke styrmannens svajiga rigg, doftade kanske inte precis av saltvatten och vad därtill hör, han tedde sig mest som ett embryo till en revyscenens sjöcharmör, men som sådan var han inte så oäven. Han är inte ännu färdig med de naturliga tonfallen och de otvungna replikerna, men det kommer väl med tiden, men däremot gjorde han sig bra som kuplettsångare".

Oavsett vad kritikerna tyckte så gick Styrman Karlssons flammor bra ända till 8 april 1935 då sista föreställningen var.

Den 9 april var det så dags för avskedsföreställningen för Lilla teatern på Kyrkogatan.

"Man spelade Oscar Rydqvists "Lyckan går i hamn", en pjäs där fröken Rydkvist har en utmärkt roll, och förresten ett av de bästa stycken som givits på teatern" enligt Göteborgs Tidningen den 10 april.

En fullsatt salong hyllade den folkkära skådespelerskan och teaterchefen Viran Rydkvist. Vid hennes första entré ville applåderna aldrig ta slut och hon var tvungen att gå fram till scenkanten och niga.

Morgon Posten skriver:

"När ridån gått ner för sista akten blev det tal. Först framträdde hr Helge Karlsson med en jättestor lagerkrans från lillans personal och tackade fröken Rydkvist för den gångna tiden, sedan talade fröken Rydkvist själv, och slutligen tolkades publikens saknad av advokat G, Hellman, som hoppades att återseendets glädje snart skall firas på en annan scen.

Morgon Posten fortsätter:

Ja, och så hurrade vi allesammans fyra gånger för Viran Rydqvist och Lillan och sujetterna och för alla glada stunder de berett oss, och sedan ville publiken inte gå. Själv smet undertecknad ut, när ovationerna pågått i tio minuter. Och vi tänkte som bondpojken:

– Det var i alla fall en hjärtans rolig begravning! M. S-g

I Göteborgs Postens intervju med Björn Hodell (se ovan) så berättar Hodell att han engagerat Folke Helleberg för Vanadislundens Teater i Stockholm

sommarsäsongen juni t o m augusti 1935. Som ses i kontraktet nedan så var gaget 350kr/mån.

Vanadislundens Teater var en utomhusteater så risken fanns för regn och inställda föreställningar. I punkt två i kontraktet har teaterdirektör Hodell garderat sig: "Gage utgår endast per speldag icke vid inställd föreställning"

Nu fick Folke Helleberg verkligen arbeta med de riktigt stora, sommarlustspelet hette Filip den store och hade premiär den 7 juni 1935.

Filip den store var ett lustspel av DN-journalisten Oscar Rydqvist (Åbergsson) som var flitigt i elden vid den här tiden. Thor Modéen regisserade. Det var andra året i rad som O. Rydqvist skrev sommarlustspelet till Vanadislundens Teater.

Medverkade gjorde Thor Modéen, Julia Caesar, Helge Karlsson, Mona Geijer-Falkner, Birgit Chenon, Nils Jacobsson, Walter Lindström., Folke Helleberg, Gertrud Bodlund, Victor Hagman och Lill-Acke Jacobsson (15år). Thor Modéen spelar Filip och Julia Caesar en barnmorska, som sedan många år tappat bort sin fästman. Filip den store är en steward och allt i allo på en trampångare, vars besättning blir ofrivilligt permitterad när ångaren stöter på grund. Så rullar det hela igång.

Alla tidningar höjde föreställningen till skyarna och naturligtvis var det Julia Caesar och Thor Modéens förtjänst. Man körde dubbla föreställningar på söndagarna. Pjäsen gick sista gången den 18 augusti.

 

 

Svenska Dagbladet skrev:

"Kombinationen Oscar Rydqvist—Thor Modéen visade sig förra året så lyckosam för Vanadislundens friluftsteater, att man mycket väl förstår direktionens önskan att få annonsera samma namn i år.

Det sker med lustspelet "Filip den Store", där Oscar Rydqvist (Åbergsson) flinkt och behändigt rört samman en intrig av den typiska sorten med litet sjömansjargong, en smula fjäderlätt romantik och mycken handfast satkärringskomik. Den borttappade och återfunne fästmannen och dito barnungen, förutan vilken ingen anständig friluftspjäs skrives här i landet, saknas inte heller, och handlingen utspelas i så nära tid, att slutakten ackompanjeras av bröllopssaluten, då "Dannebrog" stack till sjöss med Ingrid och Frederik. Alltsammans är harmlöst, rörligt och lättflytande, varför succén utan vidare kan anses given.

Titelrollen, mästerstewarten Filip Andersson med finfina vetelängder som specialitet, är direkt skriven för Thor Modéen och upplagd för hans glada och hjärtliga komik, som här får blomstra ut fullt naturligt i lämplig omgivning och i en dialog, vars poänger äro lyckligt fria från smaklösheter.

En värdig medtävlerska om publikens skrattsalvor och applåder har han i Julia Caesar, och mot dessa två blir den övriga ensemblen på det hela taget ganska blek — möjligen med undantag för Lill-Acke, en yngling i början av tonåren, som sköter både repliken och handklaveret som en hel karl.

Helge Karlsson som sjökapten och Mona Geijer-Falkner som hans tämjda argbigga samt Birgit Chenon och Folke Helleberg som ett par blonda ungdomar ha övriga framträdande uppgifter i ensemblen, där Gertrud Bodlund dessutom sätter in en ettrig färgklick. Nils Jacobssons clownmässiga gammalmanstyp tycktes en smula verklighetsfrämmande i miljön, som för övrigt utmärkte sig för absolut naturlighet.

Den behagligt korta föreställningen mottogs med hörbar belåtenhet av en talrik publik".

 

 


 


Fridolf Rhudin
Fridolf Rhudin var under 1920- och 30-talet Sveriges folkkäraste och högst betalda filmskådespelare. Under sin karriär gjorde han 19 filmer - hälften av dem regisserades av Gustaf Edgren. Rhudin föddes den 10 oktober 1895 i Munkfors. Han följde till en början i faderns fotspår och utbildade sig till skräddare. Passionen var dock teatern och han blev en lokal kändis när han spelade i Munkfors amatörsällskap. 1917 träffade han för första gången Gustaf Edgren, en bekantskap som skulle visa sig vara avgörande för Fridolfs karriär. Minerna, gesterna och senare även replikkonsten blev tillsammans med hans karakteristiska utseende nyckeln till framgång. Hans agerande är sig likt från film till film och mycket av hans popularitet berodde på just denna oföränderlighet. Han medverkade huvudsakligen i militärfarser och historier i landsbygdsmiljö, där han oftast spelade dräng, menig militär eller polis. Hans dråpliga miner och dumsluga utstrålning uppskattades av publiken som tog honom till sitt hjärta. Den sista filmen han gjorde var Simon i Backabo 1934, som liksom debutfilmen var regisserad av Gustaf Edgren.
Kar de Mumma berättar i sin bok "Mina favoriter" om hur sketchen "Den ensamma hunden" kom till.
Inför revyn på Södra Teatern 1931 visste vi inte vad vi skulle hitta på åt Fridolf. Han hade blivit en av de stora publikfavoriterna vid filmen och hela Sverige skrattade just då åt filmen Kronans Kavaljerer. Han var rädd, livrädd att inte motsvara förväntningarna. Det är ju ett öde som drabbar de flesta som kommit på toppen, särskilt de som blir utnämnda till "Sveriges roligaste". Ett faktum var att populariteten besvärade honom och gjorde honom ytterligt nervös. Den så folkkäre gick i ständig ängslan för vad folk skulle tycka.
Kar de Mumma berättar att de gick från krog till krog (det var oftast så man kläckte idéer) men att det var hopplöst att komma på något fyndigt och roligt.
Detta pågick i dagar vi kände oss helt uttömda på förslag men så en sen natt när vi skulle gå hem så stannade Fridolf till i restaurangens tambur, då slog det till. Där låg skyeterriern Jimmie, två år, och såg vemodigt på oss under sina snåriga ögonbryn.
– Den där vill jag göra, sa Fridolf. Det är bara att skriva ner vad han tycker och tänker. Och det kan du göra före frukost i morgon. I värsta fall bör jag göra det själv.
Så föddes "Den ensamma hunden" och det var ingen konst att skriva det numret före frukost dagen därpå eftersom det passade honom som en handske och han kände för det.
Kar de Mumma berättar vidare: När jag läste upp monologen för Fridolf strax innan den skulle repeteras, lyssnade han mycket allvarlig, nästan betryckt. Sedan förklarade han:
– Man torde kunna säga att det är en stor lycka för revykonsten att inte författarna själva spelar sina nummer.
Inför premiären på nyårsdagen var Fridolf så nervös, att han inte kunde köra sin bil upp till teatern som han annars brukade. Min bror Sven och vännen Arne Borg fick lov att ta hand om honom och i Katarinahissen blev han illamående, nära kollapsen, och måste kasta upp över broräcket som en sjösjuk. När jag senare kom in i hans loge satt han där förtvivlad, skräckslagen. Vi försökte lugna honom med att det ju hade gått så bra på genrepet och att det var fin stämning i salongen redan innan ridån hunnit gå upp. Ingenting hjälpte, han var lika vettskrämd ändå. Någon föreslog att vi skulle hämta ett stort glas konjak nere på restaurangen. Nej, det var inte bra. Det kunde Thor Modéen "stå pall för", men inte Rhudin. Och förresten kanske han redan hade tagit ett stort glas konjak.
Innan han gjorde entré såg han mig med tårar i ögonen och försäkrade att om det gick galet, så inte var det mitt fel.
Det hade gått så fort alltsammans och han orkade inte med det. Och ännu svårare blev det några år senare. Varje gång han skulle in på scenen måste nerverna dövas, varje gång större doser.

Rhudin avled på Röda korsets sjukhem och därifrån berättas: Dödsorsaken var hjärninflammation. Rhudin, som varit sjuk sedan i december, hade några veckor vårdats på Röda korsets sjukhem, dit han hade intagits på grund av svår nervvärk i benen, vilken sedan konstaterades härleda från hjärninflammationen. Ännu på onsdagen var Rhudin relativt kry och kunde själv förrätta sin toalett. Vid 8 – tiden såg sköterskan honom emellertid plötsligt sjunka samman i sängen, och några sekunder senare var han död.

Han avled den 6 mars 1935, endast 39 år gammal. 50 000 personer hedrade honom då kistan fördes i kortege genom Stockholms gator.

Gideon Wahlberg
Gideon Wahlberg är kan man säga urfadern till pilsnerfilmerna. Han var lustspelsförfattare, skådespelare, regissör, kompositör och teaterdirektör. Född i Stockholm. Wahlbergs folklustspel Söderkåkar, Skärgårdsflirt, Kärlek och Landstorm med flera blev filmade och fick på så sätt stor spridning. Hans lustspel utspelades ofta i arbetarklassmiljö där man tog sig en bira och en sup. I filmen Söderkåkar från 1932 som Wahlberg skrev 1930 hade han huvudrollen som "Johan Jansson, murarbas". Filmen blev den första pilsnerfilmen.
Han debuterade som skådespelare på Skansens friluftsteater redan vid nio års ålder. Vid 11-12 år bildade han tillsammans med Gösta Ekman sin första teatergrupp (amatörer), vid 14 år skrev han sin första pjäs, och vid 21 år hade han sin första stora succé. Det var lustspelet "Skärgårdsflirt" som gick 547 ggr i sträck på Stockholms friluftsteatrar. "Kärlek och Landstorm" blev en formidabel succé. Wahlberg spelade själv "halvtroppchefen Filip Andersson". Den gick tre år i sträck i på Tantolundens Friluftsteater och annorstädes i Stockholm. Filmen Kärlek och Landstorm kom 1931 och var Wahlbergs fjärde film som skådespelare.
Wahlberg skrev även texter och melodier till Ernst Rolfs revyer. Det var hos Gideon Wahlberg som Edvard Persson grundlade sin enorma popularitet. I de så kallade Larssonfilmerna, spelade Edvard Persson "Larsson". Här är Wahlberg både manusförfattare och skådespelare, Flickorna från Gamla Sta'n 1934, Kvinnorna kring Larsson 1934, Tjocka släkten 1935 (här var Wahlberg idékläckare) och Larsson i andra giftet 1935. Gideon Wahlberg var i de flesta roller en jovialisk och fryntlig figur, en rättskaffens svensk som på alla sätt förkroppsligade en folkhemsk renhårighet. Wahlberg var produktiv och skrev ca 40 revyer, ca 25 pjäser, manus till 12 filmer, regisserade fem och skådespelade i 29 filmer. Gideon Wahlbergs lustspel är även kända i nutid då de har blivit TV-serier "Söderkåkar" 1970 och "Skärgårdsflirt" 1972.
Gideon Wahlberg avled 3 maj 1948, 57 år gammal.

 

Greta Ericson

Greta Ericson föddes i Gävle 28 november 1914.
Efter att ha genomgått åttaklassigt flickläroverk i Falun provade Greta Ericson på olika yrken, hon kände emellertid att det var skådespelare hon ville bli. Som 20 åring 1934 sökte hon till Kungl. Dramatens Elevskola, kom in och gick där till 1936. Efter elevskolan engagerades hon vid Vasateatern i Stockholm hos Per Lindberg och Martha Lundholm. Sedan följde några intensiva filmår. Sin första filmroll fick hon i filmen
Familjens hemlighet (1936). Det blev ytterligare sex filmer fram till 1939. Greta Ericson var 23 år när hon fick en av sina största filmroller som Margit i Pensionat Paradiset (1937). Trots att filmen blev nedskriven i pressen fick Greta Ericson bra kritik för sin insatts. Sista filmrollen gjorde hon i Kronans glada gossar (1952) en så kallad "klippfilm". Genren "klippfilm" får tillskrivas strejken i de svenska ateljéerna under 1951. I början av 1940 talet var Ericson verksam som Landstormslotta. Landstormen mobiliserades mellan 1939 – 1941 och resulterade i tre filmuppslag, två med Sickan Carlsson. Greta Ericson spåddes en lång och lysande film – och teaterkarriär men valde familjelivet. Dock medverkade hon i Rune Lindströms TV-version av Gustaf Vasas äventyr i Dalarna (1971). Hon spelade rollen som Barbro Stigsdotter. Greta Ericson släppte dock aldrig riktigt taget om teaterlivet. I början av 1950 talet var hon med och bildade en teaterklubb i Falun och höll på med den in på 70 talet. Hon ledde också en barnteatergrupp under många år. Greta Ericson var gift med industriledaren Olle Herdin.
Greta Ericson avled i Falun 1 juni 2006.

 

 

   
 
   
   

 

Filmkärringar och huskors
Kvinnor som hade skinn på näsan och tog sina män i hampan blev ofta kallad "kärring". Benämningen förekom flitigt i 30 och 40 tals film även en bit in på 50 talet. Kärring eller satkärring har ju en negativ klang men samtidigt gillar vi att se dessa kvinnor på film på samma gång som vi nog inte vill bli utsatta själva för en satkärring. Enligt Kerstin Norén, Prorektor vid Institutionen för svenska språket så betyder ordet kärring:
"Man hör ju ibland åsikten att käring och kärring skulle vara två olika ord, där stavningen med ett r visar att ordet har med kär att göra och därför egentligen är positivt. Stavningen med två r skulle då vara ett annat ord, med nedsättande betydelse och använt bland annat om någons hustru, som i motvalls kärring. Så är det nu inte. Båda stavningarna är varianter av samma ord, kärling, som är en avledning till ordet karl och betyder "(gammal) kvinna". Ordet stammar från medeltiden, och stavningar med såväl bevarat l som ett eller två r finns belagda åtminstone sedan 1500-talet. Men det är intressant med moderna omtolkningar, som ofta sker just när det finns flera formella varianter av ett ord".
Vissa skådespelerskor hamnade i filmkärringar och huskorsfacket.
Vår största filmkärring är utan konkurrens Julia Caesar.
I en artikel i Filmjournalen 1953 sammanfattar man Julia Caesar så här. Rubriken löd: Vår käraste kärring.
I snart femtio år har hela Sveriges Julia Caesar glatt oss som satkärring på scen och film – men privat är hon en kvinna med charm, humor och hjärta.
Hon blev expert på att gestalta argsinta men hjärtliga tanter – den rollgenre som hon hamnade i redan som 16-åring. Hon spelade mängder av portvaktstanter, hushållerskor och svärmödrar. Julia Caesar kom att bli friluftsteaterns drottning, främst på Tantolunden och Vanadislundens scener. Hon gjorde också ett stort antal oförglömliga filmroller. Som filmkärring nummer ett medverkade hon givetvis i filmen Pensionat Paradiset plus 142 filmer till. Andra filmkärringar är Dagmar Ebbesen och Rut Holm, då tänker man på hembiträden, förkläde, rakryggade fruntimmer/kärringar som ställde saker och ting tillrätta och sa till på skarpen när det gick för långt. Tänk vad många familjers problem de har löst i olika filmer.
Hembiträden var en vanlig företeelse på 30 och 40 talet huvudsakligen bland de bäst beställda. De hade en låg lön samt mat och husrum. Hembiträdet fick bo i jungfrukammaren, ett rum nära köket. Arbetsuppgifterna var husgöromål såsom städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. En arbetsdag på tolv timmar var inget ovanligt. Hembiträden skulle vara "artiga" och niga för arbetsgivarna och arbetsgivarnas gäster.
Det fanns gott om platsbyråer/förmedlingar där hembiträdesjobben delades ut. Dagmar Ebbesens mest kända film är Vi hemslavinnor 1942. Förlagan var ett dansk lustspel Den ny Husassistent av Axel Frische. Den svenska teaterpremiären var 1921 i Stockholm och spelades sedan även på landsorten alltid med Dagmar Ebbesen i huvudrollen, den spelades sammanlagt över 700 gånger. Hemslavinnor filmades första gången som stumfilm 1923 ….jo, med Dagmar Ebbesen i huvudrollen. Rollen som Kristiania gör Ebbesen med sådan bravur att 1933 görs en ny filminspelning nu med ljud, Hemslavinnor. Som tidigare nämnts så gör hon rollen en tredje gång på film 1942 då kallad
Vi hemslavinnor. Hon fick en gång ett brev från en karl som hade tröttnat på hennes rollgestalter, han skrev: "Ge fasen i att skälla på oss!"
Rut Holm hade liknande roller som Dagmar Ebbesen men hade kanske inte riktigt samma utstrålning och pondus som Ebbesen. Hon var dock den bäst betalda filmskådespelerskan under en period. Hon kallades ibland "En kvinnlig Fridolf Rhudin". En av Rut Holms mest kända filmer är Hanna i societén 1940. Hjördis Pettersson en annan filmkärring hade mer blandade roller men under 50 talet var hon en riktig filmkärring och då tillsammans med Douglas Håge i "Lilla Fridolf" filmerna.
När det gäller huskorsen (ragata, argbigga) då tänker man i första hand på Åsa-Nisses fru – Sarons Ros, Eulalia. Ett surare huskors finns inte. Helga Brofeldt spelade Eulalia i sju filmer och Brita Öberg i tio.
I filmen Bröderna Östermans huskors 1945 spelar Amy Hagman urtypen av ett huskors. Filmen handlar om tre lata skärgårdsbröder spelade av Adolf Jahr, Artur Rolén och John Elfström. De vill hellre ligga på sjön och fiska än att sköta gården. Huskorset, Amy Hagman kommer till gården, styr och ställer och till slut blir gården en mönstergård. Filmen spelades in även 1925 som stumfilm och 1932 med ljud. I dessa två filmer spelar Frida Sporrong huskorset "Anna Söderberg". Bullan Weijden spelade huskors bara en gång i filmen Kalle på Spången 1939. Hon spelade med bravur och gjorde livet surt för Edvard Persson. Viran Rydkvist var en skådespelerska och teaterdirektör som flera gånger fick spela kärring. Hon gled nog över till huskors i filmerna Swing it, magistern! 1940 och Magistrarna på sommarlov 1941 där hon spelade rektorskan Agda Löfbeck . Hon dominerar sin man, rektor William Löfbeck (Carl Hagman). Hon bestämde bl.a. att han under sommarlovet skulle vara hemma i lägenheten och vattna blommorna när hon skulle åka på bad -och- rekreationssemester.

Intervju med Dagmar Ebbesen i Filmjournalen 23 april 1944, hon är vid tillfället 53 år.

"I Hemsöborna tycker man om Dagmar Ebbesen. Mitt i sin robusta lantlighet har hon så många drag av äkta kvinnlighet, av behov att bli omhändertagen, av sentimentalitet, av svartsjuka – och av förmåga att bli sol-och-vårad. För en gångs skull har hon fått tillfälle lämna sin vanliga film satkäring – för att stiga fram som en riktig kvinna av kött och blod. Ingen karikatyr, ingen buskteater. Hennes raskenstammade Madam Flod ger en bild, som man gärna vill hålla kvar på näthinnan. Av allt berömmet sätter Dagmar Ebbesen själv mest värde på ett telefonsamtal från Sigurd Wallén dagen efter det dödsscenen tagits i ateljén. Han hade just sett körningen och ringde upp henne: "Dagmar, du har blivit en god skådespelerska!"

"Det gladde mig ända in i själen", erkänner hon och uttalar en blygsam förhoppning att fler ordentliga karaktärsroller skall bli hennes lott hädanefter, även om nya herrar Strindberg kanske inte växer på träd.

"Blygsam" stod det. Är Dagmar Ebbesen då inte en satkäring? Jo, på film och teater. År ut och år in har hon varierat sina resoluta, karska fruntimmer och ragator – man skulle kunna rabbla upp titlar på filmer och pjäser i det oändliga. Men hos den privata Dagmar Ebbesen finns ingenting av allt detta. Naturligtvis är hon vad man kallar en "rejäl" kvinna. Men framför allt är hon en fin och god människa med ett vänligt, glatt humör. Hon är "kul" på ett enkelt och mycket vinnande vis. Hennes livssyn är solig, positiv. Hennes intellekt är snabbt och rörligt, hennes sätt att tala slående och impulsivt – hon kastar gärna från ett ämne till ett annat. Hon verkar öppen och tillgänglig, konstrar inte, är ärlig och rättfram utan choser. Och naturligtvis har hon humor i rikt och befriande mått. Sin humor har hon fått användning för i sin karaktär. Men ibland – vill man gärna invända – på ett alltför enkelriktat sätt. "Ebbesen skall inte slarva bort sig på revyer och sånt", sa Karin Swanström en gång: "Hon ska göra karaktärer". Fru Ebbesen håller nog själv med om det. "Man liksom inte orkar hålla på och vända ut och in på sig själv med revy roller i det oändliga. Man tyckte det var roligt när man var ung och hade ett sprakande humör – men nu känner man det mest som att stå och apa sig . . ." De första tio åren av sitt liv upplevde hon i Dalarna, i Karlfeldts trakter. "Där skulle man alltid ha bott, och man skulle aldrig ha blivit äldre!" säger han. "Tänk så stolt och glad jag var, när jag fått alldeles nya skor, som knarrade i kyrkan. Och 1897 for jag med familjen från Jularbo station för att se på utställningen i Stockholm och förskräcka huvudstadsborna med mitt präktiga dalmål." Fru Dagmar har en imponerande härstamning — med självaste Niels Ebbesen som stamfader. "Italienska" är hon på fädernet, hennes fars morfar var nämligen den sydländske operasångaren Giovanni Cetti vid Det Konglige i Köpenhamn. Och båda hennes föräldrar var vid teatern, fadern Thorald Ebbesen och modern Jenny Öhrström. Hon kommer så väl ihåg dem, när de kom hem från sina turnéer, pappa i hög hatt och mamma i flor och parfymdoftande – det var så högtidligt!

Vid 13 år började Dagmar sin teaterbana med en liten uppgift i "Tummeliten" på Östermalmsteatern. Mary Gräber gjorde förresten titelrollen, och Gösta Ekman fick inte vara med därför att han var för – liten! Sen fortsatte hon med kammarfruroller, provläste och deklamerade Fröding för den mäktige Albert Ranft (efter att i tre dagar ha vänt om i trappan av idel rädsla), engagerades för landsortsturnéer och fick sin första riktiga roll som en gammal skvallertant (hon var då tonåring!) i en skärgårdspjäs.

Med undantag för den tid då hon var med bland de berömda "Leanders vackra flickor" och ömsom dansade balett i trikåer, ömsom drog en klänning över trikåerna för att gå in och göra "typ", har Dagmar Ebbesen alltid fått spela äldre tanter, hur ung och söt hon än var. 29 år hade hon fyllt då hon första gången spelade "Hemslavinnor"…

Att "Hemslavinnor" f. ö. varit hennes stora slagnummer är säkert bekant. 512 gånger har hon spelat pjäsen, 1 gång har hon stumfilmat den, 2 gånger talfilmat den – sannerligen ett rekord! Hennes första film var föresten stumversionen av "Anderssonskans Kalle", där hon – förstås – var en av satkärringarna (vid 30 år fyllda). Hon har ett mycket livligt minne av den inspelningen, då hon ensam på ett något bräckligt och vingligt isflak företog den långa segelturen ute från Rålambshov ända in till Stadshuset, alltmedan filmkameran surrade. När ljudfilmen skulle göras flera år senare, var det emellertid hon som vägrade att göra en isfärd . . . Tillsammans med maken, som är kapellmästare, bor Dagmar Ebbesen i en villa neråt Ulvsundasjön. Där arbetar hon gärna i trädgården, sätter morötter och potatis. Före kriget hade hon 35 höns, som sen måste slaktas – men nu skall det bli nya igen, säger hon. Motorbåten har blivit utbytt mot en rodd-dito, och nära kontakt med naturen har hon på allt sätt här ute. Men i längden tycker hon inte om att gå hemma och pyssla. Arbetet är liksom ett livselixir, anser hon. Eller en hobby – hur man nu skall uttrycka det. Men ibland kan det bli för mycket av arbete också. Som ett tag i höstas, då hon höll på med tre filmer på en gång: i båda hallarna på Europafilm med "Livet på landet" och "Hemsöborna" – och exteriör ute vid Stäket för "Släkten är bäst". "Förr kunde man stå ut med sånt där jäkt», säger hon. Då var det ingenting att kliva upp kl. ½ 5 på morgonen för att fara ut på exteriör, filma hela dan och sen spela teater på kvällen. Men det orkar man inte längre. Det går inte ihop. Man är inte 17 år längre, man är 18...!" "Man får vara tacksam att man kommit på rätt plats i livet", tycker hon. "En gång funderade jag på att bli modist – men det hade nog inte varit så livat att göra hattar i hela sitt liv. Det här yrket är liksom en skola för livet. Man har god nytta av det också som människa, får kontakt med det verkliga livet. Och man måste ha ett gott musikaliskt öra, om ni förstår vad jag menar." Musikalisk är Dagmar också i radio, tillsammans med Sickan Carlsson och Kätie Rolfsen i "Oss flickor emellan". Men strängt taget tycker hon inte alltför mycket om, att herr författaren alltid tvingar henne att vara ovettig mot karlarna. "Ge fasen i att skälla på oss!" skrev en indignerad lyssnarkarl till henne häromdagen. Och, tillägger Dagmar filosofiskt: "Varför skall man vara osams med karlarna om man inte behöver det... ?"

Det kan vara klokt resonerat, tycker

Marco Polo.

 

 

John Botvid
John Botvid Börjesson föddes i Landala i Göteborg 1889. När han var 12 år började han att intressera sig för "Levande bilder" de vi kalla film. Han och några kompisar inköpte några laterna magica alltså en enkel skioptikonapparat, som förstorade de projicerade bilderna. Mot en avgift på två öre visade grabbarna bilder på ett lakan i lägenheten.
När han var 15 år fick han sitt första uppdrag att skriva en revy det var till invigningen av ett nytt klubbhus för Idrottsföreningen Göta. Det gjordes en insamling bland besökarna och han fick 4:65 i arvode. Nu hade John Botvid fått blodad tand på att skriva.
Under åren skrev han ett stort antal revyer i Göteborg och sedan i Stockholm som han också medverkade i. Han skrev revyer tillsammans med Karl Gerhard och 1929 skrev han en nyårsrevy tillsammans med Thor Modéen. Där uppstod en konflikt för Thor Modéen ville stå som ensam ansvarig för revyn det redde dock ut sig och senare blev Thor Modéen och John Botvid bästa vänner. Han samarbetade även med Ernst Rolf. Det blev sammanlagt över 50 revyer.
Botvid debuterade som filmaktör 1917 i stumfilmen Revelj där han spelade adjutant. John Botvid gjorde små inhopp i 9 filmer innan han medverkade i Pilsnerfilmernas Pilsnerfilm Pensionat Paradiset (1937).
I en scen improviserar han plötsligt och säger: Kom de bott! En ny stjärna och ett nytt utryck var fött. Han var flitigt förekommande på filmduken under 1930-40 och 50 talet. John "Botte" Botvid delar ett svårslaget rekord med Wiktor "kulörten" Andersson. "Botte" medverkade 1940 i 13 långfilmer, samma gjorde "kulörten" 1952. Botvid gjorde oftast små biroller och var en självklarhet i svensk film, han var så självklar att han nästan aldrig nämndes i filmrecensionerna.
Hans nasala stämma och att han pratade genom näsan gjorde honom unik och lätt igenkänd. Han fick ofta spela en lite förvirrad äldre man. Han såg egentligen lika gammal ut genom alla år.
John Botvid gjorde några grammofoninspelningar bl.a. 1941 då han spelade in en talskiva med Thor Modéen Filibunken, nu hade han fått ett smeknamn till. Botvid var med och startade Svenska AB Förenade Filmartister, (Saffa film) ett svenskt filmproduktionsbolag grundat 1944 (ombildat 1945 till AB Rex-Film). Delägare förutom John Botvid var Thor Modéen, Elof Ahrle, Carl Hagman och Lasse Krantz.
Bolaget producerade totalt endast tre filmer, 1944 Fattiga riddare, 1945 Rattens musketörer och 1945 Pettersson och Bendels nya affärer innan de ekonomiska tillgångarna definitivt sinade. I de två första filmerna hade Botvid tämligen stora roller.
John "Botte" Botvid var så unik i sin spelstil och framtoning att han ofta imiterades på olika revyscener.
Sitt sista filmframträdande gör han i filmen Älskling på vågen (1955) med en roll som nors fiskare sittande i en båt i Stockholms ström med en enorm håv. Han var gift med Gunborg Maria Johnson med vilken han fick barnen Rolf och Gerd.
John Botvid avled i Stockholm 1964.

 

John Melin
John Melin föddes i Karlskoga den 18 maj 1895. Han scendebuterade hos Emil Norlander 1915 på Kristallsalongens Friluftsteater. Norlander skrev två revyer 1915, Stockholm runt på 140 minuter och Restaurant Pumpen.
I juni 1919 spelade Melin en revy i två akter Mångsidiga Isidor på Novilla sommarteater på Djurgården tillsammans med bl.a. Thor Modéen.
Samma år filmdebuterade han i rollen som kyrkobesökare i John W. Brunius Synnöve Solbakken. Han engagerades av Karl Gerhard och Kar de Mumma som revyskådespelare. Melin spelade nyårsrevy 1935 på Södra Teatern, Karusellen. Medverkade gjorde bland andra Thor Modéen. Det blev en ny nyårsrevy 1936 på Södran, Klart Söderut, här tillsammans med Thor Modéen, Åke Söderblom och Katie Rolfsen. Han reste i Folkparkerna under större delen av -30 talet. Melin blev en mycket uppskattad revyskådespelare och engagerades flitigt i revysammanhang. Nyårsrevyn 1945 på Södran, Revydags skriven av Herr Dardanell spelade Melin tillsammans än en gång med Thor Modéen, Åke Söderblom, Katie Rolfsen. Den 19 maj 1945 firade Melin 40 års jubileum som artist. Hela Södrangänget hyllade honom och ställde upp och showade långt in på småtimmarna. Herr Dardanell skrev ytterligare nyårsrevyer som Melin medverkade i, bland annat Fred och Fröjd 1946. Under alla sina år som revyskådespelare medverkade han i filmer, alltid som birollskådespelare. John Melin tillhör våra mesta och bästa birollskådespelare med hela 129 filmer. Denne 130 kg man hade roller som polis, restauranggäst, ballongförsäljare, tjock herre i Katarinahissen o.s.v.
I filmen Kajan går till sjöss 1943 fick han spela en scen på ca tio sekunder nära nog som sig själv, tjock gubbe med ljus röst i Strängnäs. Han och John Botvid låg ungefär i samma röstläge. Sin sista filmroll gjorde Melin i Hasse Ekman filmen Äktenskapsbrottaren 1964 hade där rollen som Purén, hotelldirektör och portier.
John Melin avled i Stockholm den 6 april 1966.

 

 

 

Kajan Hjelm

Kay "Kajan" Hjelm föddes den 24 juni 1928 och växte upp i Stockholm, redan som elvaåring 1939 blev han en av huvudpersonerna i radioserien "Vårat gäng". Samma år skrev Kay Hjelm sitt första filmkontrakt för filmen Vi på Solgläntan. Den så oerhört populära radioserien "Vårat gäng" fortsatte med revyer och turnéer. Det slogs publikrekord på flera håll. På Götaplatsen i Göteborg samlades enligt en tidningsuppgift 50 000 åhörare för att ta del av gängets framträdande, som skedde från balkongen på en intilliggande fastighet. Idén var att gänget bestod av pigga, skötsamma och musikbegåvade ungdomar som alla bodde på Södermalm i Stockholm. Filmen Vårat gäng kom 1942 och blev en stor publiksuccés. Pratglad och lite lillgammal lanserades han som Sveriges svar på Mickey Rooney. Kay "Kajan" Hjelm medverkade i ett 25 tal filmer och hade kanske sin största roll i Kajan går till sjöss 1944. I filmen medverkade bl.a. John Botvid som skeppare med Kajan och hans kompisar som besättning på båten. Hjelm verkade som underhållare en bit in på femtiotalet. Kuriosa var hans något annorlunda hobby. Han gick ibland under smeknamnet "Slips-Prinsen". Han hade nämligen en fantastisk samling slipsar. Slipsar i samma färg men med olika mönster: rutiga, randiga på längden, på tvären, randiga på snedden, med små och stora rutor o.s.v. I slutet på femtitalet bosatte sig Kajan Hjelm i Trosa och övergick till att bli konstnär och hade flera egna utställningar. Förlovad med Marion Sundh, skådespelerska, sångerska och musiker. Hjelm omkom tragiskt den 15 september 1983 i en båtolycka i Trosa.

 

 

 

Edvard Persson och Kalle på Spången
Edvard Persson och filmen Kalle på Spången är synonymt. Edvard Persson svensk films mest populära skådespelare genom tiderna, Kalle på Spången, Edvard Perssons mest älskade film och en av de mest sedda filmerna i Sverige. Vi har idag svårt att föreställa oss hur stor Edvard Perssons popularitet var. Han är utan jämförelse den största filmstjärna vi någonsin haft. Särskilt under perioden 1932 – 1943 var han en publikmagnet av sällan skådat slag med minst två långfilmer per år som alla sågs av mer än miljonen biobesökare. Han spelade in 48 långfilmer skrev manus till 14 och stod som regissör för sex filmer. Unikt i filmvärlden är att han var Europa Film trogen hela tiden. Persson hade en fantastisk röst och förutom att han sjöng visor i sina filmer gjorde han 226 insjungningar på 78-varvskivor. Även om han i filmerna gick under olika namn, Larsson, Månsson, Jeppsson eller Karlsson och olika yrken, snickare, bagare, gästgivare, bonde eller skomakare spelade han egentligen hela tiden samma person, den gemytlige skåningen, go och glad och förtjust i mat och dryck och finurligt bondslug när det behövdes. Det berättas att han hade divalater. När han kom till inspelningsstudion brukade hans första replik vara: – Jaha, och så sätter vi allt ljus på mig tack. Han var medveten om att det var han som var filmens viktigaste ingrediens och han gjorde ingen hemlighet av att han visste det. – Flytta på dig, det är mig publiken vill se sa han och tog plats i bildens mitt.
En skådespelarkollega kunde säga: – Det räcker att ni sminkar mig i nacken för jag ska vara med i samma scen som Edvard. Han tog ofta över regissörens roll och regisserade sig själv.
– Regissörer är överreklamerade herrar!
Vid inspelningen av Baldevins bröllop 1938 stod Gideon Wahlberg som regissör. Filmen spelades in i Bohusläns skärgård och vid exteriörstagningarna körde Wahlberg fast i regiarbetet. Edvard Persson ville inte dansa folkdans och klagade. Emil A. Lingheim övertog helt regin sedan Wahlberg fått en mindre nervkollaps på inspelningsplatsen i samband med oenigheterna med Persson. Regissör Emil A. Lingheim som antagligen hade en ängels tålamod regisserade många av Perssons filmer. Schamyl Bauman regisserade filmen Flickorna från Gamla stán 1934. Skådespelare Manne Grünberger berättar från inspelningen:
Jag var en av de två kisarna som skulle slå vad om vem konstnären Gustavsson skulle gifta sig med – Karin eller Inga. Hela filmen skulle sluta med att jag och min kompis hade en sista uppgörelse om tippningsresultatet, men Edvard Persson tyckte inte om att vi dominerade slutscenen så han tvingade fram en nyskriven slutscen, där han tappade en massa paket på färjan. Över huvud taget fann sig regissör Schamyl Bauman i att Edvard kom med en massa påhitt som han sedan filmade – nya situationer som inte fanns i manus. Det blev tusentals meter extra film.
Edvard Persson fick säckvis med brev, ur hans korrespondens kan man läsa: Innan jag skjuter mig vill jag höra efter om jag kan få låna 2 000 kronor.
Ur ett annat brev: Härmed tager jag mig friheten fråga huruvida Ni kan ha intresse av att giva mig ett lån å 10 000 kr, ev. mindre.
Edvard Perssons och en av svensk films största succéer är Kalle på Spången. Filmen som till och med fick ockupationsmakten Tyskland lite i gungning. Filmen spelades in mellan 1939-07-03 - 1939-10-04. Inspelningen gjordes till stora delar på Spångens Gästgifvaregård, Ljungbyhed. Andra inspelningsplatser var: AB Europa Studio i Sundbyberg, Trollenäs slott i Eslöv, Bosjökloster i Höör och i Tågarp.
Under inspelningen kallades den Landsvägskrogen.
Filmjournalen berättar i september 1939.
Det var ett schå, men det gick ändå: Edvard Perssons Kalle på Spången blev sannerligen färdig, men i elfte timmen innan lastbils- och personbilsförbudet trädde i kraft. Edvard hann själv bila upp till Stockholm. Efter några dagars paus för byggarbete på ateljén är han åter igång och spelar nu interiörerna som bl.a. inbegriper en del rättegångsscener.
Kalle på Spången hade premiär den 4 november 1939 på både Plaza och Astoria i Stockholm.
Filmen handlar om Kalle Jeppsson, källarmästare på Spångens Gästgifvaregård som försöker ta livet med en klackspark, trots sitt huskors till hustru, den snåla och intrigerande spritkassörskan och alla lagar som överheten skapat för att göra tillvaron besvärlig. Landsfiskalen är en paragrafryttare som tillsammans med spritkassörskan försöker få bort Kalle och pigorna från Gästgifvaregården. En av pigorna, Karin, är en utomäktenskaplig dotter och hur ska Kalle kunna berätta det för hustrun? Kalle Jeppsson går och samlar sig för att så småningom sjunga ut mot överheten i både sång och tal. Kalle på Spången blev en formidabel succé och sågs av två miljoner biobesökare. Filmen kostade 150 000 kr (3,9 miljoner i dagens penningvärde, 2010) att spela in och gav otroliga 8,0 miljoner (208 miljoner i dagens penningvärde, 2010) i intäkter!
Inspelningen fick flera gånger avbrytas på grund av regn eller utebliven sol. Men värst var nog Svenska arméns flygplan från det närbelägna Ljungbyheds flygfält. Regissören Emil A. Pehrson - Ljudpelle senare Lingheim var mäkta irriterad tills man en dag emellertid gjorde dygd av en nödvändighet. Man lät helt enkelt motorsurret spela en roll i filmen. Och nu gjorde det ingenting längre att det kom flygplan i replikerna, tvärtom det var bara bra. Och dessutom har man tagit effektfulla bilder från de stora Ljungbyheduppvisningarna vid Flygets dag.
Gunilla Wetterström Ringqvist som vid tiden av filmens inspelande var 10 år och bodde i närheten, hon berättar:
Vid ett av våra besök på gården kom någon och berättade att Edvard Persson höll på att filma alldeles i närheten. Vi skyndade oss dit tillsammans med lantbrukarens döttrar. Då Edvard Persson fick syn på oss frågade han om vi ville vara med. Han hade fått en idé. Vi skulle springa på vägen och sedan stå i en liten klunga och se nyfikna ut. Vi sprang fram och tillbaka ett otal gånger på grusvägen medan vi filmades. Lillebror som nog bara var fyra år orkade inte vara med så länge. Vi stannade en stund för att se hur filmningen gick till. En häst skulle stegra sig när den blev skrämd av tåget, vagnen som den drog skulle välta och en vacker flicka skulle falla av och svimma. Några karlar drog omkull hästen med ett rep. Det syntes inte på den färdiga filmen. Vi barn syns till min stora besvikelse endast någon minut på filmduken. Vi fick naturligtvis inget gage. Den vackra skådespelerskan hette Anita Gyldtenungæ. Efter filminspelningen återvände vi till bondgården. Vid ett annat besök på gården såg vi stora flygplan över oss och lantbrukarens syster sprang ut och hötte åt dem. Filmen vi medverkade i fick namnet Kalle på Spången.
Regissören Emil A. Lingheim berättar i en intervju 1975: Filmen innehåller en del som jag klippte bort flera gånger, men som alltid kom tillbaka: Edvards sång vid ett 1500-talsslott. Det tyckte jag var helt påklistrat men det blev kvar i slutredigeringen. Där använde vi Trollenäs slott och Bosjökloster vid Ringsjön. Själva gästgivargården, Spångens gästgiveri, finns i verkligheten någon kilometer öster om Ljungbyhed. Kvarnen som brann skulle vi ta på ett ställe vid Helga som hade en å, men hembygdsföreningen stoppade detta. Vi fick i stället en kvarn utan vingar i Tågarp och vi fick vingarna från en tredje kvarn. Brandkåren var där och vi höll på hela natten. Det rådde beredskap så vi fick annonsera för att lugna folk, så att de inte trodde det hade något med kriget att göra. Men annonseringen gjorde att det kom väldiga skaror folk som stannade hela natten. Ledningen gav order om att alla inte absolut motiverade svordomar skulle bort. Så vi strök de flesta i manus, men ibland fick jag sitta och klippa bort dem i ljudet. Största sammanhängande delen av Kar de Mummas bearbetning är avsnittet med de amerikanska turisterna, som förgäves ber att få en drink på värdshuset utan att behöva äta.

I Köpenhamn gick den under namnet Landevejs - Kroen och hade premiär 29.1.1940, den slog under tyska ockupationen fullständiga rekord och gick först på tre biografer för att 11.4.1940 komma upp på den stora biografen Nørreport som hade 900 platser. Här gick den första tiden fyra gånger om dagen. Biografen behöll filmen på sin repertoar i 87 veckor! Sammanlagt gick den103 veckor i Köpenhamn. Olika uppgifter tyder på att en orsak kan ha varit att varannan film som skulle visas på biograferna skulle vara tysk. Som ett led i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen fylldes biografsalongen vid varje visning. En annan anledning var Perssons sätt att behandla överheten i filmen, vilket stärkte danskarnas mod. Landevejs - Kroen visades också på biografer utanför huvudstaden. Mer en miljon biobesökare såg filmen på landsbygden.
Edvard Persson gjorde givetvis en skivinspelning med sången "Kalle på Spången" på stenkaka (78 varvs skiva) 1939. Inspelningen gjordes på Hotell Mollberg i Helsingborg men pressningen av skivan gjordes i London. Man ville ha det så under kriget. Det blev dock ändring på detta efter incidenten 1940, en lastbåt med femtusen Kalle på Spången – plattor gick till botten efter att ha gått på en tysk mina utanför norska kusten.

Kalle på Spången
Musik och refräng: Lasse Dahlquist
Övrig text: Nils Bie

Var finns det ett ställe där människor trivs?

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången

Var får man en festmiddag säkrast till livs?

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Vi skåningar föddes med prima aptit

och rätt vad vi äter så tar vi en bit.

Och välkomna alla som nu kommit hit.

Till Kalle, Vilken Kalle? Jo Kalle, Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Här märks ej att tiden är krigisk och krass.

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

De bomber som finns här är gjorda av glass.

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Ja, världen den rustar på tusende sätt men

här rustar värden så människan blir mätt.

Av alla de sätten är det nummer ett.

Hos Kalle, Vilken Kalle? Jo Kalle, Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Vi spelar och sjunger, tar ton och ger hals.

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Här dansar de polska när vi spelar vals.

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

När bröllopskalaset hos Kalle har stått.

Då anländer storken precis som ett skott.

En skåning sig sköter i stort som i smått.

Som Kalle, Vilken Kalle? Jo Kalle, Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Var står alla festbordets rätter och trängs?

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Var äter man frukost tills man går till sängs?

Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Där stjärnorna tindra på himmelen blå.

Vad får man för längt hit till klockan är två

ifall man vill svärma uti en berså?

Hos Kalle, Vilken Kalle? Jo Kalle, Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Där stjärnorna tindra på himmelen blå.

Vad får man för längt hit till klockan är två

ifall man vill svärma uti en berså?

Hos Kalle, Vilken Kalle? Jo Kalle, Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången.

Edvard Perssons fru Mim medverkade i flera filmer med sin man Edvard men hade alltid små roller, ofta pigor. När Edvard och Mim 1933 bestämde att gifta sig höll Edvard på med inspelningen av filmen Lördagskvällar. Problemet var att få till en tid för bröllop. De bestämde både tid och dag då de skulle försöka att smita ifrån inspelningen och fara till borgmästaren. Det såg svårt ut så de frågade till slut regissören Schamyl Bauman om de kunde få ett par timmars ledighet.
– Vad då för, frågade Bauman?
– Vi ska gifta oss, svarade Edvard och Mim.
– Men bara två timmar då.
Det blev att sätta sig i en bil och i rasande fart fara in till Rådhuset, där borgmästare Fant vigde i rekordfart, och sedan ut till filmateljén i samma snabba tempo. Precis en timme och fyrtio minuter hade man varit borta! Sedan fortsatte filmningen som om inget hade hänt. Sin bröllopsnatt tillbringade Mim på en stor packlåda ute i filmateljén. Man hade nämligen nattfilmning den natten, till råga på allting. Kl. 6 på morgonen fick de fara hem.
Edvard Persson om sin karaktäristiska hatt.
– Hade ja inte hatt min hatt å hatt så hade ja inte hatt nån hatt å hatt.
Vid ett av Perssons besök uppe i Norrland kom en liten skrynklig gumma fram till honom, tittade en lång stund på hatten och sade sedan:
– O, det var väl roligt att få se den lilla hatten livs levande en gång i livet. Det var närmast ett infall, en nyck, som gjorde att han första gången lade sig till med den huvudbonaden i en pjäs. Pjäsen blev en stor succé. Detta var på Hippodromteatern i Malmö. Chef Oscar Winge, skrockfull som alla teatermänniskor, fick då för sig att den lilla, smått löjliga hatten betydde tur. Nästa gång man skulle ha premiär, sade därför Winge till Edvard Persson:
– Du tar väl hatten på dig i den här pjäsen också?
Det gjorde han och har man sett på maken, även den pjäsen blev en hejdundrande succé. Sedan talades det aldrig mer om hatten – det var en självklar sak att den skulle sitta på Edvards huvud.
Det berättas många historier om Edvard Persson, här är en:
En dag kommer Edvard Persson in på Grand Hotel i Hälsingborg. I vestibulen råder ett behagligt halvdunkel, så att när en man kommer ner för trapporna från våningarna och med en nick ler vänligt mot honom, ser Edvard inte vem det är, men han antar att det är en bekant och slängde ur sig ett: – Tjänare! Tjänare! Mannen svarade lika glatt: – Tjänare! Tjänare! Varpå Edvard går fram till portiern, som då genast säger: – Såg herr Persson vem det var som kom förbi?
– Nej, det gjorde jag inte!
– Det var kronprinsen!
(senare Gustav VI Adolf).
Edvard Persson skapade också historia genom att medverka i den första svenska färgfilmen 1946, Klockorna i Gamla Sta’n. Färgerna i filmen var det si och så med. Filmkritiker Mikael Katz i Expressen menade om färgerna att de fick Edvard Persson och hans medagerande att se ut som: Hårdstekt havregrynsgröt i ansiktet. Katz fortsätter: Exteriörerna hade emellanåt en våldsam, men inte helt onjutbar vykortskolorit. Men ansiktsfärger och interiörer var förskräckliga.
Robin Hood i Stockholms Tidningen kommenterade Perssons storhet.
Man har svårt att hitta någon idé. Men vem tänker på historien när Edvard Persson är med. Så snart han är med drar han till sig allt intresse. Oberoende av vad han säger och vad han gör.
Mot slutet av sin karriär 1952 fick han en hjärtinfarkt men drog sig ändå inte tillbaka. När han gjorde sin sista film, Där möllorna gå 1956 var han vid mycket dålig hälsa. Edvard Persson dog av en hjärnblödning den 19 september 1957, 69 år gammal.
Spångens Gästgivaregård ligger i Ljungbyhed och lever i högönsklig välmåga. De vårdar sitt varumärke samt driver restaurang, hotell och konferens.

Annita Gyldtenungæ

Kvinnor i fångenskap (1943)

Som du vill ha mej (1943)

I natt - eller aldrig (1941)

Landstormens lilla argbigga (1941)

Kalle på Spången (1939)

Född: 1917-01-06

Död: 1945-07-14

Alternativnamn: Anita Lindemark

Beskrivning: Skådespelerska (filmroller 1939-1943). Född Annita Ebba Margareta Bengtsson i Göteborg, död i Oscars församling, Stockholm.

Klassiska citat

 

 

– Jäderlund ska vara utkastad när jag kommer.

Thor Modéen i Springpojkar är vi allihopa 1941.

Säljare Jäderlund terroriserar Grosshandlare Konrad Andersson med sitt eviga tjat om den fantastiska maskinen Klyvus.

 

– Det passar sig verkligen inte att du umgås med en sådan schajas till cykelreparatör.

Julia Caesar till Greta Ericson i Pensionat Paradiset 1937.

 

– Nä, nu blev jag pigg. Jag tar en White Lady till!

Anna Lisa Ericsson i Snurriga Familjen 1940.

 

– Kan ni ro karl?
– Ja jag kan ro, jag har haft motorbåt i sju år och vart jag än kommer säger folk "ro hit med en bira"

Thor Modéen i Klart till drabbning 1937.

 

– Jojo, det skulle passa det, i ett nunnekloster!?

Thor Modéen i Lilla Helgonet 1944.

 

– Det var rysligt så få döda det är idag då.

Lili Ziedner när hon läser morgontidningen i Pensionat Paradiset 1937.

– Han har en stumfilmsröst och radioutseende.

Holger Höglund (87:an) till Gus Dahlström (91:an) om korpral Revär i 91:an Karlssons permis 1947.

 

– När jag kommer hem till min lilla gumma då blir det minsann inga flöjtsolon.

Eric Abrahamsson som portier Svensson i Snurriga Familjen 1940.

 

Direktör Dellander söker febrilt i telefonkatalogen efter Åke Palm.
– Palm, Palm, Palm, det var ju en förfärlig massa Palmer vi har i Sverige - det är ju en hel skog........

Thor Modéen i Stackars Ferdinand 1941.

 

– Jag ber så mycket om ursäkt att mitt namn är amanuens Fredriksson, vad har ni för titel, ohyfsade karl?

Torsten Winge i Landstormens lilla Lotta 1939.

 

– Jag är född i Aftonbladet, det står i april, nä vad säger jag. Jag är född i april det står i Aftonbladet.

Thor Modéen i Tåget går kl.9 1941.

– Är ni bolsjevik...?

Thor Modéen i Snurriga familjen 1940.

 

– Jag lider av svindel!

– Jaså, har ni också förskingrat...

Thor Modéen och Allan Bohlin i Landstormens lilla lotta 1939.

 

– Jag har varit vid baletten!

– Jasså, är det därför du är så lätt på foten.

Rut Weijden och Thor Modéen i Klart till drabbning 1937.

 

– Kom de bott!

John Botvid i Pensionat Paradiset 1937.

 

– Och kom ihåg, inget svammel här, det sköter jag själv.

Thor Modéen i filmen Rena rama sanningen 1939.

 

– Då kan väl jag få gifta mig med Maj?

– Maj? Det är juni nu. Tänk först tala sen……

Thor Modéen i Odygdens belöning 1937.

 

– Det sägs att ni medverkade i Figaros bröllop?

– Jo visst, jag var där, det var ett strålande bröllop - 5 olika sorters brännvin.

Linnea Hillberg och Thor Modéen i Pensionat Paradiset 1937.

 

– Är det för min skull fröken Strid har gråtit?

– Vad menar Nilsson med det?

– Jag tyckte ärtorna var lite tunna idag.

– Ja, man behöver bara titta på Nilsson så blir man gråtfärdig.

Åke Söderblom och Sickan Carlson i Landstormens lilla Lotta 1939.

 

 

 

"Filmen som kulturfara".
Under den svenska stumfilmens storhetstid på 20 talet med Mauritz Stiller och Victor Sjöström hade den svenska filmen stort anseende både här hemma och utomlands, det producerades film i massor. Stiller regisserade 43 filmer under fyra år i början av 20 talet. Runt 1925 ville Mauritz Stiller pröva lyckan i Hollywood och tog Greta Garbo med sig på resan. Victor Sjöström försvann också till Hollywood och kom inte tillbaka förrän i början av 1930. Den svenska filmen mattades av och i slutet av 1920 talet producerades endast ett fåtal filmer per år. Bottennoteringen var 1929 med endast sju filmer. I och med talfilmens inträde tog filmproduktionen fart igen. Det brukas säja att 1930 talets filmproduktion var kvantitativ i stället för kvalitativ men den tesen håller nog inte. Filmernas kvalitet går naturligtvis att diskutera men kvantitet, nja. Ett genomsnitt på 24 filmer per år är ju ingen överproduktion. Som en jämförelse kan man se -40 talet med ett genomsnitt på 39 filmer per år. Det inträdde en nybyggaranda inom filmen redan 1930 och antalet producerade filmer fördubblades mot de sju från 1929. Den första svenska ljudfilmen Säg det i toner hade dock premiär i slutet på december 1929. Det var en film med stumfilmstexter och utan tal men med sång- och musikbeledsagning, regisserad av Edvin Adolphson. I rollerna fanns förutom Edvin Adolphson bl.a. Håkan Westergren, Stina Berg och Margit Manstad. Ljudet till Säg det i toner var inspelat på separata grammofonskivor som med en adapter synkroniserades till filmen vid uppspelningen. Efter ca en veckas användning var skivorna i så dåligt skick att de måste bytas ut.
Stockholms-Tidningen skriver i sin recension:
I går kväll kunde man emellertid inte riktigt säga det i toner, åtminstone inte på 7,15–föreställningen. Ljudapparaten var litet för nymornad, den gäspade taktlöst och somnade ibland alldeles ifrån föreställningen. När den vaknade, orkade den inte upp, utan låg och dåsade, ungefär en kvartston för högt.
Ett halvår senare var hela stumfilms eran över. Man kunde fortsatt se hybrider och exempelvis i december 1930 hade Charlotte Löwensköld premiär. Tanken var att filmen skulle förses enbart med ljudeffekter och musik. Men under inspelningen ändrar man sig och efter halva filmen kommer det repliker fast blandat med stumfilm. I slutet av filmen i en julscen börjar en manskvartett sjunga – eller skall föreställa sjunga – i synk.
Robin Hood i Stockholms-Tidningen skriver: "Charlotte Löwensköld är den äldsta svenska ljudfilmen, men framträder som den modernaste. Den är nämligen stum, och ackompanjeras av en utmärkt orkester under Eric Bengtson. Bara ibland tar filmen bladet från munnen och säger några vägande repliker eller sjunger en liten sång i kapp med kanariefåglar. Ljudet blir till vad det alltid borde vara: ett ringa hjälpmedel i filmkonstens tjänst, att brukas då och då med förstånd. Charlotte Löwensköld är också en saga om de tider, då den svenska kameran älskade grundliga, stillastående, vackert arrangerade bilder – sådant som den moderna kameran vuxit ifrån för tio år sedan".
Det var en omvälvande tid för filmindustrin och när höstsäsongen startade hade inte mindre än 175 av landets biografer fått ljudutrustning installerad. På biografen Astoria spelades en amerikansk film Rivaler jorden runt. Robin Hood i Stockholms-Tidningen skrev den 15 april 1930.
"Astorias högtalare har fått kikhosta – eller också var ljudfilmsmusiken denna gång särskilt skral. Pinsamt skral var i varje fall tonernas inkopiering på de svenska texterna: musikens styrka ökade plötsligt vid varje text!" Svenska Musikerförbundet gick till attack mot ljudfilmen: En överhängande fara för vår nationella musikkultur. Problemet var att en hel yrkeskår gick plötsligt ur tiden. Biografmusikerna (ca 500 st.) blev överflödiga och ställda utan utkomst. Det var både ensamspelande pianomusiker och hela orkestrar som inte längre behövdes. Men i en tid av allmän depression och massarbetslöshet kunde denna tragedi för biografmusikerna inte påräkna större uppmärksamhet. Ljudfilmen hade nu kommit igång på allvar och 1931 spelades det in 24 filmer. Nyhetens behag låg fortfarande över filmerna men 1932 spelas Söderkåkar in. Den räknas ju som den första pilsnerfilmen, nu börjar kulturetablissemanget spärra upp ögonen när det halsas bira, dricks brännvin och omoral frodas. Nu rullar det på och 1933 kommer Halta Lena och vinögda Per, Augustas lilla felsteg, Djurgårdsnätter med flera. För att bara nämna en film varje år framöver kommer 1934 En bröllopsnatt på Stjärnehov, Munkbrogreven 1935, militärfarsen 65, 66 och jag 1936 och 1937 toppen på moraset Pensionat Paradiset.
Nu hade det länge jäst bland kultureliten, folkbildarna, nykterhetsrörelsen och de militära myndigheterna, man tyckte att 30-tals filmerna var usla.
Det som kultureliten (författarna, filmkritikerna) vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Folkbildarna (lärare, professorer) ansåg den svenska filmen obildad, fördummande och passiviserande. Nykterhetsrörelsen upprördes över de demonstrativa alkoholvanorna och ansåg spritseden i pilsnerfilm och annan film vara nationellt förnedrande. De militära myndigheterna tyckte att 30 talets soldatfarser förhånade militärlivet.
Den 8 feb 1937 hade filmen Pensionat Paradiset premiär. Tyvärr för alla inblandade var filmen droppen som fick bägaren att rinna över.
Den ryktbaraste av alla svenska filmdebatter genom alla tider arrangerades av Sveriges Författarförening den 25 februari 1937. Diskussionsmötet ägde rum i Konserthuset i Stockholm. Nu var måttet rågat tyckte man. Egentligen var inte Pensionat Paradiset sämre än någon annan av dåtidens producerade filmer utan den råkade komma vid absolut fel tidpunkt. Carl Björkman som var filmkritiker på Dagens Nyheter satte nu dagordningen för det totala angreppet på svensk film. Hans recension i Dagens Nyheter den 9 februari av Pensionat Paradiset börjar:
Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?
Det var i denna recension som Carl Björkman myntade uttrycket:
Svensk film - en skamfläck för vår kultur.

Carl Björkman använde Pensionat Paradiset som tillhygge för en attack mot den svenska filmen överhuvudtaget och initierade till det protestmöte och den debatt som Sveriges Författarförening inbjöd till. Debatten i Konserthuset bevistades av 1200 besökare och sändes även i radio för otaliga lyssnare (det finns 40 minuter bevarade av debatten på Sveriges Radio). Debatten fick titeln "Filmen som kulturfara" efter den bok eller snarare häfte på 24 sid. som Carl Björkman skrivit. Det var en mycket lång debatt, den började sen eftermiddag och pågick till efter midnatt. Det berättas att sena nattvandrare tittade med avund på filmfolkets flotta bilar som stod parkerade på Hötorget. Den här sena torsdagskvällen hade dock de fina bilarnas ägare inte så roligt, de satt inne i konserthusets fyllda stora sal och hörde att ingen skulle sakna dem, om de slutade med sin verksamhet. Filmfolket hade mött upp mangrant.
Deltog i debatten gjorde:
Axel Hemming - Sjöberg, Advokat, ordf. i Sveriges författarförening och ordförande för debatten.
Carl Björkman, filmkritiker, doktor och förlagschef.
Wilhelm Moberg, författare, dramatiker och journalist.
Ivar Harrie som från början hette "Petter Jöns Ivar Jönsson" han var litteraturdoktor och blev 1944 chefredaktör för Expressen.
Nils Beyer, filmkritiker och manusförfattare.
Per-Axel Branner, skådespelare, regissör, manusförfattare och teaterchef.
Gustav Edgren, regissör, manusförfattare och producent.
Olof Andersson, direktör för Svensk Filmindustri.
Weyler Hildebrand, skådepelare, regissör och manusförfattare.
Carl Cederblad, folkbildningsforskare, författare och föreläsare.
Carlo Keil - Möller, skådespelare, regissör och manusförfattare.
Gunnar Hirdman, humanist, folkbildare och studierektor.
Axel Hemming - Sjöberg hälsade såsom ordförande i Sveriges Författarförening samtliga välkomna. Han meddelade att detta diskussionsmöte var det första i en serie som föreningen ämnade anordna. Det låter sig väl inte bestrida att svensk film i viss mån ockrat på publikens dåliga smak, men våra biografer äro vår folkteater, därefter är det av vikt att de höja och inte dra ned".
Och så började doktor Carl Björkman sitt bombardemang (som det står i recensionen av debatten i Dagens Nyheter).
Han ville ha en seriös debatt om det svenska filmmediet. Men redan titeln på debatten hade satt agendan och Björkman hade ju inte mycket till övers för den svenska filmen som kultur. Björkman gjorde ett temperamentsfullt inlägg där han tecknade en bild av svensk filmkultur som undermålig, han inledde: Svensk film - kultur eller kulturfara, redan det att vi i dessa dagar utan vidare besinning kan resa den frågeställningen innebär ett erkännande åt filmen som ännu för några decennier sedan skulle ha varit alldeles otänkbart. Frågan skulle då endast ha resulterat i ytterligare en fråga: filmen vad har väl den med kulturen att göra?
< Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara, intellektuellt undermålig, moraliskt undermålig, undermålig som smak och undermålig som uppbyggelse, ett enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten fira triumfer när filmerna inte komma med någon pretention och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention. Jag skärper avsiktligt formuleringen, svensk filmproduktion i detta nu har icke något av värde att ge svensk publik, för bildade svenska åskådare är den icke till någon glädje. Om hela denna produktion med ens försvunne skulle där inte uppstå några tomrum, film kan vara kultur, svensk film är kulturfara.
< Efter tre decenniers arbete är den andefattigare än på länge, ointressantare, osannare. Det mest glädjande företeelsen i samband med denna svenska film är just nu det allmänna missnöjet med den. Och än så länge är missnöjet huvudsaken, det är endast på dess grundval kan en ändring komma till stånd, den ändring av den definition som i detta nu rätt och slätt lyder: Svensk film – en skamfläck för vår kultur!
Carl Björkman fick en lång och kraftig applåd av de 1200 åhörarna.
Fler debattinlägg:
Olof Andersson, direktör och producent på Svensk filmindustri, ville inte ta ansvar för vad andra producenter gjort utan bara för de fem filmer som SF stod för och som han menade inte var någon skamfläck för svensk kultur. Andersson påminde också om de många kortfilmer och skol- och bildningsfilmer som framställdes. Han erkände att upphovet till debatten Pensionat Paradiset hade han inte sett men han tackade doktor Björkman och författarföreningen för den extra reklam som filmen genom debatten fått.
Wilhelm Moberg inleder sitt inlägg:
Inför detta möte har det frågats: Vad har författarna med den svenska filmen att göra? Ja, det är onekligen en onödig fråga, det är allmänt bekant att det praktiskt taget ingenting alls har att göra med den svenska filmen.
Wilhelm Moberg trodde att författarna skulle kunna bidra till en bättre filmkultur. Film är fabuleringskonst och den konsten kan författarna. Vår dikt skulle kunna ge svensk film vad den saknar: Innehållet, anden, fabuleringskonsten, sade Moberg som ångrade att han en gång skrev på att en av hans historier fick filmatiseras. Berättelsen förvrängdes, böcker i ett kassaskåp hade bytts ut mot ölflaskor etc.
Moberg avslutar:
Vilken härlig uppfinning är inte filmen på sin nuvarande höga tekniska nivå men vilket elände förmedlar den inte åt människorna, för att producenternas nerlagda kapital skall göras räntebärande.
Carl Cederblad gjorde en parallell till hötorgskonsten. I en enkät bland skolelever hade majoriteten föredragit en hötorgstavla framför en tavla av Prins Eugén, som bedömdes som god konst. Detta var enligt Cederblad ett prov på svensk folkbildning. Majoriteten av svenska folket, inklusive överklassen, saknade konstbildning. Men Cederblad tvekar inte om rätt och orätt i frågan. Majoriteten har orätt i bedömningen av vad som är god konst, men den har rättighet att glädja sig åt sin hötorgstavla. Svenska kulturbärare har däremot skyldighet att göra de bättre värderingarna gällande. Cederblad är nämligen övertygad om att varje människa har en drift att gå från det hon känner är sämre till det som är bättre. Den sociala människan kan aldrig upphöra att sträva för att andra ska få förverkliga sina livs egentliga värden. Vad hjälper i detta fallet? Botemedlet heter "Upplysning och uppfostran!" "Vi måste förbättra publiken", är Cederblads recept. Han tror inte på censur: Nej, mitt herrskap, hötorgskonstnären är en fattig stackare, och han är i god tro! Till skillnad från filmindustrin, som brutalt tänker i ekonomiska termer. Den har god ekonomisk vinning trots att den är en schablonindustri, en fördumningsindustri.
Cederblad avslutar:
Och biograflokalerna kan och bör vara en högskola för alla, som "skolar vårt värdesinne, fördjupar vår människokunskap, ger vett och vetande!" Filmen är stilskaparen på gott och ont. Den kan ge hållningen genom att hylla idealiteten, modet, friheten, godheten och förmågan till socialitet. Mina damer och herrar, avslutade Cederblad, filmen är i våra dagar ingen privatangelägenhet, icke i främsta rummet ett folknöje, icke en industri. Filmen är en samhällsangelägenhet, en ny samhällsmakt, en skola för bildning, en folkskola för liv och till liv, en folkhögskola där en nations anlete och skick utformas och där alla den moderna teknikens grepp på massuppfostran praktiseras för att förmedla idéer och ideal! Här krävs i bildningens och folkets namn reform!

Nu är jag rädd att det blir ett intermezzo, sa litteraturdoktor Ivar Harrie när han besteg talarstolen. Han berättade vidare att han avlyssnat ett hetsigt samtal mellan några filmynglingar på en restaurang i Stockholm. Där han vistats några dagar för att se svensk film. Pensionat Paradiset fick han dock inte se, ty det var "lapp på luckan" (utsålt) när han kom. Plötsligt hade han hört en av ynglingarna nämna hans namn såsom en av inledarna vid denna debatt:
Åtminstone, vad har den där Harrie med saken att göra?
Denna berättelse utnyttjades senare i en annons till filmen:

"Tvullevulla" – proppfulla
ha hittills de biografer varit som visat
PENSIONAT PARADISET
Dr Ivar Harrie konstaterade i Konserthuset,
att han ej lyckats erhålla biljetter till
PENSIONAT PARADISET, enär allt var utsålt!

Rektor Gunnar Hirdman hoppades att fred kunde slutas mellan författarna och filmen och föreslog därför att man redan dagen efter skulle samlas för att bilda ett råd på tre man från varje läger. Han uppmanade sedan förgäves att någon representant för Pensionat Paradiset skulle stiga fram.
Vad som framkommit i olika referat från debatten gick aldrig Weyler Hildebrand såsom regissör för Pensionat Paradiset fram och försvarade sitt och filmen berättigande. Hildebrand var den som mest fick stå till svars för 30 tals films uselhet och låga standard, det var ju i ärlighetens namn inte helt rättvist.
När timmen började bli sen tyckte vissa i panelen att det var dags att begränsa tiden till fem minuter på inläggen. Regissör Hyltén – Cavallius som satt bland publiken och skulle få delta med ett inlägg inledde ett litet tumult när han hoppade upp på scenen och förklarade att man inte redogör på fem minuter för tjugo års arbete – varpå han demonstrativt lämnade salen.
Wilhelm Moberg förklarade då snabbt att det var fritt fram att prata. I tumultet ropade kortfilmaren Gunnar Skoglund nerifrån sin bänk att Per-Axel Branner hade något att säga. Han fick då ordet så länge han behövde det. Hittills hade filmen folk fått liten plats i programmet så Branners motvikt behövdes.
Man ska inte dra allting över en kam, sa Branner. Jag protesterar på det allra kraftigaste mot att man riktar detta slag i ansiktet på allvarligt arbetande filmmän, och jag kan inte tro att författarföreningen menat så illa som det set ut.
Efter sitt inlägg fick Branner enligt referatet: en ytterst kraftig applåd, kanske den mest ihållande.
Nu var klockan efter midnatt och vad som sedan hände är höljt i dunkel.

Vem vad denne dynamiske Carl Björkman som så sågade svensk film?
Carl Björkman (1901-1961) var filmkritiker på Dagens Nyheter 1936 - 1938. Han gav ut en skrift 1937 "Svensk film - kultur eller kulturfara?" Skriften initierade till den ovannämnda debatten. Björkman blev också förlagschef. Han köpte 1938 bokförlaget Wahlström & Widstrand av Märtha Wahlström. Han var både känd och uppskattad i det svenska kulturlivet. Han bjöds på middagar hos Karl-Gerhard, reste till Rivieran med prins Wilhelm, spelade kort med Henning Sjöström, var förläggare för Folke Bernadotte, Anders De Wahl, Povel Ramel och Kar de Mumma. Björkman fick också Edvard Persson att skriva boken "Lite grann från ovan" som kom 1943. Edvard Persson berättar i boken " Tidigt en morgon ringde min telefon. Ja, ja, tänkte jag, det är väl nå´n liten flicka som vill till filmen igen. Förr i världen när kvinnorna blevo olyckligt kära så gick de i kloster, numera gå de till filmen.
– Hallå", sade jag, dock icke med min bästa tonbildning.
En ljus, lyrisk, manlig stämma sade: - God dag, herr Persson, hur står det till?
– Jo tack bra.
Jo, det här är doktor Carl Björkman, fortsatte den ljusa stämman.
– God dag, god dag, doktorn. Vad är det som förskaffar mig den äran? Är det något nytt protestmöte på Konserthuset?
Han skrattade högt uppe i falsett och sade: - Nej, numera föredrar jag att reformera endast i spalterna.
– Det är bekvämare och så är man mera skyddad för eventuella kontraslag. – Nej, jag hade tänkt att herr Persson skulle bli författare.
– Tror doktorn jag duger till det då?
– Ja, det gör jag. Begåvning är lika svår att dölja som obegåvning.
– Jaså, tror doktorn att jag kan skriva då?
– Ja, att döma av det lilla jag såg häromdagen i Stockholmstidningen så tror jag att det vore att rekommendera. Kan man skriva ett ord så kan man skriva en rad, kam man skriva en rad kan man skriva en spalt, kan man skriva en spalt kan man skriva en bok.
Carl Björkman hade en poetisk sida och skrev dikter under pseudonymen Göran Falk. Björkman hade genom Holger Schildt gamla kontakter med Finland, vilket resulterade i utgivning av flera betydelsefulla finska och finlandssvenska författare: Hans Ruin, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Edith Södergran, författare och konsthistorikern Göran Schildt, Mika Waltari, Väinö Linna och Jörn Donner, som första gången kom ut 1956. Björkman blev också förläggare för en lång rad betydande svenskar. Olof Lagercrantz, som debuterade 1935, var en av dem, Folke Dahlberg en annan. Björkman knöt även kontakter med femtiotalets unga - 1949 debuterade Per Wästberg, endast sexton år gammal, och följdes av Hans Björkegren och Bo Grandien. Flera utländska storheter gavs också ut på förlaget: Franz Kafka började ges ut på 40-talet och 1956 var det Juan Ramón Jiménez tur - samma år fick han Nobelpriset i litteratur. Carl Björkman var expansiv och fylld av experimentlusta. Detta kostade pengar, alla satsningar slog inte väl ut. Tidigt fick han ekonomiska bekymmer och hade mer eller mindre i hemlighet inlett ett partnerskap med Bonniers, som ägde hälften av aktierna i W&W. Helt hastigt 1961 stod förlaget utan förläggare då Björkman avlidit. Per Gedin, med ett förflutet på Bonniers där han profilerat sig som en dynamisk förläggare, bland annat genom att lansera den svenska pocketboken, accepterade chefskapet. Han köpte 33 procent av aktierna och utökade innehavet några år senare till 40 procent. Han blev chef för ett förlag som saknade likvida medel men som ägde ett stort kapital i form av en stark författarlista och en i hög grad levande backlist (ett bokförlags totala utgivning).
Filmdiskussionen fortsatte på tidningarnas debattsidor och det skrevs många spaltmeter text i bl.a. Filmjournalen, här är två inlägg:
13 juni 1937
Vi ha det för bra.
Orsaken till den svenska filmens bristfällighet anser jag helt enkelt vara att vi svenskar ha det för bra. Det kan förvisso synas egendomligt med en dylik förklaring, ty ju bättre ett folk har, desto större bliva ju också möjligheterna att skapa bättre film. Ja, förvisso men medaljen har också en frånsida.
Den som aldrig stiftat bekantskap med nöden kan nämligen ej heller skildra den så levande, som den vilken själv tillhört eller tillhör hungerpatrullen. Likadant är det med sorgen och allting i livet – ju mera man lär känna en sak desto bättre kan man skildra eller gestalta den. Tillräckliga bevis härför finnas ju också i de stora konstnärerna. De ha nästan alla gått igenom ekluten och därigenom har deras konst också nått sin fulländning. Ty det räcker ej med medfött konstnärskap, man måste också lära känna livets skuggsida. Därför är det förvisso ej heller mycket att göra åt den svenska filmen. Man skulle blott vilja giva herrar filmdirektörer och regissörer det rådet att bland de fattiga, vi som alla andra ha, spana efter eventuella konstnärsämnen. Ty vem vet kanske finnas just där de som skola rädda den svenska filmen.
Signe Mattsson.

13 juni 1937
Det behövs uppmuntran.
Signaturen Caliban berörde i nr 20 av Filmjournalen förslaget om ett uppmuntringspris åt den under årets lopp konstnärligast befunna filmen. Säkert vore det ett medel till att en värdefull film rönte en berättigad framgång och undgick att hängas i tysthet – om DU något dylikt vore att befara i ett land, där de goda inhemska filmerna sannerligen icke äro legio. Uppslaget är icke utopiskt – Caliban nämner de linjer enligt vilka idén kan förverkligas. Men en annan sak: kommer därmed filmens genomsnittsstandard att höjas? Näppeligen. Det var ju bara fråga om en god film.. . Giv hela den svenska filmproduktionen – d. v. s. den som verkligen är värd det – statsunderstöd! Under filmdiskussionen i Konserthuset framkom ytterligare ett positivt förslag: grundandet av en fond för filmarbetande ungdomar. Varför inte en filmskola, en filmakademi, i stil med dem som redan finnas i Moskva och Berlin? Den svenska, verkligt filmintresserade, ungdomen är under nuvarande omständigheter helt eller delvis utestängd från aktivt filmarbete, ja, den har inte ens några egentliga möjligheter att studera detsamma. Att producenterna inte ha lust att släppa in nya förmågor som sakna erforderlig rutin, kan man förstå. Men det är ej rättvist att icke ens ge dem en chans. Man lär sig icke film enbart på teorier. Varför skall den svenska ungdomen vara mera handikappad än den utländska? –
Gerd Bäckström.

När vi nu står med facit i hand kan man konstatera att en större, kraftfullare och häftigare debatt och filmdiskussion där invektiven så sprutade har vi varken förr eller senare haft i Sverige. Den utlösande faktorn Pensionat Paradiset är i och med denna debatt en milstolpe i svensk filmhistoria. Flera av skådespelarna fick oförskämt mycket rammelbuljong på grund av sin medverkan i filmen men den breda allmänheten/biografbesökarna MÅSTE bara se denna utskällda film. Förändrades allting till det bättre som etablissemanget krävde? Det kan nog konstateras att det gjorde nog inte det. Fast någon riktigt utpräglad pilsnerfilm är svår att hitta efter 1937 och det kan man ju tycka vad man vill om.

Wiktor "Kulörten" Andersson
Wiktor "Kulörten" Andersson föddes i Göteborg den 19 juni 1887 växte upp i stadsdelen Majorna. I ungdomen tillhörde han Lars Hansons amatörteatergrupp i Göteborg. Som skådespelare inledde han mellan 1905-1907 sin karriär hos Axel Bosin och August Lindberg. Han engagerades senare av Axel Engdahl till Folkan. Som revyaktör har han varit engagerad hos Ernst Rolf och Karl Gerhard vardera tio år och vid Kristallsalongen och Alhambra i tre år, dessutom ett år hos Gösta Ekman. Kulörten medverkade också i många av John Botvids revyer.
I Myggans Nöjeslexikon inhämtar man uppgiften att han brukade sitta och tillverka julkärvar mellan sina entréer. Periodvis har han arbetat som utropare och fakir vid nöjesfält, han var väl hemmastadd i cirkus-, menageri- och tivolivärlden. Han filmdebuterade i Eric Malmbergs Kolingens galoscher 1912 och blev därefter rekordhållare med 185 filmroller, ett svårslaget rekord. Kulörten har ytterligare ett rekord, 1952 medverkade han i 13 filmer.
Han dyker upp i film efter film, alltid i biroller, som kusk, betjänt, portvakt, eller som öldrickare i Sommaren med Monika 1953. Med sitt runda glada ansikte och lite pipiga röst lyckades han lyfta stämningen t o m i Ingmar Bergmans ångestladdade dramer. Ibland är hans roller så små att man riskerar att missa honom om man inte är uppmärksam. Han hade dock en lite större roll i Örlogsmän från 1943 där han är Kocken Boman som är rädd för sjöminor vilken till slut också blir hans öde. Vanligen dök han upp i en enda scen, ibland i ett fönster varifrån han skrek "Hej!". Smeknamnet "Kulörten" fick han tidigt i karriären på grund av sitt röda hår. Kulörten Andersson spelade också Knohultarn i sju Åsa-Nisse-filmer. Sin sista film gjorde han 1960, det var filmen Av hjärtans lust, där han spelade en trädgårdsarbetare på slottet. Gift 1931 med Edith Viktorsson.
Wiktor "Kulörten" Andersson avled i Stockholm den 13 september 1966.